Drömmer, om

en vila på det gröna gräset vid den västra väggen av min barndoms gråvita hus på Ljungstigen, ett kvarter omgärdat av skog. Ovan mig stå himlen orörlig, den ett orubbligt intet till dess att cirklar av färg uppenbarar sig. De är i rörelse, de cirkulerar. De har regnbågens färger, men är tunt skivade, färg för färg separat. De innesluter mig & känslan är att

hjärtat skrattar.

Detta är euforin av att finnas i färg & dessa är de ord min dotter har till bjuds till världen: ett i lekparken, i famnen, i kuddkriget skrattande hjärta. En moders svar: min själ skrattar. Ett framför tvättställets tvingande tandborstning grått hjärta; vedermödans osvikliga avsaknad av färgsättning. Det finns grå, tunga moln. Det finns svarta sprickor i Jorden. Det unga barnets färgsatta själ känner världens palett.

Det skrattande hjärta som målar världen, vet. Hon vet även avsaknaden, att den gör ont, den svarta sprickan är för själen onaturlig. Gud gjorde gott vid tiden för dagens skapelse men sedan lockades människan av mörkret, av en skärvas kontur & dess tyngd i vår hand. Om nätterna vakade vi för att lära känna det dunkla, med teleskop sökte vi oss utåt för att kartlägga natthimlens ljus, i en inre färd försjunk vi i dess omgivande mörker. Purpurafton. Blånatt. Rymdsot.

Jag betraktar min dotters docklika ögonfransar som den enda kontrast som jag önskar för henne att känna till. Mörkblonda strån & mjölkvita ögonlock. Konturerna i köttet skrämmer mig. I jordens skärvor kan jag sniffa någonting skämt.

Kan hennes moder relatera till paletten, hon som känner temperaturer men som kanske är blind. Mörkblonda stygn. Den färgblinda konstnären som ser ultraviolett & de svagaste av blå toner, de som inte finns. När jag slår ut händerna, i armarna, helt vidöppen famn inför solen - slickar dess hetta mot mitt bröst & min siluett har korsets form. Aldrig är jag så vacker som i siluetten. Gjuten för existensen.

Sluter jag min famn sluter jag mig för solen, & därmed livet. Natten är kall & jag inväntar att sova utan täcke, kal inför ett fönster ingen skall se in genom - men det kommer inga tropiska nätter, inte denna sommar. Morgonluft som vandrar in från balkonger om mornarna, arla sval om foten. Det är en kall, rosa sky utanför vårt sovrumsfönster. Mitt barn sover rund & rosa om sina kinder, omhuldad blunddocka: ditt ögas rand är mitt hjärtas kontrast. Din moders kött mitt livs skräck.

De sena timmarna som skall vara Venedig i juni, sardellpizza i en annan kvinnas sällskap under gatulykta, hennes mörka ögon än mer mörkt inramade - hon uppenbarad i kontrast - upplysta kinder, jag i saltfuktig sidenblus mot nakna bröst, de häver sig i en sömn med täcket vid fotänden. Röda kinder, högt hår; det är tropisk natt.

Den tropiska natten är som att gå hem från min ungdoms vildaste romans efter världsmästerskapet i fotboll, den heta sommaren då Victoria & Daniel gifte sig - ett Bernadotte-bröllop som fladdrade till som ett sommarfjärilens plötsliga vingslag, han & jag vi zappade teve från sängen i föräldrarnas sovrum, de var på resa & vi hade än inte rest

i tiden & i fjärilarnas symbolbild & bortvända från varandra, rakt in i rymdsotet.

Det skall vara promenaden till Mariatorgets t-bana för att ta röda linjen & vidare hem till Lidingö, längs spåret över bron med utsikten - hela tiden fuktig av den upphettade kustremsans pärlor. Främlingar firade på gatan. Jag minns inte vilket lag som vann. Jag minns att jag än inte hade blivit kär.

Jag kan ta båten in till Sthlm Slussen men han har flyttat & förresten har jag ingenting där att göra. Tropiska nätter på Rindö lyser med sin frånvaro. I min ensamhet ägnar jag mig åt att filosofera kring den euklidiska & den icke-euklidiska kärleken. Att svaret finns i orden, musiken & mötet känns självklart - men vad vet jag, & Carl Milles är sedan länge död - för att inte tala om Euklides. Köttets förruttnelse, men vad rör de oss.

Du kan inte bryta ett själsligt band.

För något mindre än 2 månader sedan låg fransyskan & 6O-talsikonen Françoise Hardy i Paris & dog. Jag har tänkt på henne. Jag brukar tänka på de döda & att deras själar vandrar in i våra kroppar. Det är inte alltid romantiskt - vem som helst kan dö, vilket as som helst skall söka ditt skinn & du skall värja dig från sprickorna. Hardy dog ung om en människa skall bli 120 år, så som det i boken står skrivet. Vi alla dör unga, undantagen är endast en handfull. Det är en mycket liten hand & i den andra hittas hårt sammanpressade skärvor, som ger handflatan dess olyckslinjer, de skär sönder kartan till paradisets evighetsträd.

Efter syndafallet dog människan ung. Duvan fann fast mark blott för ofärdiga liv att begravas. Under en löftets regnbåge ses ungdomar nedsjunkna i gyttja, fossilerandes. En mammut kunde ha burit kistor snidade i olivträ fram, hade den bara vingar att möta Noak. Välkomna till den nya världen.

Vandra vidare. Kan du, eller når gyttjan dig till knäna allaredan.

När mitt sällskap med mig efter 1v i Italien landade på Oslos Gardemoen ven vinden rakt genom sidenet, slet i en slits, den plågade mig, straffade mitt skinn för att finnas, hur kan vinden känna hat. När solen steg steg leenden, men i Paris dog en stjärna. Det är Hardys framförande av Louis Aragons poem Il n’y a pas d’amour heureux som har fångat mig, av de som har besjungit lyriken. Finge jag ut till rymden föra med mig blott 11 låtar kan denna vara en av dem, då skulle jag minnas skärvorna, kärleken, & jag skulle inte glömma Gud.

Et quand il croit

ouvrir ses bras son ombre est celle d'une croix

Men, vad har jag i rymden att göra. Det är förslösande fantasier. Jag vill bara lyssna på musik, med famnen vidöppen för världen. Skall korsets form föra tankarna till döden, en hjärtats död? Så kan ske. En vidöppen famn gör dig sårbar. Dödlig. Det är stort. Du är också odödlig - det är större. Med famnen vidöppen inför skapelsen & Gud, är du i din form evig. Gjuten. Det för mina tankar till livet.

Det var 4 år & nära på ett halvår sedan som jag publicerade Il n’y a pas d’amour heureux invid mina ord på .ink:

Mörkt var det att genomleva is. Men mörkret är det hos ett svart tjärns yta. Det är ändligt. I dess blankhet ses spegling av en himmelens ljusglimt & denna låga är den rotade moralens gloria; är ett löfte om befrielsen från det låga, isande kalla & nattsvarta vatten som har fallit ned längs svalget, i tron att jag skopade mund till mun med elixir rent & klart nog att släcka min törst.. men läpparnas frukt kysstes av sepsis. Hans etik helt elastisk, han moral lik de andras. Hans val: att grumla ett inneboende ljus: en essensens eld förkvävs i en fallen värld. Han var det mörka naturtjärn vars ljusglitter förförde mig att inmundiga den förödmjukelse det var att ta dess köld till min längtans mun. Det sanna ljuset sågs blott när jag blickade från tjärn mot skyn. De värmande strålarna värmde kinden endast om så.

Jag behöver din kind, att vända mot solen, att befria.

I hans avsaknad av tro fanns hans avsaknad av sanningens glödgande stråle.

Smek min svala kind, vår stråle.

Men en man utan tro är trolös.

ur JUNGFRU MARIA 2o2oo2o2

4 år & nära på ett halvår. En handfull år, i den hand som kramat skärvan. Ännu en trolös man, en som ändock sade sig ha Gud i sitt hjärta, vad nu en trolös man verkligen kan veta om sitt hjärta. När jag i februari 2020 skrev hade jag precis mött honom; fadern till mitt barn. Ett barn, från två stora kinder till två långa ben. Uppsala, Kullö, Edö, Stjärnsund, Fjällbacka, Rindö. Ett barn & tre öar. Sverige är vackert & det är Gudöst.

Nu var det längesedan, men i ett svep om 2 år under denna tid läste jag Till man & kvinna skapade Han dem.. 5 - 6 gånger, för att formuleringarnas innebörd skulle fästas. En introduktion till kroppens teologi, signerad Syster Sofie. Den har legat på nattygsbord i Stockholm, på Gotland, Norrbotten, Dalarna & Bohuslän. 4 öar, 5 - 6 gånger, 2 års tid. En introduktion till kroppens matematik. Sedan jag blev mor har min kropp funnits nästan enbart för min dotter, men vid ett unikt tillfälle sökte hennes far & jag skapa ett syskon, om än att jag inte var där i min kropps cykel. Han var inte på rätt plats i livet.

1.

Ett barn.

Nu vill jag möta ingen & någon. Är öppen & misströstande. Sorglig & sorglös. Vill jag vara som dem? Köttet gör oss lika djuren. Är det högmod att betrakta världen? Att bara betrakta. De som äter är lika djuren. Vi som skiter, vi smutsiga djur, också vi skall en gång dö. Också vi skall stelna. Det är högmod att förneka det ena eller det andra, men behöver jag vara som dem. Jag har inte det behovet men jag önskar barn. Jag önskar bara vara en Maria, & fastän det är förslösande fantasier, är det detta som skall förlösa mig?

Jag gav min dotter ett marianamn men hon kom till oss ur kött & hon har bundits till en värld av kött. Ändock kom hon med hopp. Ett mirakel i en gyllene lock, rundad av eterrörelse.

Ett nyfött barn är alltid vår världs främsta hopp. I var barn bor Jesusbarnet & hoppet om 120 år i en bättre värld. Fröet till hoppet om en evighet i Paradiset. Ingenting trotsar förstelningen så som barnet. Inte ens sin lilla kropp tänker hon behålla som den är; barnet bara växer ur sig själv, & växer & växer & växer, bortom sig själv, ständigt i rörelse i ett liv målat i etersvängningarnas lätthet.

Hon vet intet annat.