Är det svårt att bli stor.

Ja. Det är konstigt att bli stor. Jag vill alltid vara såhär.

Ibland känner jag samma. Mamma skulle vilja ha kvar dig som liten bebis & ha dig växande;

(jag älskar båda)

jag vill ha båda!

Du kan inte ha båda!

Du måste välja.

Vi har inte något val, vi växer oavsett vi vill det eller inte.

Också jag kan sakna dig som bebis, men oj vad det är spännande

att du blir stor.

Ett barns växande upphör bara om det värsta tänkbara händer.

Om.

Allt ligger framför dig.

Vad saknar du mest med att vara liten?

Att krypa.

& när du var bebis ville så du gärna kunna hoppa & springa.

Allt ligger framför dig, allt utöver krypandet, det kryper fram

de existentiella frågorna de kryper fram ur garderoben

garderoben är nu lekrum, mor bar ut kartongerna, kläderna undan,

skall du leka kull med ett monster, i en garderob - vad tänker mor,

skall du ha kull och jaga svaren skall det ha kull och dess frågor jaga dig.

Kanske om du kryper kommer det inte ikapp

kanske är det för att dina steg är självsäkra det tar dig till lekkamrat

kanske om du stänger dörren till, kryper, jollrar, kryper in igen,

det söker sig från dig undan

men i ljusspringan mellan karm och vägg bryter sig in - din förundran.

En av de sista skållheta dagarna inleds med mistlur. Vi hör den på ett behagligt avstånd.

Hennes öra är nära min mun: Det är dimma, viskar jag.

Hon vet.

Hon lär sig om havet.

Ett stenkast från vår port huserar Ostmakeriet - till min dotters förtjusning, ty det ystas inte endast för dettas skull; i mejeriet skapas även lyxig gräddglass. En sådan sommar det har varit, invid de färgranna vimplarna - om än att hon kan hända än hellre sitter & guppar vid sjömacken inne i Vaxholm. De glasskulorna har en starkare färg. För barnet hägrar det bjärta. Någonting visst är det med att guppa, för den delen. Barnet minns ett guppande vatten.

Ytterligare ett stenkast från etablissemanget i Rindö hamn far de väldiga båtarna i Oxdjupets stupande farled. Det vattnet är kallt, att bada invid i Måldepån är alltid kallt; vi gör det likväl, vi bor ju här.

Här reser sig dimman.

Det är mistlur.

Det högsta av strupskrik ett litet barn kan ge ifrån sig, är det dess tjut som om mistlur, en varning om terrängblindo, en annan kropp, en annan vilja, en själ som häver sig ur modersfamnen & kommer att bedarra vid avsaknaden av värme i den fuktiga morgonluften ute i den stora världen - & intet kan hon se. Framför henne ligger världens ände; en vit vägg. Ett intet - & bortom?

Det är eget rum, det fylls snart upp av kartong; det är en robot. Det är ett skepp.
Det är egen säng, utan att sova i den. För att ha.
Det är att rata barmen & att tjuta för den. För att slitas.

Det är mistlur. Det är 130 dB. Det är världens ände, så som den är känd.

Den är vacker när mjölkvit, tät dimma liknar ett kolossalt moln som har lagt sig för vila i bräckt hav.

Vi tar båten ut till Gällnö, det är fredag & hett. Dockan Isa rullar fram i en rundad dockvagn av trä. Den var min när jag var flicka, nu har den någonting visst - har också jag. Har också jag? Skavankerna i det rosa träet ger patina. I Elsa Marias ägo blir dockvagnen vintage. Så mycket skall förintas under den tid som dockvagnen bara blir antik, & mer dyrbar. Skall min dotters docka förintas? Den förintade dockan skrämmer.

Min dotter vet att hennes mor en dag skall förintas. Att förstå det är någonting annat. Hur förstår ett barn att en mor kan växa ur sitt liv, & överge sitt barn i världen - inget val har hon! Hur förstå, när en mor inte vågar tänka tanken att dö ifrån sin ängel sitt blod som blev till ljus & så all denna jord, denna erbarmliga jord.

Det är för väl om förståelsen kan ske när hon inser att total förintelse är en omöjlighet. Förr förstår hon intet, om jag får be.

Bedja.

Om det finns någonting att säga till om, i denna värld var vi med skitiga sulor far fram.

Mistluren kan ge oss ett svar, & ett svar endast: är det dimma, är det inte.

Allt vad är intet & allt vad är höljt i dunkel skall besvaras av den vind som visslar i ett blad.

En röst så lågmäld att du inget annat val har än att med hela din andes fulla förmåga lystra.

Molnen skall lägga sig till vila, & du skall lystra.