Le quattro stagioni - Antonio Vivaldi (1678 - 1741), öras stråklyss i Klementinums gyllene snittska spegelkapell, Praha (ock så i Karlskirche, Wien), för att av alltet förundras - över dess avgrund begråta, i moll.

Framför mig, rosenkindad fransyska vars svallflamma var i fall över sitsryggg; åh, att få hålla de skymningsdova Klimt-vågorna för de egna fingrarnas förnimmelse, varsamt fläta dem, sammanfläta oss, i fläta inbakad med mänsklighetens djupt trängtade gemenskap. Det var med blicken sänkt mot stenars romber, jag grät.

Före Karlskirche, sågs Gustav Klimts (1862 - 1918) sublima färgfläta Beethoven Frieze, 19o2, i gullkrönta Secession. De Valerie-rodnade, vitgracila kropparna av Eva följer sökandet efter lycka, & denna sedvanlighetens strävans sammankomster med levnadsförlöpandets fasor.

Det var med blicken höjd, jag såg änglakören besjunga en fullbordande, med som om i silke sirlig trå’, sammanbindande avskedskyss; om än å den vunna lyckans välkomst, till målningen.

Emellan de musicerade vibrationerna, skänkte jag all tilltro till madam Šotovas kännande inom traditionell kinesisk läkekonst. Ur magnetisk bragd, granskades samt renades kropp & själ från inunder huden begravda trauman, infekterande var framtid. Behandlingen översteg vida de försiktiga förväntningarna. Det skälvde i mig. Madam Šotova sade så ofta, Så känslig du är, det måste vara så svårt.

I enlighet med magnetismens lag om attraktion, gavs jag dygnet sedan den djuplodande läkeprocessens inledning, sprituell litteratur av en religiös främmande. I en omfamning fick hon tack. Blott minuter därefter fann jag en kinesisk lilja i poetissan Lily, lärd inom buddhism & psykologi.

Den dejliga liljan frodades fram till mig, för att vara min vän. Hon gav en bit av ett band hon bar, helgat av hundratalet lamors månadsklingande mantran. Med blicken i Lilys, kysste jag det röda bandet; sammanbundna, i en bedjan om välfärd, under vår mödosamma skattjakt för att finna den lycka som varar.