Atomerna i våra kroppar har svetsats samman i smältugnen i någon stjärnas inre. Vår egen evolution är en del av stjärnornas evolution. Plejader eller människor: vi är ättlingar av stjärnor som en gång lyst en annan himmel än vår.
/ Årsbarn med Plejaderna - funderingar i en glänta mellan skog & vatten, Rolf Edberg (1912 - 1997).

De är ursprungliga, sades o17. I avancerad vapenkikare visade Nikolaus mig de 7 nymfdöttrarna blinka. Den svart nakna natthimlen sågs häpnadsväckande smyckad av ytterligare konstellationsmönster, av blotta ögons generande blindo förbisedda. »Plejaderna gnistrar som en svärm eldflugor över Oxens manke«, stilla oktober vid skärets tallrike. De är förbundna med vår framtid, sades o18. I Erstavikens majgröna naturområde var presenten Vril - the power of the coming race (1871, Edward Bulwer-Lytton 18O3 - 1873), stolt placerad - & den mörkblonde Mannen serverade fransk äppelcider. Sprudlande, som vi som vår livslåga.

Bulwer-Lytton sade: ..as some bodies are charged with electricity like the torpedo or electric eel, & never can communicate that power to other bodies, so I suppose the existence of a race charged with that electricity & having acquired the art to concentrate & direct it in a word, to be conductors of its lightnings.

Edbergs fascination författade att vi är Årsbarn med Plejaderna, att ..fantasin snuddar vid något utan att få fäste: kan det vara så att känslan för harmoni & skönhet finns som en grodd i det kosmiska stoffets djupaste egenskaper på samma sätt som vi måste tro att medvetandet gör? Att det finns där i en totalitet som under materiens skiftande uppenbarelser rymmer spår från de avlägsnaste förgångenheter? Vi ser ju ändå samma grundämnen i fjärran galaxer & rymdmoln som på denna himlakropp med vad den rymmer av löv & senor, ögon & hjärnor. Kanske upplever vi långt under medvetandets tröskel något av en kosmisk hemhörighet?

Jag känner mig ju inte som någon främling i universum.