Fann jag henne ur storkens linda neddimpen i vår, vore det med fingrarna utsträckta mot en violett krokus vars innersta delades av en fjäril jämte ett bi.

Hon: förundrad.

Hon: ett väsen.

Hon: en rosenkindad körsbärsflora med vita små mjölktänder som om en munnens snödroppe bar fyra kronblad.

Ett mirakel, i detta mitt parallella universum till mitt egentliga liv. De tusende lidanden har jag levt men nu kysser jag ett barn god morgon & god natt

& gratulerar henne på en första födelsedag. Vi vaknar välvt i Kastellet & somnar gott i Hjorthagen. Under dagen är jag jäktad & hungrig & bär omkring på en otymplig körsbärskvist men hon, hon är alltid solen. Hon får pussar & pappabus, en trätusenfoting & mjuk bebiborste av gethår, et cetera

När hon sover lyssnar папа & jag på Gnossienne no.1. Det är en av tiotusen låtar & av alla dem spelas den, den som är Hon nyförlöst på mitt bröst.

Bakom blundögons dockfransar finner jag henne;

bland fallen björk & nigande blåsippa som stjärnor i mossans gröna rymd, finner jag henne i en linda av moln. Förkroppsligande all mitt livs ackumulerade eteria, kysser jag henne en födelsedagskyss sedan jag har vinkat storken adjö - som en drottning, så som min prinsessa ädelt vinkar sin lilla hand.

Från mörka djurögon i hypnos till prinsessvinkningar - & alltid mossa.

Så synd att herr Stork inte ville stanna för en bit kaka. Nå, desto mer till dotterns feta lår & för all min hennes mjölk - & så förstås till hennes far, firande henne denna onsdag i april. Nå, fast han ville förstås inte ha någonting sådant - Elsa Maria var allt hans socker, i Bergianska trädgårdens Orangeri.

En marängkaka glad av kulört nonpareille & ett enda ljus rosa tronande i grädde - fullgott god för barnet att under födelsedagstiden finna ordet: Kaka!

Från Kafferummet Storken till Satie en fullmånenatt till kaksmulor -

& lika förunderligt som det ena, är det andra.

Hon: en ettåring.