Sommarens exotik var resan till de norrbottniska skären: SILENE UNIFLORA. Höstens lycka, var att landa i de stockholmska. Att bli helt hemtam i dess halvt vilda natur.

Stockholm skärgård är vår största; dess av glaciärer lena klippor omgivande ~24.ooo öar, är Svea hufvudstads - som om urtida art nouveau - naturornamenterade ram, omkring de slott & breda gator som präglar ett centrum. Under stockholmsåren har jag levt i mången vrå, varav tre - om en linje dragen emellan på karta - bildar en triangel när dessa skär. Dessa har varit de vackraste av bon & svanar har vid havet välkomnat mig.

Nu är de vitas barn utan dun ändock grå, stora grå skönheter i vår lilla vik. Besjungit de bevingade med Tula hem & tula vall & vid gryhöstens sista smeksamma sol kyssts av den trollslända som landade på min rika mun. Barfota har jag vandrat i stigs lera för att umgås med djuren. Sedan tvagat av i detta det salta. Slutligen klättrat ned i sältan, från en bryggsauna i senhöst. Stugans jungfruliga övernattningsgäst Azemine, dök i; tvekade inte, att dyka däri.

Vi badade i mörker. I ljusan tid upptäckte vi tillsammans Vaxholm; kulörta små trävillor av patinas pensel, beskyddandes rosenbuskage & äppelträd från havets vind, i det kastellet - i brand av våldsamt röd klätterväxt - omgivande blå. Frukost på La Maison & kaka på bogesundska Parkvillan; var tugga till ton av musique française - Carla, Camille, klaviatur; väl var att mina franskastudier var nedpackade -

Q u e l q u ’ u n m ’ a d i t.

& att en franskt småborgerlig dag avslutades med Michel Cluizels Ëclats caramel beurre salé 45% - sedan isande vatten & intim sauna, finskan & albanskan & Bibeln sinsemellan.