†
Gud liknar solen;
- den till honom vänder sig, begynner stråla - & hans anlet tänder sig.
Angelus Silesius.

Decembers kärast omhuldade, omhuldande, Lucia är violett krokus.

Hennes eldigt kulörta saffranpistiller liknar de ljus lussebrud ha strålande, liknar tindrande stjärnor ledsagande oss i den bistraste av tider; saffran välsmakande, muntrande sinnet, i midvintersvärta.

Detta särskilda år hennes de gyllene bullarnas barm ävenledes särskild, till vikt & till värde. Kyrkokörerna har tystnat & i halva riket faller sällan snö. Skärgårdens lycka är de lysande vita svanarnas stjärtar, som petita isflak i morgonhavet, när halsarna dykt. De klara fjädrarna, maritima tärnor i klunga i det karga.

De lyser.

Vi behöver Lucia eld; elds lysande ljus. Vi behöver känna ljusets värde. Vara dess värme. Vi behöver vara i ljuset

& i passionen.

Helgonlivets röda band ej blott martyrblod; duvblod, lika så, ty den djupaste röda av rubiner är så kallad, så kallar den vad poetisk kärlek är. Röd likt rotchakrat, var livslustans flamma härrör, livslustans flamma

passion.

Det var Lucia tid när jag älskade en man. Han badade, jag bakade. Droppade i karet ned Eros ylang-ylang, för honom. Av dess essens & av dessa ögons stora möte, förtrollades hjärtat.

Han kom mitt duvblod att rinna. Detsamma blod rinner i min kropp, än, nu som då. Ylang-ylang doftar än ylang-ylang, & hans gröna ögon förblir för alltid Hans gröna ögon.

Hans Mars & hans Venus är för evigt i eldars tecken. Han är bunden vid att älska så som elden älskar. Stjärnorna brinner i hans blod. De brinner över min jord.

❤
& jag var tillintetgjord, utan tro på romantikens under men obevekligt trogen min tro på Gud; Gud, Gud; Gud har förbarmat sig över oss, när han lade sin hand över mitt hjärta: det varde ljus; varde helt; varde kärlek.

Jag drack av rosen, jag bad för ljuset, & jag mötte en man vars ögon så blå som blå ögon någonsin blir.

Blå, lika så, ögonkristaller burna av en av årets, av arketypernas, kvinnor av korset.

EVA.
Sedan jungfrun & hennes moders ljusa anleten glänst över ett fördunklat liv, fann jag mig stå inför vår urmoder Eva, presenterad, representabel, i klarblå iris symbolik.

Katolskan Eva, östlig, under promenad i solsken efter regn råkad på vid en kyrka nära Gamla Uppsala. Vi attraherades till själars fält. Att hennes ögon lyste, sade jag. Än mer ljungande var själars attraktion, när jag såg Mannen, östlig, med klarblå iris. De lyste i mitt livs vinter.

Blå som himlen; blå som jorden. Vår jord är blå & månen reflekterar solen.

Jordens varma hand lade sin välsignelse över mina höfters trängtan, & hon såg att det var gott.

Våra ögon var menade att mötas, ty hans vatten var för min jord, & skapelsen ser att liv är gott. Skapelsen vill bli. Allt livs önskan, är sitt blivande.

Men min jord är lik elden. Min jord är het. Min jords trängtan är att lysa. & Han, han var ett löfte om mer. Han var en ljus själ, synbart brinnande i hans blick, sorgesamt fångad i köttets låga; förljugenhet.

Jag tände Rishi rökelse. Rishi av ros & jasmin

& han kom mitt kvinnoliv att brinna. Allt livs önskan gavs sin tändande gnista, i min kropp. Allt livs önskan skall för alltid söka sin gnista. Rishi av ros & jasmine, doftar än ros & jasmin.

Hans isblå ögon förblir för alltid Hans isblå ögon.

När hon kände sig sårad av tanken på hur han velat draga ned henne, bad hon för honom. När hon längtade som mest skärande tillbaka till honom, göt hon denna sin längtan i bön för honom.
/ Runa / Hans ögons ljus, 1923.