»betyder ‘titta, himlen!’«

Hon skapar ett eget språk & hon bjuder in mig till sin värld. Det är vår värld hon inbjuder mig för att se, när hon under en den backiga övägens bussfärd lånar mig sitt öga, att se. Rimfrost, sten, jag reser ordentligt varmklädd, med ett öga lånt.

Himlio är en inbjudan till att se himlen. Den brer välvilligt ut sin klarblå kropp över vår jord - en sådan generositet, att få ta en himlakropp förgiven - & hon fortsätter: Havio!

Emellan knotiga tallgrenar glittrar det, havet, silvret.

Jordio. Trädio.

De fallande lövens säsong, lövio, lövio, se dem falla -

- kunde jag bara vara så vaken - jag kunde åtminstone vara så vaken att jag såg dem falla, lönnens fröer såg vi falla sedan jag sade det för jag såg det & då sade jag

titta!

fastän sommaren nådde långt in i september, med bad i en varm vik & kulört glass på pirkant, såg vi dem slutligen falla - till min dotters bedrövelse, de föll föll föll ned & igen låg Norrhamnsbadet stilla, dimma stod omkring en i kalla vågor guppande, öde pir-mack.

Löven, de låg som blöt sörja över asfalten & hon förstod att det fanns en vardaglig misär i att en sval oktoberförmiddag släpa sin IKEA-kasse med skräp till återvinningsstationen, & att det var väl att fråga sig om det behöver vara så för

»Varför är det höst?« gav ett svar som visade på att det fanns platser var det ej fanns höst i samma stund, så som denna höst i vår stund, den som hon & jag delade. En stund av sörjehöst. Min dotter tyckte att det vore väl att bo någonstans utan höst. Hon tycker inte om sörjan, hon tycker om de rena gatorna & hon är tacksam över de rena gatorna på vår ö

& svanar finns

& hon finns.

Det är när vi står i hallen - den är mörk sedan december då glödlampan gick, & stege behövs & så någon som håller i stegen; ja, & så behövs det en glödlampa också, förstås - som jag sträcker mig mot korgen med hennes små ylleaccessoarer, som hon säger

Livet är det här.

Ett poem på fyra ord, av ett barn på snart fyra.

Att hon av Guds hands nåd kom att gro i mig, födas ur mig, näras av mig för att sedan finna sig stå i en mörk & rörig hall med mig, sin mor, & inse att

Livet är det här.

En mörk hall.

En mössknut under hakan, den tusende av ett livs alla rosetter.

En stor, prasslig kasse med återvinningsmateriel.

Det är februari, råfuktig februari, helt & håller vinter i åtminstone en månad till.

En mössa som skall knytas i åtminstone två månader till -

kanske tre, mitt barn har aldrig haft öroninflammation & skall så aldrig behöva ha. När jag var liten hände det att jag hade hemskt ont i mina öron. Det är med exakthet jag minns en på Grytnäs vårdcentral furugul bänk med sina långa håligheter sedan jag har legat ned mot den & lidit.

Gul furu på en vårdcentral i en avfolkningsbygd i Norrbottens kustband.

Lidandet.

Också det är livet.

Kalla öron i en rosa polyestermössa. En plastsked i din hjärna. En tagg i din moders hjärta.

Din moders ömma kyss mot din rosigt skära, stinna kind. I mina läppars fåror & formationer ses den formel som är ett kärlekens olösta mysterie, hur den så tätt har knutits vid pi & en potential för att älska.

Det är din tusende rosett under din söta haka.

Din mössa är grå, jag skymtar en korkskruvslock i guld.

Din kind är mjuk. Den är en frukt.

Din lock är len. Den är ett konstverk.

Jag är din mor, jag är kär i dig.

Mina skor är bekväma, fotriktiga skor. In i evigheten skall jag vara din följeslagare, jag bär min koboltblå IKEA-kasse & plastsked & tagg & min fårade mun & min varmaste, varmaste kyss tillsammans med dig på min höft, rakt in i evigheten tågar vi in, in i evig oktober till februari om jag så måste, in i evigheten skall jag följa dig varhelst din väg bär

eller bortom, bortom evigheten bortom sopstationen.

Livet är det här, mitt käraste kära barn, & jag finns vid din sida för att möta det.

Allt, alltid.

Bortom.