Du plockade den i vattnet,

sade hon om den grå runda stenen i den lilla handen.

Denna årets näst sista dag bär jag henne från diskhobadet. Hon ser upp mot den yviga granen i skrud av
glitter, halm, pappflaggor, röda blanka kulor & säger

En häst kan hoppa över där. Över granen!

Drömde du att en häst hoppade över granen?

Nej. Jag drömde vatten.

Vad var det för dröm?

Det var min dröm.

Vattnet söker sin cirkel & handen söker stenens lenaste form. Där vilar den mitt i handflatan som en kärna bortom sin energi. I minnet bär den det oändliga havet. Min dotter vill ge denna sten som en present till någon som hon tycker om. Det är Au som skall få den, hon som klipper ut sådana bra hjältemasker ur styvt silverpapper & sedan brer en mantel av skirt silkespapper över en, hon som är så älskvärd. Hon skall få minnet av evigheten.

Små infall som faller lillan in, som Gud givit henne till skänks. Vid tågresor får de andra barnen Pixi-böcker & när endast de egna favoriterna återstår knyter hon upp sin ullhätta för att skänka dess röda satinband till en bebis; stora mörka ögon lysande av glädje över satin & att finnas till. Att få generositetens gåva är en nåd & där stod hon så, med en rund sten i sin hand & den stora gåvan i sitt hjärta, omgiven av älskvärda människor att vilja ge till & jag lade stenen till den snäcka som även den var för Au. Omslutande, en rosett av kalk omslutande det eviga.

Sådana här tycker mamma om,

sade hon till Au framför en plocklåda enkla chokladhavsfrukter, & det slog mig för första gången att hon uppmärksammar mig. Vad jag tycker om. Vem jag är. Det är rart & det är rörande att hon minns när jag själv kan glömma mig.

Hon minns.

Ni var nakna. Ni hoppade. Ni badade & ni simmade också. Vi talade om minnen från bryggor. Vid bryggor har mitt barn vuxit. Vid bryggor har vi inväntat stockholmsfärjor. De förde oss till marmorerade kroppar & de förde oss till öde skär. Vid bryggor har hon jagats omkring, lekt, hon har sett vattnet söka sin cirkel, hon har sett sin mor spräcka isskiktet med ett kvastskaft & försvinna ned i ett svart hål, en vattenorm söka sig fram, näckrosor som det ädla i ett blänkande silversmycke; det stilla träskets vördnad inför morgonens blyga himmelsblånad. Hon har rivit sönder stillheten med av småbarnets hull fylliga lemmar, med en putig bebibuk framför allt störtat sig ut ja rakt ut

i livet.

Det var på en brygga som jag mötte min skyddsängel när jag för 14 år sedan sökte ta livet ur mig, i min säng med min sjal om min hals, & min ängel - utan vingar, men med en skön röd ylletröja, skön mot min kind, med en stämma skön för örat, sade att jag inte var min egen. Beslutet om mitt hjärtas slag kunde aldrig vara mitt att göra. Människan är fri att välja sitt eget fördärv men vi kan inte frigöra oss från Gud, från den gudomliga nåden. Från skapelsen kan vi inte frigöra oss. Han inblåste sin ande i oss.

Vi är i existens.

På en brygga vid en sjö i en granskog blev jag varse

att jag tillhör Gud & så alltid skall,

på en brygga som räckte ut i Grycken hoppade jag barfota fram efter ett busigt barn & jag visste fullt ut att

henne tillhör jag, under hennes sommargula skinn löper ett blodådrornas mönster som i en vackert mönstrad ram av blond björk

som ramar in min existens.

Han. Hon.

Jag är er.