All vår tragik ligger i detta enda: livet är oss inte nog.
Därav kommer allt vårt trångmål, all vår nöd. Vi är varelser som sträcker våra händer mot himlen. Som kan lyfta dem mot det ouppnåeliga, mot det som inte finns. Ja all vår hunger, all vår nöd. All vår ängslan, allt vårt kval. & all vår härlighet.
Det besegrade livet, 1926.
Det är vackrast när det skymmer, 1919 - läst av Pär Lagerkvist.
Harmoni är vår beständiga hugnadshamn, medan längtade lyckan ske skymta blott. Glimtar. Glimt i somras när kjollinet var i vals med varm vind, invid Antikbodens port - där skriftsskattkista var belägen för fynd av kilot inbundet att bära hem. En av de till Björknäs burna var Pär Lagerkvist / Sibyllan - i påsk påbörjad under resa; precis denna morgon klarläst.
Jag har gått inunder stjärnor - sjungen av Ulla Billquist.
Pär Fabian Lagerkvist (1891 - 1974) var sensibelt skicklig i det sinnliga hantverk som är dikt & litteratur. Sibyllan har - så som poesin hans - haft mig djupt betagen, fastän sitt enkla språk så nära den rysande känslosträng. Boken (min blå, från 1956) berättas i stort av en av orakeltemplet i Delphis pythior - »Var jag utvald av honom, till hans tjänarinna, hans sierska, ville han tala ur min mun?« - & hennes förhållande till det allseende, hotfulla, himmelska & det enarmade, älskvärda, jordiska. Människas händer sträckes mot himlen - pythias händer, dock, de sträckes mot jorden.
Nu löser solen sitt blonda hår - framfört av Bo Hansson, Hans Lindström, Malou Meilink, Ann Ostling, Gary Graden samt St. Jakobs kammarkör,
Jag bad till gud, minns jag, bad att han skulle låta mig vara lycklig, låta mig få frid i kärleken, i denna jordiska kärlek som nu hade uppfyllt mig. Jag visste inte, jag anade inte att vad jag innerst inne bad honom om var något som han aldrig skulle kunna tänka på att göra, var någonting så orimligt. Att han skulle överge mig.
Sibyllan S. 128.
o17 Sibyllan.
Spjutet är kastat
& vänder aldrig tillbaka.
Glödande skall det genomfara mörkret
i sin heliga båge.
Utslungat är det för alltid
med sin lågande spets
& ännu inte födda människohjärtan väntar att genomborras av det.
Utslungat är spjutet för alltid.
Aftonland, 1953.