POEM.
ELIN ANDERSSON.
I förrgår kom han inte
fast han hade lovat.
I går kom han inte
fast han sa han skulle.
I dag har han inte lovat komma
men ändå väntar du
att dörrklockan ska ringa.
\ & om han kommer
så godtar du hans förklaringar
för det är du som älskar honom,
inte han som älskar dig.
-
Det finns vapen att spränga Jorden 23 gånger
säger Jimmy Carter leende.
Kärleken finns men som ett undantagstillstånd.
-
Hon lägger sitt namn i hans mun, åter & åter.
Blåser sin anda in i hans lungor.
Men när han knakande rätas ut
återtar han sin egen form.
JOHAN LUDVIG RUNEBERG.
..Ty han stod, den starke Ojan Paavo,
som den höga furan ibland småskog,
& hans öga brann, som himlens stjärna,
& hans panna lyste klar som dagen,
& hans gula hår föll på hans skuldror..
-
Det är eftermiddag nu.
Vi har legat med varandra
& jag mumlar ord mot din axel.
Ord av ljus
i gläntor av ljus
medan du läser Materialism
& dialektisk metod.
Det är så mycket i dig, påstår du,
som inte är vagina
medan mer & mer
av mig bara blir lem.
FREDMANS EPISTEL av BELLMAN.
Si den vita barmen hur han flämtar.
Knäpp litet grand.
Si hur hon sin myrtenkrona hämtar
utav min hand.
Si hennes ögon trotsa just döden
med sin klarhet, styrka & färg.
Hör hennes sång om jungfrurs öden;
hör du, hör du Fader Berg?
Si nu kött & blod i skönsta prydnad
förklara sig.
Mina känslor från förnuftets lydnad
nu draga mig.
Draga mig dit, just dit där du ligger.
Än får du ej lida därav;
nu skall du dö min nymf! - Jag tigger:
kvickna åter i din grav.
ur DADDY av SYLVIA PLATH.
Every woman adores a fascist,
the boot in the face,
the brute
brute heart of a brute like you.
DOROTHY PARKER.
FISKARHUSTRUN, STROF IV.
Den man hon fick var snäll & nätt
& bra att ha i vardagslag.
Men då, mina vänner, skulle ni sett
den som försvann en dag!
FRISTAD.
Mitt land är tomt, & ingen kvar
av alla människor jag kände.
Det doftar ljuvt av rök som drar
från broarna jag brände.
OM MÅNEN av WERNER ASPENSTRÖM.
Några säger att månen är en ung sillfiskare
som släpar sina nät över vattnet.
Andra säger att månen är en gammal fiskaränka
som med blinkande nålar stickar sin långa
ensamhetsschal.
Jag vet inte. Jag är förvirrad av så mycket stillhet.
Jag är förvirrad av att natten stannat.
-, STROF I.
Du som har sökt den främmande musiken
i allt & alla, hopplöst & förteget -
jag älskar dig för att du är besviken
& därför att ditt öde är mitt eget \
Du som har sökt & ingenting har funnit -
jag älskar dig för att du sökte alls.
-
Jag älskade någon, jag vet inte vem -
så jag måste bort från mitt barndomshem.
Jag önskade något, jag vet inte vad -
så jag måste bort från min barndomsstad.
Jag gick & jag gick utan ro eller rast,
& vänner & pengar försvann med hast.
Jag sökte & sökte, jag vet inte var -
& nu har jag bara min längtan kvar.
I främmande land går jag fattig omkring,
& ändå så ångrar jag ingenting.
Det gäller ju inte att klara sig väl;
det gäller att rädda sin levande själ.
AVSKED, STROF I av HILLEVI LARSSON.
Händer trycks hastigt men häftigt.
Våra röster uttalar ordet.
Först när vi ska skiljas
möts vi.
TOBIAS NIELSÉN.
Den tilltalar mej.
Hör din röst vid mitt öra.
Blundar
& tror att du finns där
jämte mig.
Men i helvete heller.
Sitter med en löjlig liten sak i handen
& pratar i nån öppning
som ska vara en mikrofon.
Det jag säger ska visst sedan åka iväg
snabbt som fan, säger de som kan.
Bort till dig
där du sitter.
Långt bort
där borta
dit inte mina kyssar når;
inte mina smekningar,
inte min närhet
eller din.
ur ONDSKANS BLOMMOR av CHARLES BAUDELAIRE.
Naturen är ett tempel
där dunkla ljud hörs strömma i blad ur pelares levande stam.
Genom skogar av symboler går människor fram
& iakttas av ögon förtroliga & ömma.
Som ekon flyter samman i fjärran regioner till en enhet av
mörk & djup konsonans
lika mäktig som naturen & dagens glans,
så samspelar dofter, färger & toner.
Det finns dofter friska som barnhud
eller milda som oboe,
gröna som ängar;
& många morbida, rika, triumferande vilda med det oändligas
e x p a n s i o n ,
med svalka som oaser -
mysk, ambra, bense, rökelsens ånga -
som förhärligar andens & sinnets extaser.
-
Naturen växer för att undfly döden.
Tillväxt är den enda kraften mot förgängelse.
& skönhet.
När vapenutvecklingen har nått sin döda punkt
& ingenting längre kan bli mer dödsbringande,
reser sig skönheten mot förintelsen starkare
än någonsin,
starkare än någon någonsin.
Ingenting rår på skönheten.
Inför skönheten är vapnen vanmäktiga.
VI BITER IHOP av -
En dag
brister huden
& jämmer
bryter ut ur såren.
FOLKET I NIFELHEIM, UR STROF V av OSKAR LEVERTIN.
Alla de drömt om en högsta lott,
men sig dock nöja med niter.
Även på samma örongott
hjärtana bli eremiter.
-
Du har förstått henne
för hennes skull.
Men inte för din egen.
Hon gjorde dig till man
& du ville inte.
Du ville bli hon
inom henne.
Henne inom dig.
CARITA NYSTRÖM.
Det som står skrivet på murarna
det skall ni läsa.
Det som står skrivet på väggarna
det skall ni läsa.
Det som står skrivet i gathörnen
där mänskorna samlas
det skall ni läsa.
Läs det som står skrivet över den tigande munnen,
läs det som står skrivet i den knutna näven,
mellan de höjda knivarna;
trycksvärtan väller över oss med sina lögner.
Se dina händer är redan svarta.
Det som står skrivet i den blanka tystnaden
måste vi läsa.
EDITH SÖDERGRAN.
DAGEN SVALNAR, STROF II+IV.
Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...
Du sökte en blomma
& fann en frukt.
Du sökte en källa
& fann ett hav.
Du sökte en kvinna
& fann en själ -
du är besviken.
ur AVSKED.
Mina läppar hava blivit glödande kol,
jag minns ej mer, när de började brinna..
Förfärlig var den stora branden som lade min ungdom i aska.
Ack, det oundvikliga skall ske som ett svärdshugg -
jag går utan avsked & obemärkt,
jag går helt & kommer aldrig åter.
ur VÅRA SYSTRAR GÅ I BROKIGA KLÄDER.
Jag var en gång så mjuk som ett ljusgrönt blad
& hängde högt uppe i den blåa luften,
då korsades våra klingor i mitt inre
& en segrare förde mig till sina läppar.
Hans hårdhet var så öm att jag icke gick sönder,
han fäste en skimrande stjärna vid min panna
& lämnade mig skälvande av tårar
på en ö som heter vinter.
ur TILL EN UNG KVINNA.
Än har din andedräkt icke vidrört hans salighets flämtande ljus.
Än har ditt öga icke mätt vidden av hans tro.
Än hava dina fötter icke inträtt i hans ödes slutna krets;
det är dig ännu detsamma om han är röd eller blå.
Men det skall komma en dag då du hänger fast vid honom som en blomma vid sin stjälk,
då hans skymning är ditt ljus & hans torka är din källa,
då du irrar kring i gångarna av ett vidsträckt slott & känner att du älskar
& att han endast lever av din renhets vita bröd
& att hans blod blott strömmar i din moderliga ömhets bäcken.
Det skall vara tungt & underbart & hårt &
oskiljaktigt.