Hon mindes ett ordspråk, som hennes far hade: Det är nöjsamt att dansa barfota, för ingen dans går lättare - men man kan få farliga stickor i fötterna! / Vilhelm Moberg - Mans kvinna.

Proletärlitteraturens härförare vill intet annat än att röva Kvinnan ur civiliseringens fatala klor; bort till skogs. Jan Fridegårds (1897 - 1968) Trägudars land (194O) har trälen Holme vem tar sin kvinna till flykt från den vikingabygd där deras frihet är intet, Bernhard Nordhs (19OO - 1972) Nybyggarna vid Bäversjön (1942) har nybyggaren Eskil som i utmarker skyggar med sin älskade & lika så i Vilhelm Mobergs (1898 - 1973) Mans kvinna (1933)

..begynte Håkan tala om planer som han hyst. Han talar om Stark-Ingel, en berömd man i hans släkt, som varken räddes andlig eller värdslig överhet. När han inte fick det han ville, så tog han sin kvinna med sig & gick på skogen. Där närde han sig av det vilda, & där levde han till sin död. & så gjorde alltid förr den man, som inte kunde leva i byn. & nu var han, Håkan, bliven en sådan man. Han kunde inte stanna kvar i Hägerbäck - därför att han ville ha henne för sig ensam. & här hade han inte satt sin fot djupare än att han kunde rycka upp den vilken stund som helst. Ty gården häftade han i skuld för, & den skulle han gå ifrån utan minsta sveda i sitt hjärta, även om han ägde den. Därför att han ville bli fri med henne.

Den röda tråden löper i sådan karmin att den ej kan frånses, & de skäl som ges om träldom, hämnd & hor kan intet vara annat än ljumma ursäkter för den egentliga hettan i att ta till flykt med egen kvinna, inte endast för att finna henne i sin rådjurslika prakt så naket inbjudande i stjärnmossa; må hända främst för att finna sig själv, i friheten.

Dessa män är sårbara inför känslan att myllan rinner dem ur händera; den rinner så flinkt att inte heller bondelivet - dess stinna juver & färggranna fält - är dem tillräckligt. De förknippar bruksjorden med skuldslaveriets fjättring & de fasar den utbredande industrialisering som ödelägger gård efter gård, själ efter själ; kvinna likväl som man. Det är frihet & det är natur, som de begär av myllan - & den erbjuder varken eller, när öket tas i pant.

De täta granarna i skogen skall gömma dem för omvärlden. Intet vakande byöga kan döma det hor de känner som kärlek, intet tillfälle skall ges att de liv de ger skall ta ifrån dem, inte en endaste herreman kan begära ränta för den jordkula där de äter oskattad ripa - & den förbannade civilisation Vilhelm Moberg bad fara åt helvete, kan inte svälja den ljuvligt djuriska honans renhet för att spotta ut den i förvridna, skändligt svärtade ben. Den kan inte förinta stoltheten i manlig självständighet & potens, till dess att det ansikte som i spegeln honom möter tillhör blott en förklemad, styrkestympad träl.

Då kunde ju en präst sedan stå upp vid hans mull & säga: Här i kistan vilar Håkan av Ingelssönernas släkt. Av jord är han kommen, hans liv gick åt till betalning av räntor & skatter för jorden, till jord skall han åter varda! / Mans kvinna.

Av jord är Man kommen; till jord skall han åter vända, under den tid blod än rinner varmt i hans röda åderflod.