Gobitar.

Årskrönika 0.20 ett vidlyftigt berättande; denna skrift i sin tur är ett gräddigt pärlband av de gnistrande delikatesser till minnesetsningar, fjolåret inbjöd till. Dessa är de - jordiska; drömmar & intensiva meditationer undantagna, om ej det endaste att minnas - dagar & ögonblick som jag aldrig skall glömma.

o2o Den söte fete - en Oscar i mandel, Kafé Vete-katten, Stockholm.

o 1

Pärlemormolnen i Kalix.

o 2

Att 2o2o/o2 resa i en Marias kupé (Marielle, Marie-Claire et Marie-Dominique, Maria) & ägna all min morgon åt spirituella samtal med en grekisk operasångare, blev ett minne & så även min valentin, när naturens kärleksgåva var en arlavy över blankt, baltiskt hav & årets första körsbärsblom.

Allra innerst av vinter finns denna vindpinade februaris minne, av när Han för första gången sög mig in i sin blick; när jag sög in honom i min, när han sade att han har tro. Vår magnetism. Semmeläventyret till Stockholm & hans smekning av min nackes kurva, följsamt förd mot hans hand, som om en purrande katta.

Hans magnetism.

o 3

Mars fredag den 13:e blev jag sjuk & allt jag minns är drömmar; starka drömmar, om St. Olof, lutande torn, översvämning & en själens euforiska upplösning i alltet.

o 4

Sviterna av C19 var än oroväckande smärtsamma. Jag vilade - jag inte ens drömde minnesvärt.

o 5 + o 6

Maj måne & mitt livs första akupunktur; när Ann tog min puls, nålade, & jag svävade från salongen till Boden kyrkby. Nära junis midsommar en andra session, Hon sade mig vara en älva, som hon såg i ceriserosa roskrans; av mig de facto buren under midsommarafton, & gula band.

Gula, röda & rosa vallmokronor i Kalmar; surrealistisk bautaflora, med frömjöl i klassiskt gul men även pistage & djup indigo. De röda jordgubbarna, två askars ölandslyx, inmundigade på Kalmar kyrkotrapp. Den åskblå himlen, vars dunder plötsligt brakade lös över strand & småvita blomster, i den norrbottniska skärgården. Färgen av midsommar.

0 7

Min smekning över Hans hettas kind, en mogen persikas sammet & spänst, när han i min säng drog sig ur min kropp, & ändock blev kvar i dess evighet. Jag drömde om vår dotter..

Kyrkornas tystnad.
Svalka.
Frid.

..& minns all min yra, yrhet & hemlighet, vid insikten att jag är en havande kvinna. Minns, att med en snurrande syn svepte jag blicken över de andra gästerna på kaféet, & kände hur underligt det var att de var alldeles omedvetna om att någonting förunderligt hade skett; att hela mitt liv hade omvandlats, & att de om detta det största intet visste.

o 8

En feralisk födelsedag i Falun; en dag när allt var skönt - praliner, pianot & de tre i björkens bladverk - men ingenting kan överglänsa en spontan ritual. Barfota vandrade fyra gudinnor över dalalandskapets kopparstenar.

o 9

I tidig september, när Gustaf lade sin hand mot min mages kullning, för att aldrig ta den undan. Hjärta & livmoder svävade. I sen september, den blick när Gustaf gick. Jag strök en slinga från mitt ansikte, & jag föreställde mig att det var med hans hand.

1 o

Värmen i oktober, när simstunden i en svalkande turkos pool omgiven av rodnande bullerbynatur, skänkte mig insikten; Hur skulle jag alls kunna vara deprimerad? Jag som får befinna mig i hjärtat av höstens skönhet, med ett växande hjärta i min kropp - & jag såg min depression vara över. Såg kärleken segra.

Verkligheten av oktober månads ultraljud; när jag såg att livet är - & livet är välskapt. November månads ultraljud, när jag förlorade en Vilhelm ty jag såg vårt älskade flickebarn, med lysande ryggrad..

1 1

Med den nakna kroppen i havsvattnet, den nakna blicken mot himlens tronande silvermåne. I svanars skär. I änglars jordesal, när det nya jordelivet gladde sig över en allhelgonakonsert med dess bedövande vackra harpa, förtrollande sopran; en sopran väckande mitt barn, som jag starkt kände lyrisk.

1 2

Adventspromenad i frostsol & subtilt snöfall, i ett Stockholm med rosettprydd arkitektur & trivsamma småbutiksbesök; så som Gamla Stans Kristallrummet. Till hands gavs jag en bit selenit, i hand förtjust tindrande. Även en celestin kittlade; gladde mitt barn. Dagen före dopparedagen höll jag en tidigt öppnad klapp i elektrifierade fingrar ty aldrig förr har någonting icke levande - så: kristaller kan intet annat än leva! - kittlat mig så, som detta lilla yoniägg i ren bergskristall; april månads sten.

o2oo6 Att soloöva franskan & att sällskapligt babla med la belle Azemine. Kafé Kullzénska, Kalmar.

Vår.

..den inre synen vid nyårsnattens meditation; när fyrverkerierna exploderade var mina ögon slutna, & jag såg; ljusglimt. / o117 PÄRLEMOR.

Fantasia 2ooo.

Ambition 2o2o var ett ljusets år. Det varde ljus, ur evighetens stråle, under det år som de kallar för ett av de mörkare. Men jag, jag mötte helgon, & jag mötte mitt livs rikedom & bländande sken: ett barn.

2o2o
var ett undrens år.

2o21
bär vårdotter i sitt sköte.

Länge har hennes mönster funnits invävt i den kosmiska eterväven. Länge har hon levt, i mina drömmars råguld ingraverad.

Förr slogs en sträng an av två blå blickar; mina ögons möten med hennes ögon, förebådande framtiden. Mina ögons möten, med ögonen hos hennes fader. När hon ny & skör var buren: i mina händer - mitt hjärta.

Mitt hjärta skall lämna min kropp. Om inte denna välsignelse, vore det min själ hjärtat mitt skulle lämna, för att sedermera själen min lämnar min kropp - ty min bröstkorgs hjärta har slagit allt för svagt, men så som hon bultar; det är nästan så att jag kan se en liten fot.

Ett litet liv, ändock är hon ett stort hjärta. Mitt hjärta, som bultar i min livmoder. Mitt hjärta, som skall förlösas; frigöras; frälsas, utanför min kropp & det är detta som är

liv.

Det är detta som är den besannade drömmen.

Få dygn sedan faderns famning av mig, drömdes en flicka, blond & bedårande. I moderarketypen kräftans tid kom hon till min morgon, en rosenknopp i brudtärneklädnad & jag tackade moder Maria.

& jag såg, att hon var min.

Att hon är vår.

Hon är min vår.

Vårens väntan.

Går jag ej här rusig av rosendoft -
ändå ha inga rosor kommit!
Skälver ej allt höljt i gudomligt skir?
Hemliga löften dagrarna viska.
Fjärranifrån nådde mig nyss en vind,
lätt som en återhållen andning,
fylld av en blyg bävande väntans doft.
Allt sedan dess ett under jag anar.
Intet jag vet går som i fjärran land,
går som i dröm, i dröm om rosor. Allt är som förr -
likväl är allt förbytt.
Sällsamma gåtfullhet över tingen!

Karin Boye (19OO - 1941, mycket mörk med stora ögon)

v. 2 7 -
( när året skymma ).

..barnet öppnar sina ögon..
Blå blå ögon, kan nu se.

🜄🜁🜃🜂

Synkront nära skiftet Vattumannen.

1 3 / 1 2 .
Himmel.

2 2 / 1 2 .
Himmel.

Sol, vind & vatten, höga berg & djupa hav

det är vad skepnats har av

e t e r *

I alltets väv kan vi skönja vår historia, följa dess klanggivande etertrå’ till en framtid förborgat höljd i eterimma. Vattumannen iträ i era ett stjärnspunnet silke, vävt enligt det mönster hans planetära matematik skissar. Skapelsens ommm vibrerar i detta alltets saga; ett ommm förverkligande mönstret, yttrat i slagna harpsträngars melodi som är

en hel jords andetag.

Vintersolståndets tidiga afton var jag av ett världsommm vaggad till sömns, med ett ljus i orreforsstake i brand. Denna morgon, sedan, vaknade jag upp till det nya ljuset i den nya tiden, & min ljusstake var svart av sot. Mitt ljus nedbrunnet.

Klockan var inte mycket & Norrbotten var mycket mörkt.

De 21 tibetanska varven snurrades efterföljda av solhälsning A - med katt & ko. Rosenvattnet druckos upp. I saunas glöd borstade jag min kropp & rosenkräm smektes varsamt in i mitt rosenkindade ansikte, till vilket blodet rusade när jag kort stod på huvudet, spirorna långa i luften

& än var klockan inte mycket.

Aftonen kom. När jag torkade sotet i glas av Orrefors bruk, sågs höga bergs svarta siluetter fastbrända. En solsticka tände ett nytt ljus.

Jag lade mig i vila, & kände strömmen av liv från navelns sfär. Hon, kändes mot min hand. Hon, en vibration i min kropp. Hon, mitt allts ommm,

en skir tråd i den sällsamma skapelsens vidunderliga väv

& klockan är inte mycket men hon är slagen för en ny era att ljusna.

v. 2 5.

Fostret kan nu knyta sina händer..
Små små knutna händer, kan nu be.

Lux.

†
Gud liknar solen;
- den till honom vänder sig, begynner stråla - & hans anlet tänder sig.
Angelus Silesius.

Decembers kärast omhuldade, omhuldande, Lucia är violett krokus.

Hennes eldigt kulörta saffranpistiller liknar de ljus lussebrud ha strålande, liknar tindrande stjärnor ledsagande oss i den bistraste av tider; saffran välsmakande, muntrande sinnet, i midvintersvärta.

Detta särskilda år hennes de gyllene bullarnas barm ävenledes särskild, till vikt & till värde. Kyrkokörerna har tystnat & i halva riket faller sällan snö. Skärgårdens lycka är de lysande vita svanarnas stjärtar, som petita isflak i morgonhavet, när halsarna dykt. De klara fjädrarna, maritima tärnor i klunga i det karga.

De lyser.

Vi behöver Lucia eld; elds lysande ljus. Vi behöver känna ljusets värde. Vara dess värme. Vi behöver vara i ljuset

& i passionen.

Helgonlivets röda band ej blott martyrblod; duvblod, lika så, ty den djupaste röda av rubiner är så kallad, så kallar den vad poetisk kärlek är. Röd likt rotchakrat, var livslustans flamma härrör, livslustans flamma

passion.

Det var Lucia tid när jag älskade en man. Han badade, jag bakade. Droppade i karet ned Eros ylang-ylang, för honom. Av dess essens & av dessa ögons stora möte, förtrollades hjärtat.

Han kom mitt duvblod att rinna. Detsamma blod rinner i min kropp, än, nu som då. Ylang-ylang doftar än ylang-ylang, & hans gröna ögon förblir för alltid Hans gröna ögon.

Hans Mars & hans Venus är för evigt i eldars tecken. Han är bunden vid att älska så som elden älskar. Stjärnorna brinner i hans blod. De brinner över min jord.

❤
& jag var tillintetgjord, utan tro på romantikens under men obevekligt trogen min tro på Gud; Gud, Gud; Gud har förbarmat sig över oss, när han lade sin hand över mitt hjärta: det varde ljus; varde helt; varde kärlek.

Jag drack av rosen, jag bad för ljuset, & jag mötte en man vars ögon så blå som blå ögon någonsin blir.

Blå, lika så, ögonkristaller burna av en av årets, av arketypernas, kvinnor av korset.

EVA.
Sedan jungfrun & hennes moders ljusa anleten glänst över ett fördunklat liv, fann jag mig stå inför vår urmoder Eva, presenterad, representabel, i klarblå iris symbolik.

Katolskan Eva, östlig, under promenad i solsken efter regn råkad på vid en kyrka nära Gamla Uppsala. Vi attraherades till själars fält. Att hennes ögon lyste, sade jag. Än mer ljungande var själars attraktion, när jag såg Mannen, östlig, med klarblå iris. De lyste i mitt livs vinter.

Blå som himlen; blå som jorden. Vår jord är blå & månen reflekterar solen.

o2oo6 Ljus i Tunabackar, Uppsala (halvt uppackad).

o2oo717 Ljus i Nyby, Uppsala (helt uppackad).

Jordens varma hand lade sin välsignelse över mina höfters trängtan, & hon såg att det var gott.

Våra ögon var menade att mötas, ty hans vatten var för min jord, & skapelsen ser att liv är gott. Skapelsen vill bli. Allt livs önskan, är sitt blivande.

Men min jord är lik elden. Min jord är het. Min jords trängtan är att lysa. & Han, han var ett löfte om mer. Han var en ljus själ, synbart brinnande i hans blick, sorgesamt fångad i köttets låga; förljugenhet.

Jag tände Rishi rökelse. Rishi av ros & jasmin

& han kom mitt kvinnoliv att brinna. Allt livs önskan gavs sin tändande gnista, i min kropp. Allt livs önskan skall för alltid söka sin gnista. Rishi av ros & jasmine, doftar än ros & jasmin.

Hans isblå ögon förblir för alltid Hans isblå ögon.

När hon kände sig sårad av tanken på hur han velat draga ned henne, bad hon för honom. När hon längtade som mest skärande tillbaka till honom, göt hon denna sin längtan i bön för honom.
/ Runa / Hans ögons ljus, 1923.