Vår otacksamhet, mot henne. Våt, sval & med vind i trädlavslockarna skrider hon fram - våren - utan att vi vänder vår panna mot hennes första leendes kalla sol & välkomnar henne;
nu är hon här.

Länge har hon varit här. Hon kom med nyårsljuset. Hennes stråle mot mjölkvita ansikten. Mot skandinaviskt vita väggar, sobert trä. Hon spelade med töet i knuten, de dropparnas tangenter i en grästuva oblygt utfläkt i ett jorden skylande snöark. Hon skrattade med gässens struphuvuden när dess fylking åter flög in över Norden. En glädjens återkomst & hon var där, högt ovan havet nära vår mest jordnära längtan.

Hon föll ned över oss i en snöfallens sista suckan. Hon var där när tjälen kylde årets första barfotafot, hårt beredande oss för erkännandet av livet som övervinner döden ty blott dygn därpå skådas årets första tussilago i ett dike, & den som har druckit tussilagobrygd för att bota påskhostan beger sig ut för att hälsa det. Livet. Som osvikligt Är

& som bor i barnet när det rör sig mellan träden ned mot isen & ser att vattnet brutit upp i skarvar; som jublar över åsynen av islossning, över att våren kommer med

vatten. Lera. Eld & trä när gjutjärnsvåfflor gräddas. Att hon en dag klär av våra fötter, hon blottar våra halsar utan att det får oss att känna oss sårbara. Vi vilar i hennes värme.

Med påskfåglarnas ägg kläcks hennes livs varma sol. Dess födsloskri väcker de sista djuren i dvala. Videkissarna spricker fram som grå ull mot himlen. Asfalten torkar. Min dotter tar sin skinande blå väska & sin solhatt; hon gör sig fin, & samlar klibbig barmark under sina skor, på sina knän, i sitt minne. Känslan. Doften.

Livet.

A s N a t u r e R e t u r n s

Våren! Hon är här.

Länge har du gått vid vår sida.