“The word “eclipse” comes from ancient Greek ekleipsis, “a forsaking, quitting, abandonment.” The sun quits us, we are forsaken by light.” — Anne Carson (*195o), “Totality, The Colour of Eclipse”, in Decreation.

Vi har genomlevt detta nådens sekels mörkaste november. Bittermandelns cyanidhalt är avsevärt högre än den hos körsbärskärnor, & en vått förfrusen kropps hjärta slutar att slå inom en knapp kvarts tid. Mitt hjärta slår, obönhörligt obarmhärtigt, slår det sig ut ur min bröstkorg, i natten, när mardrömmen är sann: stugan existerar - i just denna skall de, som i mardrömmen, bo - bortom symboliken. Paniken. Skriken. Så efterskalvet; det skälver under skinnet när själen söker en väg ut; ett hål i min hud - men min hud är intakt.

Det finns ingen väg ut.

Under kvällarna somnar jag in i godan ro, tillfreds med att det dagliga lidandet är till ända. Aldrig grubblar jag, vaken - tacksam försvinner jag så snart de melerade blundar. I drömmen möter jag de gröna när han kärleksfullt smeker mina bara fötter. När vi sågs kysste jag hans fötter. Han sade till mig, Jag vill se in i dina ögon & jag kände att detta är kärlek. När jag reste från oss & Stockholm var jag trygg, viss att

detta var kärlek.

Från sekunden som mina ögon slås upp till en ny, mörk novemberdag, vill jag - om jag vågade, så skulle jag, men det vågar jag ej; vem är jag, att - förbanna Gud. Att han kan! Att han kan väcka mig till mina obönhörliga hjärtslag, till min förnedring, till detta det jordiskas djävla lidande & dess profana pöbels relativa moral trivialiserande romantik & äkthet, till min relativa tid..

som sölar, sniglar, krälar. Jag är tvungen till att vakna till att Kärleken är förljugen, hans fantastiska ansikte så flammande djuriskt; förljuget - allt var en lögn, sanningen är relativ, romantiken är död - länge leve seklets mörkaste november. Vi fick hjärter ess, men det gör honom detsamma, att mörda magin gör honoom detsamma. Det gör Gud detsamma, att tvinga mig till att vakna till, till en erinran om att ingenting betyder någonting.

Utan att möta min blick.

Utan att kyssa mig farväl.

Utan att smeka mina fötter.