Att födas till moderskap är katarsis.
Andens källas djup nås här det primalt ursprungliga: födelsen av kropp ur kropp; synen av en liten krona i blodvåta fjun, trängande ut. Jag såg & skall det aldrig glömma.
Från navelsträng till sammanlänkande behov.
Däggdjursungens di av mödrakroppen. Den bleka mjölk som strömmar till min dotters kropp är min kropps gåvor till det växande. Tio små växande tår. En växande varelse, en växande kärlek. Det växande livet. Det är mig en sällsam erfarenhet då det har varit sällsynt att få ge min kropp till vad som växer.
Aldrig så, ty den har skänkts till vad som förtär; mig. Kärleken. Livet.
Den har sökt det växande, & aldrig så till dess att Du.
Att amningen när barnet med närhet, näring - allt är oss nära att förstå. Men ingen sade mig, hur det diande spädbarnet skänker sin moder den renaste av själslig näring, tillsammans hud mot hud,
Knappa 2 månader.
hjärta för hjärta.
Det paradoxala med barnet & med modern; hos de bägge det diametrala i jordisk & i himmelsk essens. Att alstra & att föda är mirakulöst & stort & alldeles banalt & vardagligt. Barnet är det renaste vi har - men bär blöja, behöver de storas hjälp för att inte leva i smuts; de stora behöver barnets hjälp, för att inte leva i smuts., men nitiskt tvaga vi våra händer.
Modern är ett däggdjur. Hon kryper fram på de fyra, råmar, frustar, föder, förändras; förvandlas från kropp - genom kropp - till ande. Identifierar sig inte mer med kropp, genom en kroppslig erfarenhet.
Hon föder mig som väsen, dottern.
I januari ljusan tid.
Ett helat hjärtas kyssar strösslat på ett 9KGs hjärta i min famn.
Hon, i morgon 9 månader utanför min kropp.
Jag, nu utanför min kopp.