1oo819
Luna Perigee
 

Saltsvarta oliver, kryddiga skinkfyrkanter, gudomlig fårost, manlig björnöl & mörk Coca-Cola stod på pizzeriabordet jag & Z lät vila våra sommarhudade armbågar mot. Vi orerade hagar & sådant jag inte kan (eller så kan jag - med någon kan jag säkert - men det har misslyckats att slå rot, eller så vill dom inte tala om det med just mig) prata med andra om & fann stor tillfredsställelse i att insupa hans funderingar, lufta mina egna & låta dom krocka i någonting att plocka upp spillrorna av för att bygga in det i fortsatt tänkande & på så vis se det hela utvecklas.
 

Det är befriande & utvecklande att ha honom att konversera med. Han kan utmana mig intellektuellt, vilket inte många i min närhet kan. Inte alls så att vännerna är dårar med blott beiga smulor till hjärnor; min vänskapskrets är genomgående klok - kan grubbla, argumentera, kan mycket om mycket. Men, dom kan inte utmana mig. Det kan han & han gör det & jag gillar det, & så tar jag en klunk cola & vänder blicken mot den dystra uteatmosfären med räckesinringade bänkar, grå luft & Ica Larsberg & säger att utsikten är fin fast den är ful.