Himlio

»betyder ‘titta, himlen!’«

Hon skapar ett eget språk & hon bjuder in mig till sin värld. Det är vår värld hon inbjuder mig för att se, när hon under en den backiga övägens bussfärd lånar mig sitt öga, att se. Rimfrost, sten, jag reser ordentligt varmklädd, med ett öga lånt.

Himlio är en inbjudan till att se himlen. Den brer välvilligt ut sin klarblå kropp över vår jord - en sådan generositet, att få ta en himlakropp förgiven - & hon fortsätter: Havio!

Emellan knotiga tallgrenar glittrar det, havet, silvret.

Molnio

Jordio. Trädio.

De fallande lövens säsong, lövio, lövio, se dem falla -

- kunde jag bara vara så vaken - jag kunde åtminstone vara så vaken att jag såg dem falla, lönnens fröer såg vi falla sedan jag sade det för jag såg det & då sade jag

titta!

fastän sommaren nådde långt in i september, med bad i en varm vik & kulört glass på pirkant, såg vi dem slutligen falla - till min dotters bedrövelse, de föll föll föll ned & igen låg Norrhamnsbadet stilla, dimma stod omkring en i kalla vågor guppande, öde pir-mack.

Löven, de låg som blöt sörja över asfalten & hon förstod att det fanns en vardaglig misär i att en sval oktoberförmiddag släpa sin IKEA-kasse med skräp till återvinningsstationen, & att det var väl att fråga sig om det behöver vara så för

»Varför är det höst?« gav ett svar som visade på att det fanns platser var det ej fanns höst i samma stund, så som denna höst i vår stund, den som hon & jag delade. En stund av sörjehöst. Min dotter tyckte att det vore väl att bo någonstans utan höst. Hon tycker inte om sörjan, hon tycker om de rena gatorna & hon är tacksam över de rena gatorna på vår ö

& svanar finns

& hon finns.

Livet står här

Det är när vi står i hallen - den är mörk sedan december då glödlampan gick, & stege behövs & så någon som håller i stegen; ja, & så behövs det en glödlampa också, förstås - som jag sträcker mig mot korgen med hennes små ylleaccessoarer, som hon säger

Livet är det här.

Ett poem på fyra ord, av ett barn på snart fyra.

Att hon av Guds hands nåd kom att gro i mig, födas ur mig, näras av mig för att sedan finna sig stå i en mörk & rörig hall med mig, sin mor, & inse att

Livet är det här.

En mörk hall.

En mössknut under hakan, den tusende av ett livs alla rosetter.

En stor, prasslig kasse med återvinningsmateriel.

Det är februari, råfuktig februari, helt & håller vinter i åtminstone en månad till.

En mössa som skall knytas i åtminstone två månader till -

kanske tre, mitt barn har aldrig haft öroninflammation & skall så aldrig behöva ha. När jag var liten hände det att jag hade hemskt ont i mina öron. Det är med exakthet jag minns en på Grytnäs vårdcentral furugul bänk med sina långa håligheter sedan jag har legat ned mot den & lidit.

Gul furu på en vårdcentral i en avfolkningsbygd i Norrbottens kustband.

Lidandet.

Också det är livet.

Kalla öron i en rosa polyestermössa. En plastsked i din hjärna. En tagg i din moders hjärta.

Din moders ömma kyss mot din rosigt skära, stinna kind. I mina läppars fåror & formationer ses den formel som är ett kärlekens olösta mysterie, hur den så tätt har knutits vid pi & en potential för att älska.

Det är din tusende rosett under din söta haka.

Din mössa är grå, jag skymtar en korkskruvslock i guld.

Din kind är mjuk. Den är en frukt.

Din lock är len. Den är ett konstverk.

Jag är din mor, jag är kär i dig.

Mina skor är bekväma, fotriktiga skor. In i evigheten skall jag vara din följeslagare, jag bär min koboltblå IKEA-kasse & plastsked & tagg & min fårade mun & min varmaste, varmaste kyss tillsammans med dig på min höft, rakt in i evigheten tågar vi in, in i evig oktober till februari om jag så måste, in i evigheten skall jag följa dig varhelst din väg bär

eller bortom, bortom evigheten bortom sopstationen.

Livet är det här, mitt käraste kära barn, & jag finns vid din sida för att möta det.

Allt, alltid.

Bortom.

Tre svanar

ligare.

En möbel i intarsia.

Ett knippe vita stearinljus, en i en liten zip-påse av en auktionsfirma värderad ring, dessa fann jag ligga samman i en byrålåda.

Byrålådan var inte min. Den var till låns -

vad är då någonsin mitt, när också de ben som ger min kropp sin stadga inte tillhör mig.

Stearinljusen novembereldar. De ögats lågor. Att inför detta känna frid & vördnad, jag tror att denna känsla tillhör mig.

Den får jag ta med mig in i evigheten.

Vem tillhör en ring? Vem skall fastslå dess sanna värde?

Bara 1000 kronor är ringen värd.

Är inte en en gång buren ring alltid, egentligen, verkligt ovärderlig? En cirkel av ädelmetall med en ädelsten, buren av någon som har tillskrivit den någonting större än sin form; en bärare av symbolik. Om den skrivs epos. Det ger mig rysningar att en människa på de höga hästarna av expertis har betraktat den med en kritisk, värderande blick & därefter fastslagit

1000 kronor.

Jag öppnade upp zip-påsen. Med varsam hand lyfte jag ringen, betraktade den: oansenlig, men vem är inte det, ingen enda som har skelettet blott till låns är väl annat. Provade den:

att det känns, att bära en ring om det vänstra ringfingret. Omvälvande, nästan som bön, det är nästan känslan som svaret i omslutna händer, att bära ring är nästan allt detta. Som att vidröra en kristall vilken ens andekropp svarar på - ett svar på en naturens unika elektronik; på de metaller & de mineraler som ger kristallen sin egen kulör, en kittlande, hög känsla - så följer vetskapen: att detta är gott.

Denna naturens kunskap följer vår ande in i evigheten. Det sägs finnas hela planetkroppar som kristaller, var varelser av kristall bor. Det är de visa dårarna som har yttrat detta.

Sedvänjan att bära en vigselring om den vänstra handens ringfinger skall ha sin upprinnelse ur det antika Egyptens djupaste insikter, här en ven som strömma från detta finger till hjärtat. Allt livgivande vad ligger ovan kroppens hårda ben.

Att det är en definitiv härlighet som finns i att omsluta denna kärlekens ström med ett löfte om evighet! Det vet jag nu,

& jag skulle önska att få ge det löftet, & jag skulle önska att få ta emot det - inte önska en man i en evighet ägnad endast mig, endast en evighet i vilken också jag är nära honom, någon form av sammankristallisering med mannen - men det finns en trösterik & radikalt helande kraft i att detta inte är ett löfte som tvunget är ämnat en annan människa, denna makt ligger inte i en mans händer, kristallisering är någonting levande utanför honom.

Vetskapen om detta har en kraft lik bönens kraft - också i mina händer inneboende, ägd av mig i skenet av Guds ansikte. Saknar förankring i jorden, söker ej sin varaktighet i ett flyende kött, vad gravitationens ok söker.

Också nunnan får bära ring; avge ett löfte.

Leva ämnad.

När jag var en liten flicka drömde jag aldrig om giftermål, ej ens om kärleken som sådan - den var för främmande för ett barn.

Jag var ett barn som älskade sin katt.

När pubertal glöd väcktes var föremål för fantasierna alltid ansiktslösa, också jag - ansiktslös, för jag såg mig som något äldre - ett ansikte jag visste intet om, & jag var 18 när jag var samman, det var diffusa idéer, nästan likt en s.k. AI:s hallucinationer - men också kroppen var oviktig, min kropp hans kropp, kropparna, det var blott glöd vars bädd för brand var dynamik, att Han att Hon, & så.

En åtrå aldrig riktad mot en särskild var för flickan en ansiktslös vålnad, & en desillusionerad kvinna kan vifta undan sådan hemsökande gast ty den är blott en kyss & ett intet.

Tidigt fann jag avsmak för barnets & för ungdomens sätt att låta sig införlivas i ett kärlekens teater, för att det låg i deras natur att göra det till teater, för att jag i mitt avstånd - just därför - tog kärleken på sådant stort allvar; jag förstod att vad vi tar oss för i kärleken var livsavgörande, & vad vet väl ett mellanstadiebarn om att älska den andre? Bli ihop? Är ni från vettet, barn!

Vettlösa. Också jag, vettlös med insikt, livet genom insikt i min vettlöshet.

Det är förstås bara en lek, en nog så viktig lek - repetitionerna inför en ridå som går upp - men nog så vidrig ville jag mena ty vi befann oss i det utan masker, väl? & inte blev jag lättare till sinnes när klasskamraternas kroppar växte, de pyrde, svettades, & de började att strula; det skulle under rasterna skvallras om strul så att en kunde ta del av eländet fastän en inte hade varit där, på en fest som bjöd in till strul.

Min egen kropp växte utan en längtan efter en annan.

Sedan förföljs jag av denna avsmak inför det okända, det är min egen vämjelighet att bära, min avsmak & min avsmak inför min egen avsmak, hur jag inte kan möta det främmande som jag bedömer som en form av ravin med annat än avsky, som om kroppen söker sin vomering, söker kasta sig ut i ravinen - intetheten, bortom de sura adjektiven bortom kropparna, som om den som alls bär kropp någonsin skulle vara berättigad att äcklas av andra andar i andra kroppar, vi delar det vidrigas skepnad, de som jag i förruttnelse, det är bara en långsam, långsam akt,

bara något fulare än en stilla vals.

När vi dör är vår stank densamma & det är alltid samma kaos, sönderfall i en form som saknar steg att lära saknar all form av harmoni, vårt nedstörtande i ravinen, det gör detsamma det är samma skit.

En gång bad jag en man att knulla hålen som likmaskar skulle äta fram ur min kropp.

Är det att ha varit ett barn ställd inför hur barnet gör kärlek - det frågar chans & det lösgör sig lekfullt från föremålet för sin kärlek, & sedan inför hur ungdomen söker sin andre - den strular & nyktrar till & växer till sig & glömmer - men jag glömmer inte ert svek mot kärleken, som skall visa på min könets avvikelse, för att jag äcklades inför dessa faser & därför sökte fjärma mig - från att göra ett föremål av den andre, en annan som ett föremål för mitt växande, sminkad endast inför egen blick - tvingad till teater,

som mannen i mitt liv gjorde mig till ett föremål för sin växande kuk & sedermera sin växande ande, samtidigt som han fjärmade mig från sitt liv, ville älska en kvinna som ville fjärma mig från hans liv, ville leva med henne i detsamma hus som bestod av väggar vilka han hade strypt mig mot, för att jag var ett föremål för hans växande allena & han var inte mannen i mitt liv - det fanns ingen sådan, han var en ställföreträdande, intet annat än först en upprätthållare av illusioner & sedan dess förstörare, han var ingenting annat än det närmsta jag kom

någon som kunde knulla likhålen.

Det närmsta jag kom.

Det närmsta jag kom var en som sökte avståndet.

Under 4 års tid har jag vid två tillfällen klätt av mig & gått till sängs, med män.

En gång för att se om en själsfrände var menad för min framtid, men han var förfluten, vi var, vi var ingenting i denna värld; kanske var vi någonting var vi var kristaller men här i jord kände jag ingenting,

& jag ville veta om min dotter skulle få ett småsyskon, när hennes far & jag igen gick till sängs.

Aldrig gick jag till sängs med en man för att jag ville vara nära honom & endast detta. Detta är inte ett behov som jag har, detta är inte det djur som jag ser mig själv i, jag ser mig själv i djuret vid ravinen.

De enligt nymodern utsago inom sexualitet lärda benämner den lust som inte kan förbli brinnande i ett tillstånd av ansiktslösa vålnader, som är omätbar när den inte finner riktning, som ett varande inom asexualitetens sfär.

Det är så sällsynt som det infaller att det vedertagna är att det är närmre en form av karg jord än en form av eld &

det är givetvis nonsens, det är vad jag vill mena, ty vad kan vara omätbart kan likaledes vara helt omättligt, hos mig. Jag vill argumentera för att det är ett underminerande av den lustfylldhet Kvinnan i sitt väsen står nära, att förvisa den till karg mark av intet annat skäl än att den nödgar riktning, att benämna en mans sexualitet som pur sexualitet & en kvinnas sexualitet som demisexualitet, faktiskt ett nonsensord - vilken form av identitet behöver du bygga baserat på ditt könsliv?

Ett demoraliserande av kvinnan; skall hon anses vara en fullödigt sexuell varelse skall hon vara lik mannen, som är lik djuret när han kläs av, klär av.

I särskiljandet stå vi åtskilda vilket är en nödvändighet för att kunna mötas.

Inte heller nu drömmer jag om bröllopsceremonin som en form av firande; det är ett trivialt kalas & jag skulle inte bära vitt, kanske som min mormor i marinblått förvisas till utanför kyrkan - med en växande mage. Den smuts som går i arv.

Löftet om att tillhöra själva löftet är det stora men också det är en illusion, att acceptera den låga människan är att förvägras sina illusioner.

De skall kläs av, verklighetens beskaffenhet skall förödmjuka dig, ödmjuka dig, ty visst skall väl var tillstymmelse till fantasi om vigsel sluta med att jag sitter där & känner avsmak inför att en idé på något vis skall ställa mig högre än mina systrar. Förbannade egenkärhet, jag spottar på dig. Vad är det att alls eftersträva, att göda en form av drottningkomplex, att tro sig vara förmer, upphöjd - var är då mina systrar, är de lägre än jag? Jag vill se dem i ögonen, ingenting annat.

Endast inför mannen skall jag niga men endast så om han följer den smordes steg.

Varför leder mina vägar alltid till ett äckel inför ett vedertaget älskande, varför är jag ett äcklat djur när de andra är älskande,

om så bara i illusionen, det låter ändock vackrare.

Ett antal droppar mjölk från kaféets blåkanna. Téet tar sig en utmärkt kulör; en form av kolaton, mörkare än bibliotekets träbord, jag skriver i många världar.

Det tar udden av tristessen.

Det saknar var spår av ersättande karaktär. Det finns ingenting som ersätter mannen. När vi väljer bort varandra så står vi förutan, intresset för att skriva är inte detsamma som nöjet i att olja in hans fotsulor & grundligt massera dem, glädja honom, förbannade illusion,

& att älska min dotter det är någonting annat.

Det har följt ett mönster:

Jag möter en man. Han blir förälskad, det blir inte jag.

Vi lever här i olika världar.

Ändock slår jag följe, har jag nu inte lämnat honom; han har all potential. Nu är jag ömsom utmanande, ömsom följsam. Om han håller ett högt tempo - det är kyssar, kroppar, bo samman - skall han känna sig desto mer utmanad - detta står utanför min makt, han skall nu visa mig vem han är - nu måste jag få veta! Vem är jag med honom. I hans själ skall min kärlek slå rot.

I honom slår min kärlek rot & detta är ingenting som kan göras oskett, roten kan inte slitas sönder inte ens i det andetag då han hävdar sig vilja slita loss ett element från väggen för att krossa min skalle med det.

Han tröttnar nu på mig, det är väl det värsta för nu kommer han att gå. Förälskelsen falnar. Det var berusning; han tog mig för att han var berusad & lite jävla låt, han ville få kuken sugen.

Det är normalt; han har inte gjort någonting fel om rätt & fel är att förhålla sig till andra.

Det är jag som skall skämmas för att jag är annorlunda, nu gör jag allt som oftast inte det för att jag inte har vett till det, jag skiter tillräckligt mkt. i de konventioner som dussinmänniskan förhåller sig till - får jag kalla dem så, dussinmänniskorna, får jag kalla en spade för en spade när jag gräver min egen grop

men för vem, & för vad.

De främmandes förgrening.

Vi bodde längs en landsväg invid en trevägskorsning.

Grusvägarna trafikerades av traktorer, en hundägarinna med mörk hund; Disa i koppel, där gick mödrar med magar, de namnlösa, de i sjalar & med vagnar; jag tror att de var två olika mödrar, jag fick ingen kontakt med dem så det kan jag inte vara helt säker på - för somliga är det lätt att vara ouppmärksam på det intetsägande. Mig går det förbi, går de mig förbi. Bara kvinnan med hunden hade ett leende ansikte, bara hunden med sin flyende tunga, & så hon.

När en mor med vagn passerade mig var hon i persona blank som voro vi ej i samexistens. Ett kalt ansikte var en pil - en från yngre bronsålder, kan hända - som ven över Bottna-mark,

då kom hemlängtan över mig, fastän här var underskönt - var det inte underskön natur som var allt? Var det verkligen ingenting. Fastän klippor här, när de sibiriska bergen brinner blodet rött, fastän barfota i allt detta fanns någonting som strömmade än djupare än blodet. Somligt når högre än ett berg,

dessa är de beståndsdelar som bygger berget & de bygger blodet, de vilka bygger människan,

det var en längtan efter ett leende. Den enkla hemtrevnad ett inbjudande grannskap inger - någonting så simpelt som att utbyta några ord med expediten i karamellbutiken, sedan inte mötas alls & så är det fredag igen, igen erkänner hon min existens & så erkänner jag hennes, &

ingenting

är verkligen någonting värt om inte hemhörigheten i en annan, fastän hon endast har någonting litet att säga - för att, just därför, för att också det svaga skenet är ett sken & också det klena mörkret skall fördrivas -

förbannade bönder, intresserar ens en annans öga dem, är kossans stora vackra brunn allt vad de behöver när de hinkar liv, in i ladugården sipprar endast en liten strimma ljus in - en alldeles tillräcklig för att blänka i ett kalvöga,

det är förståeligt

men jag, jag med rena handflator, behöver annat än grusvägar, kohagar, sten & skog; all denna undersköna bråte fanns att tillgå också som ny i det förlösta moderskapet nära naturen i stockholmslandet.

Då lindades spädbarnet i sjal så att hon kunde bäras ut för mig att spontant se (hon, hon bara blundade i spädbarnsdvala, hon vars unga öga än suddigt) de kära kossorna rusa ut på Kullö. Där, en vaxholmsö, då var jag hemma. Tillsammans betraktade vi de glada kossorna, jag & de andra & mitt blundande barn.

Spontant barfota, spontana leenden; de spontana samtalen, de är inte kalla - de berör havsnivån, kärleken, förlossningar, Paris i klackar Paris utan dusch, barfota utan kök men med en kohage som vy.

De är varma för att det är ansikten som har ögon & som har munnar; de är som vi skapades, de säger oss någonting - vår skapelse bringar stumma ord till vitalitet, de är inte klumpar av kött som staplar förbi som lika gärna kunde vara döda vore de inte mödrar till diande barn. För mig är de döda. Jag granne med en kyrkogård av självvalt nedkravlade, ur bysten flödar is; vad heter ditt barn? Vad dricker ditt barn.

Min varmaste kontakt i nejden en kalvs ravin av blodsvärme stupande in mot ögonfransranden.. Bonden vet. I ladugårdens dunkel tyder han människans natur. Kalvens öga den kula som förutsäger framtiden.

Det är någonting med vattnet omkring Fjällbacka, sade jag - vilka människor! Vad hjälper då hummer & krabba & Sveriges första marina nationalpark, med sådant djävla vatten.

Hem är var vi inte är ensamma när vi är ensamma.

Det är var de tunna banden finns & dessa har jag utforskat i några länder, några städer, från hem till hem förföljd av en, låt oss säga ett par, ouppackad kartong-er, err, error, sökande någonting som är att som att som att - var det de tunna banden som jag sökte?

De fanns ej att finna i entvåtre gemenskaper, inte heller i relationen till en man; sådana band är för klena för att mäkta med någonting så banalt som trivsel, de lossas, kvar står du med bunden själ men utan en annan människa inför dig & vem skall då erkänna att du lever

i synnerhet då du detta betvivlar.

En annans leende är en form av utdrivning, det är exorcism.

o24 På chiffonjén, Bohuslän.

Den första gången som jag flyttade till Vaxholm var det två avslappnade gentlemän som hjälpte mig att packa ur ett rum i Uppsala. Väl i attefallshuset var jag havande skulle bo, sedan se mitt barn växa de 10 första månaderna i jordeliv, svepte de under hurrarop tre glas kranvatten vardera - detta från handfatet var jag kom att ta mitt vatten: 16 m2 utan kök.

Klart; vattnet! Det var någonting med vattnet på Norrkulla. Som de drack! Alla de som drack av det hade rosiga kinder i leende ansikten. Vi i samexistens. Männen som hade hjälpt mig förberedde sig för att fara vidare i den svartnande septemberkvällningen. Kvar blev jag & min kropps växande cirklar, i växande linjer längs grannskapets konturer. Männen sade att mina bröst var fantastiska & att det var fantastiskt att mitt lilla barn svävade omkring i urinvatten, i sin bubbla nära evigheten; intet liv så nära ett väldigt kosmos, som det oförlösta - det tror jag att vi tre förstod,

det var en form av samförstånd, sedan for de. De backade in i den närmsta grannens staket, medlade & lämnade Norrkulla, Kullö, samexistens,

det hem som jag senare inte kom att lämna fri från tvekan, men det är bara så att en vacker dag bör en familj om två lämna 16 m2. Också vi. Inför min dotters 1-årsdag bosatte vi oss i ett torp på skärgårdsön Edö. På Edö lärde sig min dotter att gå. I torpet var rummen överbelamrade av möblemang, av kartonger, av en torpvärdinna med svår samlarmani alltid sprungen ur rädsla - är den väl?

Detta elände underlättade för visso för tultan att med knubbiga bebiben ta sig fram från möbel till möbel - de stod så tätt! - men för mig saknades helt levnadsutrymme. Vi firade påsk, björkens knoppar, sedan tog vi båten från Edö utan broförbindelse, för att söka

de tunna banden, de i vardagen nära på osynliga - ändock är de starka som fiskelinor. De band som håller en människa samman från kropp till knapp till kopp till käpp - livet ut, i de ickeintima sammanhang vi för oss fram i, framför en kassörska, en annan vi far förbi, de varsamt valda ord - de som balanserar det ytliga & det intressanta - vi yppar vid ett hastigt möte; kanske skall detta bli en vän? Kanske bara någon som vi möter sen igen.

Kanske aldrig.

Ändå betyder du någonting.

Begreppet tunna band, myntat av docent Cecilia Henning med kollega Sophia Lövgren, omfattar dessa vardagens fragment av närhet till en annan. Att vi hälsar & erkänner samexistens är centralt för det mänskliga välbefinnandet & det är någonting som jag har kommit att inse att jag högt värdesätter; fastän jag sällan tar mig tiden till djupare möten med mina nära vänner, vilka förvisso inte bor nära var jag bor - men inte heller söker jag särskilt aktivt fördjupa kontakten med de i närområdet, de gör sig vid mig varligt lindade ypperligt som tunna band - som detta är de ljuvliga & de är bärande.

De är fiskelinor som drar mina mungipor uppåt, för hjärtat närmare en annans, meningens puls, att vara nära en främmande & ändock i skiljande vardagande, sammanbundna, de bildar den väv som är känslan av jordisk hemkomst.

Detta var min hemlängtan - igenkänd!

Saker i kartonger, igen.

o24o5 I Kartong.

Omsider återvände vi till Vaxholms öar.

Så föll tillvaron, igen, sakteliga på plats. Till källaren bär jag kartongerna ned. Kanske bör jag sälja gungstolen.

I köket på Rindö stod jag med händerna fulla när jag genom P1 Stil lärde mig om innebörden av tunna band. Nu föreföll det mig självklart; att vi var här, utan broförbindelse men med färja & utan torp men 55 m2 & högt till tak (likväl som i Fjällbacka ateljélägenhet), när vi packade upp kartongerna; de var våra att göra vad vi ville med, & jag sökte jorden för att ankra i den - här blir vi! Nu bryter jag upp golvet. Inte bryta upp.

Återvändandet återförde oss till de band som jag sedan vi gav oss av för Edö - & med detta det okända - hade saknat. Vi välkomnades åter av damer & herrar, servitriser, butiks- & kommunanställda, tidigare grannar, de vilka mindes hur jag hade burit omkring på en rundkindad docka av kött & blod, de gladdes nu över att få se henne 1 m ovan hav - så roligt det var att se oss igen, sade människor som jag aldrig hade känt & i vissa fall ej sett - de var perifera - för egen del, men det var människor vilka mindes hur vi hade passerat varandra, de perifera passagerna.

Passager som hade sammanflätat oss, ty vi delade gator & vi delade hem. Igen. I varandra intrasslade, fast som rosett. Som någonting fint.

2o24 Kartongkaos, Bohuslän.

Hem är var de tunna banden är.

Hem är var ansikten har ögon, & mödrar har namn.

Hem är var vattnet ger stenen en svag, igenkännande nickning innan de i en vågrörelse möts & skiljs åt:

vi har mötts förr.

Det är en driftig blondin på hembygdsgårdscaféet, hon tar sig den hektiska midsommaraftonen tid för att vända ett soligt anlete mot mitt barn & hon utbrister: Elsa Maria!

Om hennes huvud en blomsterkrans. Hon minns min dotters namn.

Hamn.

2o22 Att i Vaxholm strosa kring.

Mistlur.

Är det svårt att bli stor.

Ja. Det är konstigt att bli stor. Jag vill alltid vara såhär.

Ibland känner jag samma. Mamma skulle vilja ha kvar dig som liten bebis & ha dig växande;

(jag älskar båda)

jag vill ha båda!

Du kan inte ha båda!

Du måste välja.

Vi har inte något val, vi växer oavsett vi vill det eller inte.

Också jag kan sakna dig som bebis, men oj vad det är spännande

att du blir stor.

Ett barns växande upphör bara om det värsta tänkbara händer.

Om.

Allt ligger framför dig.

Vad saknar du mest med att vara liten?

Att krypa.

& när du var bebis ville så du gärna kunna hoppa & springa.

Allt ligger framför dig, allt utöver krypandet, det kryper fram

de existentiella frågorna de kryper fram ur garderoben

garderoben är nu lekrum, mor bar ut kartongerna, kläderna undan,

skall du leka kull med ett monster, i en garderob - vad tänker mor,

skall du ha kull och jaga svaren skall det ha kull och dess frågor jaga dig.

Kanske om du kryper kommer det inte ikapp

kanske är det för att dina steg är självsäkra det tar dig till lekkamrat

kanske om du stänger dörren till, kryper, jollrar, kryper in igen,

det söker sig från dig undan

men i ljusspringan mellan karm och vägg bryter sig in - din förundran.

En av de sista skållheta dagarna inleds med mistlur. Vi hör den på ett behagligt avstånd.

Hennes öra är nära min mun: Det är dimma, viskar jag.

Hon vet.

Hon lär sig om havet.

Ett stenkast från vår port huserar Ostmakeriet - till min dotters förtjusning, ty det ystas inte endast för dettas skull; i mejeriet skapas även lyxig gräddglass. En sådan sommar det har varit, invid de färgranna vimplarna - om än att hon kan hända än hellre sitter & guppar vid sjömacken inne i Vaxholm. De glasskulorna har en starkare färg. För barnet hägrar det bjärta. Någonting visst är det med att guppa, för den delen. Barnet minns ett guppande vatten.

Ytterligare ett stenkast från etablissemanget i Rindö hamn far de väldiga båtarna i Oxdjupets stupande farled. Det vattnet är kallt, att bada invid i Måldepån är alltid kallt; vi gör det likväl, vi bor ju här.

Här reser sig dimman.

Det är mistlur.

Det högsta av strupskrik ett litet barn kan ge ifrån sig, är det dess tjut som om mistlur, en varning om terrängblindo, en annan kropp, en annan vilja, en själ som häver sig ur modersfamnen & kommer att bedarra vid avsaknaden av värme i den fuktiga morgonluften ute i den stora världen - & intet kan hon se. Framför henne ligger världens ände; en vit vägg. Ett intet - & bortom?

Det är eget rum, det fylls snart upp av kartong; det är en robot. Det är ett skepp.
Det är egen säng, utan att sova i den. För att ha.
Det är att rata barmen & att tjuta för den. För att slitas.

Det är mistlur. Det är 130 dB. Det är världens ände, så som den är känd.

Den är vacker när mjölkvit, tät dimma liknar ett kolossalt moln som har lagt sig för vila i bräckt hav.

Vi tar båten ut till Gällnö, det är fredag & hett. Dockan Isa rullar fram i en rundad dockvagn av trä. Den var min när jag var flicka, nu har den någonting visst - har också jag. Har också jag? Skavankerna i det rosa träet ger patina. I Elsa Marias ägo blir dockvagnen vintage. Så mycket skall förintas under den tid som dockvagnen bara blir antik, & mer dyrbar. Skall min dotters docka förintas? Den förintade dockan skrämmer.

Min dotter vet att hennes mor en dag skall förintas. Att förstå det är någonting annat. Hur förstår ett barn att en mor kan växa ur sitt liv, & överge sitt barn i världen - inget val har hon! Hur förstå, när en mor inte vågar tänka tanken att dö ifrån sin ängel sitt blod som blev till ljus & så all denna jord, denna erbarmliga jord.

Det är för väl om förståelsen kan ske när hon inser att total förintelse är en omöjlighet. Förr förstår hon intet, om jag får be.

Bedja.

Om det finns någonting att säga till om, i denna värld var vi med skitiga sulor far fram.

Mistluren kan ge oss ett svar, & ett svar endast: är det dimma, är det inte.

Allt vad är intet & allt vad är höljt i dunkel skall besvaras av den vind som visslar i ett blad.

En röst så lågmäld att du inget annat val har än att med hela din andes fulla förmåga lystra.

Molnen skall lägga sig till vila, & du skall lystra.