Det finns bara en gång för jordens undergång men många gånger för dess födelse.

Elisabet Hermodsson.

H u d .
Utan huden
skulle vi ramla åt alla håll.
Hudlösa
ramlar vi i sär
Han & jag, ramlar i sär.

Min sorg är stoisk.
Min glädje är stor
& Gud är fullkomlig.

Gud väver
hudens trådar;
cerebrala trådar;
celestiala trådar;
Gud väver alla dessa trådar djupt i mig.

»Jag har tro.«

Min blick i hans blick. Han svarade med att sky mig. Samt sky Gud. Mannen med de kallt skyblå ett glupande mörkt hål som aldrig förr. Mörk i ljusan juli.

Hans händer var ej de helande; hans händer kom knappt att vara mig nära. Nästan ingen av vår stund, sågs han ankomma för. Nästan ingen natt sov han mig nära; de nätters antal kan räknas på en enda hand, en hand på ett av de sina fingrar stympad.

Vår berättelse om kärlek, är stympad - stympad till den grad att jag näppeligen vågar närma mig det förlösande i själva berättelsen om den. Jag skriver privat. Dikter har skrivits, som inte skall se ljuset under detta sekel. Om inte jag får ett infall & bränner så oanständiga ord, för att aldrig.

Han har varit oanständig. Inte gudsfruktig, fullvuxen, väluppfostrad, så som skenet. Sannerligen ej heller passionerad, äventyrlig, kraftfull. Det var ett lealöst mörker maskerat som en magnetisk man. Värst var tvivelsutan tristessen. Intet mer illa gör en man en kvinna, än när han tråkar ut henne. När hon nödgas lämna i en gäspning.

Det är djupt oanständigt att pläga försumma romantiken i äpples blom. I midnatts ljus. I sommardvalans mörknande rusk. Ordabefrielsens premisser är bortom mina känslors befallning, men kräver sig ändock att ske, under åtlydnad av fred - ty det vore djupt oanständigt av mig, att helt hänfalla; men lika fullt oärligt att totalt förtiga

lidandet,

ensamheten.

Jag väntade en man som aldrig kom. Det var i ensamhet jag doftade på rosorna & blott i ensamhet jag sov. Vaknade, i hungrig hud. Det var i ensamhet & det var i väntan, i väntan på en man som inte fanns.

De är aldrig dem du tror dem vara.

Invid näckrosens nymåne förvreds vår kärlek till en gyttja, sank som sjöns - i vilken Gud gömde ett frö; en knopp, för den vattnets ros som söker himlens ljus. Vid dess stjälks högre strävan, stod jag med tiden naken i ett norrbottniskt augustiträsk,

i lidelse,

i ensamhet.

Träsket en munblåst spegel, blank, levande, i stilla morgon klingande av min kropp - brytande sönder vattnets spegling av himmel, min kropp vars existens närmar sig sjöjungfruns, gälarnas, ursprungets, med skinn i skimrande bärnsten under förvandlande yta & en vilsamhet i svalkan, leran, de slingrande näckrosorna.

En av byamännen sade att den morgonen var så vacker, att det var som om man ville bedja. Honom svarade jag, att morgonen var så vacker, att det var vad jag gjorde. Jag bad där, näck bland träskets näckrosor. Jag bad då, naken inför mitt helt banala mirakel & jag ber nu, denna fäders afton.

I många länders litteratur har Nymphaea fått representera renhet & jungfrulig skönhet. Som själ & ande uppstår ur kaos, reser sig den sköna blomman ur dyn.

/ Vit magi / Marina Medici.

v. 2 o.