Idag bär hon den gröna yllekappan.

Den har volanger för hon är ett sådant litet barn, nästan 3 & ett halvt bara, & det är hon endast för en kort stund. Tre volangkjolar skall hennes kappa ha, innan dess att vi har blinkat & finner vår på intet vis unika symbios - vi är bara modern & barnet som de andra dessförinnan; också de övergav varandra, också de blev till bara ben - stå tillintetgjord vid våra fötter, när dina har sökt sin bredaste form & du ärver din moders skor så som jag ärvde min moders skor.

Kappan är dubbelknäppt. Sedan jag har knäppt dess nedersta knapp kommer det engelska uttrycket för en stil över mig, det är spontant: Smart! Bedömer jag. Hon ser det som beröm & tackar mig. Mina ögon möter dotterns, de ter sig nu helt gröna, ylletyget som om från skog för fram en viss natur, den är inte skog, den som ses i linjer i iris; iris hos föräldrar, iris i blodet som smala strömmar av jade. Hon ärver vår iris.

Hur kunde detta liv med att välja oss! Vad hon är stark. Ett sådant väldigt modigt barn som i trikjolad kappa stå där i hallen på Östra Kasern. Vi har turen att få hyra en fantastisk konstnärslägenhet - den liknar inte mycket annat vi kunde erbjudas - men hon har börjat sucka över att vi inte bor i hus; en sådan oxe, jag som just har burit möbler & kartonger till förbannelse för att skapa ett lekrum i vår stora klädkammare, hon förstår inte att hon likaväl hade kunnat ärva svensk slum av sin hora till mor. Kan vår vildaste fantasi nu vara att en dag köpa ett stycke av en radhuslänga en backe upp? Du får gifta dig rikt, flicka.

Kappan har en krage. De framför badrumsspegeln nyborstade, nordblonda lockarna faller till den, de nuddar den precis. Äntligen. Åh, vad ditt hår har blivit långt! Hon hör att vi stora tycker att det är vackert; vi stora, vi med idealen, men vad jag menar är: Du är stor nu! Lika bedårad var jag av de förr begynnande fjunen, ja jag skulle rent av kunna grina över att de har gått förlorade, de sidentrådar som aldrig kommer åter men som mina drömmar vävdes av; nej fy, hellre då att tvättmaskinen far för aggressivt fram med de skiraste sidenplaggen ur en välkurerad garderob, än att barnet med dunhjässa aldrig kommer åter, så som sanningen är - aldrig igen skall hon finnas, hon lever i dikten & i fotografierna allena, fångar de nu någon själ - de fångar väl någon själ, är det inte de välväxta skäggen bara som är verkligen frånstötande med amish. Vet de inte allt annat. Sys deras dräkter inte i lin. Går de inte barfota för jämnan. Känner de icke Gud. Har hon av en intet ont moder fångats i bilden. Ett fragment av vår kvanttid har frysts, för alltid. Modern som förövare.

Över hennes växande svall skulle de trä en vit huvudduk. Vi skulle åka häst & vagn.

Idag har jag en skir, flirtig ylleblus från Filippa K. De skulle ta mig i knäet. Lusten som förövare.

Nu träder vi in i Rindö röda buss. En mindre konflikt uppstår oss emellan för att jag nu har bestämt att vi inte skall vara finkänsliga & uthärda ungdomarnas fräna parfymer; hon tyckte sig sitta alldeles utmärkt var hon satt, hon kunde gott ha suttit kvar - för all del, jag kunde förstås ha flyttat mig, men hon kunde ha suttit kvar.

-Mamma är så känslig mot parfymer & du är också för känslig när de är för starka; det påverkar ditt humör & ditt beteende, jag har sett det.

Hon vill förstå varför, förstås.

Det är självklart, hon är 3 & ett halvt. Världen öppnar sig, förundran, undran.

Det är kemi. Ett ämne som reagerar med ett annat ämne ger en reaktion. Varför? Det är en bra fråga. Så! Nu söker jag skrattet, också det en reaktion; hon ser vägen till färjan som en karusell kantad av utblommat gullregn, det är kulligt, i kroppen väller skrattet upp, så påpekar jag att vi rullar i en nedförsbacke men denna gång är det som om hon inte kan känna den, eller är hon mer bekymrad över att jag inte känner den: hennes mamma skrattar för lite fastän jag anstränger mig för att möta barnet som ett barn. Till stor förfäran är jag bara en mor.

- Mamma, du skrattar inte.

- Jag skrattar, men jag är stor nu - jag skrattar inte lika mycket som du

som när jag var barn men jag var tidigt förlorad

& jag är genomskådad:

-Du är stor, du har ett stort hjärta, som kan skratta mycket. Jag är liten, jag har ett litet hjärta

så varför skrattar hennes lilla hjärta mer & det utan ansträngning, men kära älskade du vet att din moder har ett krossat hjärta - du har sett det när jag inte förmår att hålla masken & jag har bekänt det, men vi skall inte tala om det nu.

-Våra hjärtan skrattar inte mer

det är så mörkt en sådan solig septembermorgon, tar du nu inte i från de små tårna, är detta för att du tog ett par lekfulla steg i mina höga svarta klackar innan vi gick hemifrån, det är väl inte värre än att din stackars mamma känner sig kvävd av ungdomarnas påträngande parfymer! Att under morgonen plötsligt finna mig i någonting så intimt som tonåringars nackar, känna de dofter som skall vara oskulderna förbehållna, de & endast de som är dem just precis nära när de böjer sig fram för en trevande kyss mot bart skinn, men det intima som tillhör de unga tar över luften i den trånga kollektivtrafiken fastän vi utomstående försöker att leva här & du förstår mor kan inte få huvudvärk idag, mor skriver idag, ja mor skall skriva om din mors mormors mormor & den fattigdom som kom att gå i arv - fastän så även ögats jade fastän jade ger ett löfte om rikedom,

för detta är berättelsen om när vi förlorade vår gård i Rovaniemi - men du vill höra om hur jag förlorade mitt skratt? Inte kvart i 9 en tisdagsmorgon, kära du.

-Det kanske är någonting i blodet, sade hon,

för blodet möter hjärtat.

Det intresserar henne hur blodet består av kroppar och hur hjärtat pumpar detta i kroppen omkring, hur allt sker under vår hud nästan som i hemlighet

och vad är det för hemlighet hennes mor bär på, någonting är det som jag inte berättar. Att vara stor är ett hemligt tillstånd. Endast i barnet finns renheten förborgad - kanske anar hon att jag vill ta den ifrån henne, fostra henne; är det inte i fostran våra vardagens konflikter blossar upp: bete dig! Här går gränsen, du vet vad som händer med leksaker som du kastar, jag kan stänga av filmen, så talar du inte till din mamma, hyssj; grannarna sover, skratta inte skrika men känner hon att jag berövar henne sitt skratt - att jag har berövat henne det simpla tillståndet, spädbarnets symbios vid barmen; är detta varför hon leker att hon kan krypa endast & nog är hon söt i babydräkt. Är det jag som tvingar henne till att växa.

Bär mig som en baby: ingen med ett hjärta skulle komma på tanken att fostra ett spädbarn. Ingen klok förälder skulle få för sig att säga till en så väldigt mjuk 1-åring på skarpen - så bär mig som en baby!

för en 2-åring som kastar en sten i väggen, biter dig i bröstet & spottar dig i ansiktet! En 3-åring som säger att hon hatar dig. Här går gränsen; du är människa & får inte bete dig som ett djur

men nu uppstår en dragkamp i vilken jag kan beröva henne allt vad hon älskar & jag skall så; jag skall få bära hundhuvudet för vad som är barnets natur; är det mitt fel att du växer, & hon är stor nog att vara varse varför även stor nog att fostras, hon ser sig vara stor nog att vakta sitt skratt för hon kan se vem som har berövats det & att denna människa har makt över henne.

Det väcks en oro i mitt barn: att vara människa & att bli stor, är det att förlora sitt skratt?

Under färden passerar vi radhusområden var barnen på ön bor, & den knotiga kala tallen på höjden Solhem var det verkligen alltid är solsken, kulle upp & kulle ned & detta nu en färd under tystnad.

Kanske har hon rätt.

Det kanske är någonting i blodet.