Vinterpärlor i vårdagjämning,

inspirerat av innebörden av finskans februari; Helmikuu - pärlmånaden,
av ispärlor i naturens skiftande temperatur - för mig; dockpärlor i hjärtats natur.

Håll mitt hjärta i de första försiktiga tonerna, satte stämningen för vår vibratio. Det var en överväldigande stillhet, när Sissels sång tog vid i detsamma ögonblick som en svanfamilj om tolv vingar svävade ned som ljusa väsen mot ett mörkt hav. Känslan av liv så påtaglig att livet upphörde att vara. Skönheten förde mig till ett intet

innan mitt öga hade mig att återvända till jordbundenheten med min dotter. Änglalik även hon, med blundande dockfransar svävande ned i en drömvärld, i vagnens hav av ull. Det var en månad till Lucia & vi befann oss på Blasieholmen.

Innan snöglim var marmorglim under Nationalmuséums glaskupol. Sakral geometri känner den. Statyparken var ljus i november, när vi gång efter annan landsteg Strömkajen - & solen var ljust givmild detta år. Solen ett ögas glim & solen en blond lock i min dotters fina nacke. Att en blond lock kan vara allt.

Vid en förmiddagtimmes färjetur gick sky från grå till lysande; från moln till ett rosa palats omgärdad av det blå, när jag såg ut genom fönstret mot Djurgården. Hon får förstå vad det skum som yrde på havets vågade våg är, begrundades från kaj till kaj.

Hon får förstå snö.

Först såg hon den i Norrbotten, i oktober. Vid det första ymniga snöfallets intåg i Stockholm, bar jag inte för allt i världen tanken att täcka över vagnen med ett skydd mot dess pudrande av Kullö, för var snöflinga som landade på hennes rodnande lilla nos var en nyfikenhet & en närhet, till existensen.

I mjukvit overall var hon min isbjörnsbebis, tung att lyfta till att skåda butiksskyltningars glitter & rosetter, leksaker & godsaker - tung, ändock så liten; vid tiden för waxholmska julmarknadsbesöket med hennes morfar Ingmar, övade hon än att resa sig med hjälp av en kartong tung, stabil, av en i botten placerad fysikbok på 15OO sidor. Den var inte min.

Det känns som om hon växte ur sitt spädbarnsjag när hon växte ur sin franska overall med broderade detaljer, & fick tysk, valkad ull till yttre lager. Den franskas fluffiga tossor som omhuldat tio bebitår, växte hon ur när hon växte ur sin lilla djurtass tågreppande efter grenar.

Efter Lucia packade jag ned den, tillsammans med allt för små yllestrumpor & mössor. Även varsamt vikta små julklänningar lades i låda, sedan säsongen var över - & som vi njutit den!

Från Kullös saffransbjärta lussekatt, vars tjocka päls gav den en välklädd karaktär vid mörkrets & köldens tid. Mjuk på tassen kom den till oss, för att med yvig svans smeka Elsa Marias tjocka kind. För var dag av vinter växte hennes iver över att djur finns. Tre små dexterkor på Edö blev hennes glada tjuts zenit.

Hårdare än tassen var de vana händer vi såg baka Vete-kattens korintögda lussekatter, vid en av de stunder vi insöp julskyltning & en längtans stämning i Stockholm. Längtans stämning smakar som Det gamla orangeriets värmda äppelmust med kanel, stärkande mig innan jag vid Plantagen invid införskaffade oss en rumsgran att åbäka hem i kollektivtrafik & backig proemnad.

Elsa Maria var storögd - magin oundviklig genom pyntandet av en gran. Vi prydde den med muséebutikers tingeltangel & hennes små fingrar sökte fetvadd som snö. Änglagirlangen bedårades hon en lång stund av.

Vi återvände till Bergianska trädgården, ty i Edvard Anderssons växthus huserade de utställning om julens frukt & kryddor. Handkreerade kronor i halm & skogsris hängde i det höga glastaket ned över dofter, berättelser. I ormbunkarnas sal blomstrade någonting knallrosa & inom adventsstigen prunkade röd amaryllis, hypnotiserande Elsa Maria.

I semmeltid återvände vi. Gamla orangeriet serverade årets godaste semla, som smakade så mycket smak. Semmeltiden är tiden för vårvinterns Plupp-palett,

En röd sötnos, solgul hud & lysande blå ögon, när jag i lek kastar min ulltjocka bebis opp i luften. Hon skrattar i pip & jag vill alltid leva i denna stund av vinter. Att evig vinter kan vara så vacker.

Denna stund skall målas i olja.

Bodenkyrkan stå vit i det vita, i vår bakgrund. Vi befinner oss på hembygdsområdet med det rödmålade. Julgranen har de fällt & klätt av.

En gnistrande ett idets snöbädd, nedom Norrkulla himmel. Min långa skugga i om höfterna yvig fårkappa, dra skuggan av henne i pulka bakom; framåtblickande, fyra blåa ögon såg den djupblå isen i vått ömsom kristaller av is; de vita fyrverkerierna frusna i tiden.

I allt vad vinters gräddbleka anlete & blåiris var, så förundrades jag över solens strålar. Välmenande värmande, fastän än långt till vår - så långt som februariskuggan når. Under sådan himmel var det härligt att dra en tjutande lycklig pulkabebis fram.

När snö av smälta drog sig undan, kom semlan med sin bulles gräddiga bädd, & skira puder. Nam nam, sade Elsa Maria om sin mommos försvinnande goda.

Vinterbebis är inte bara ett blekt & skärkindat kerubansikte med rodnande nästipp & florsnö på Petit Mishkas mösstopp á la björnunge - det är också den vispade grädden från en semla, sött prydande en halv bebikind & en hel bebinos & så mycket som det bara går av en putig bebimage med däris mitt en navel, som viskar

v i