För 11 månader sedan skrev jag:

När björkgull föll läste jag om målarna Anders Zorn (186o - 192o) - helt, & Tove Jansson (1914 - 2oo1) - halvt. De verkade under skiljande eror & närde lika så skiljande ideal, men var varmhjärtat ense om att den moderna epokens dyrkan av maskinen & kall industrialisering, skall bli våra hjärtans gravkammare.

Samtal om Zorn av Teddy Brunius & Oscar Reutersvärd, lärde mig om ELFENBENSVART; förkolnat ljus. Den av Tuula Karjalainen sammanställda biografin Tove Jansson: arbeta & älska, över konstnärinna Tove Janssons levnadshistoria, visade mig hur främmande medkonstnärinnans kall är för mig: att måla. Arbeta före Älska, ty arbetet var Tove kärast, Kapitel Krigsbrev berättar: år 1941 skrev Tove om hur hon målade i hamnen & ‘en & annan halunk kom & sa att fröken borde gå hem & göra barn istället för nu blir det krig närsomhelst’.

Hennes umgängen vore dock sådana, att en kropp i grossess aldrig ofredade hennes fria konstnärsskap. Hon älskade anknytningssårade kommunister; hon var själv märkbart sårad & också lite kommunist, & hon älskade kvinnor.

Hon älskade.

I kväll skriver jag:

Hon älskade konsten.

Vid tiden för ovan skrift var detta mig ren vederstygglighet & helt vämjeligt. Vemodigt, mer än annat. Hur hon kunde finna mening i det meningslösa; konstnärsskap, amorösa förbindelser & frihet.

I det avskyvärda i att skapa.

I att sky Skapelse.

Det är längesedan jag har sett dig måla.

Vid tiden för ovan skrift brände jag mina alster. Lät färg torka in i penslar. Lät mig förtorka. En stel palett i skräptunnan. En stelt förvedad kropp. Lade undan, glömde. Gömde. Mig under täcket.

Avskydde konstnärsskapet, kärlekens förblindelser & kvinnans utsiktslösa frihet.

Zorns sotade flor var mig en närmre frände, än Jansson med yrande jazzromanser. När min egen mening nu är mig kommen - ve, vem bryr sig! Må hon dansa i sin grav! Nedtrampandes Zorns sorgeflor.

Äntligen! Är jag berövad min värdelösa frihet. Åter igen kan jag måla min meningslösa konst.

v. 1 7.