Ett vitt hål är i den allmänna relativitetsteorin en hypotetisk region i rumtiden som inte kan nås från utsidan, även om materia & ljus kan undkomma det. I denna mening är det motsatsen till ett svart hål, som bara kan nås från utsidan, & från vilket ingenting (inklusive ljus) kan undkomma. / wiki/vitt hål

Då, var det jag.

Då kunde jag nås endast av hans hand; av Din hand.

Den vintern för fem år sedan var jag en kollapsad stjärna, genom attraktion utan vådliga intentioner hade jag vuxit & nu skulle jag förintas; var det inte vådligt ändå, mitt hjärtas kropp uttänjdes av mitt tålamod till flortunn tråd innan det upptogs till mörkret i ett intet. Ingenting skall undkomma DET SVARTA HÅLET, när det väl ätet är, menade Albert Einstein vem teoritiserade ett rymdens slukhål - & den gravitationella singulariteten: intet undflyr intetheten bortom horistonten.

Enligt termodynamikens lagar kan nettoentropi i universum antingen öka eller vara konstant. Vita hål bryter mot denna lag, eftersom de tenderar att minska entropin.

Kvantgravitation sätter den erkända världen ur spel. Dettas horisont kan singulariteten inte passera - men ljus & massa strömmar ur: det vita hålet har, ur det svarta hålets utplåning, bildats. Kan de massiva svarta hål som tronar i galaxers mitt genomgå cykliska transformationer genom vilka de ömsom utslunga ljuset, ömsom insuga det, i endera rumtid. Kan detta ha skett vid vår kända världs skapelse, jag tror så för jag vet

att det har hänt mig.

Att skriva är en för mig geometrisk process; jag ser berättelsen ha form, den rör sig mellan punkter inom geometriska strukturers universum. Den saknar början & den saknar slut, den rör sig bortom rum & tid, söker verkligheten, söker framtiden, söker förankra sig i ett förflutet.

I en lekpark samtalar jag med en pappa, hans dotter gungar tillsammans med min dotter, vi två berör det lantliga. Han frågar mig om lantliga omgivningar inspirerar mig till att skriva, en fråga knappt begriplig; han frågar mig om grusvägar han frågar mig om högar av gödsel. Jag svarar: Det är någonting som kommer inifrån

som världen är kommen ur det vita hålets mage, så som i himmelen så ock på jorden så som min dotter kom till värld från min mages cirkel, i ljus & i massa, hon kom & hon räckte mig små, små händer; hennes händer, de som förkroppsligar singularitetens nederlag, de som undflyr, blir till, blir till värld

nu när hon Är.

Nu är jag en annan.

Det finns de som tror att begynnelsens små, svarta hål nu skall vara mogna att omvandlas till vita hål. Det har nu gått en millisekund.

De säger att ett mindre svart hål väger som ett mindre, svenskt fjäll. Det hål som väger som en kvinnas hjärta är desto mindre. Så obetydligt att vetenskapsdokumentären på P1 inte ens nämner det i sammanhanget.

Det har nu gått en millisekund.

Jag

dött kött

som kokar té, som tar mitt barn i hand

& går över gatan

med brända ben

går jag.

När jag dog var det en annan som blev begråten,

han kokar té, han tar sitt barn i hand, de går in i en annan tid

de kristalliseras

av trycket

av tiden.

Han lever! Han lever!

Varför är han död?

Att bedrömma de döda det är inte lönt.

Att begrava de levande

desto bättre bevänt.

Poesin om mannen vars massa fick mig att instörta i ett intet- den moderna romantiken är ett svart hål som har slukat mig - beskriver hans död, när han lever bortom min horisont är det som att sörja en död & att gå vidare som från en död, från en vars hand är kall fastän den förr efterlämnade ett brännmärke mot ens lår i en kyrka, Pärt - ‘Passio’ - men först nu förstår jag att också jag skall sörjas som en död, av mig sörjas som en död, en som inte finns något mer för hon som jag var innan det stora imploderandet är död - DÖD. Jag önskade mig död & jag dog verkligen. Nu & inte förr förstår jag att också jag skall begravas, sörjas, & så går livet vidare.

Endast genom döden kan du undfly ett svart hål; endast så skall du återfödas till vitt, ett i ljus badande, jag förstår att jag gick under & det är därför jag nu lever, det är därför min horisont har en annan karaktär, en som sätter de inträngande krafterna ur spel, jag är en annan vars komponenter har en ny struktur uppkommen ur kvanttidens fragmenterade existenser, det är en annan existens inom vilken det utstråla en mer komplett lycka, ett mer komplett liv, men inte kan jag undgå att känna det i märgen intill benet, när jag skriver att hon jag var är död för att aldrig komma åter. Hon är död & det skall så förbli - som fallet med de döda är.