ϕ

Innan mötet, 2o18.

Om min euklidiska romans med Carl Milles, mäster Milles.

Han lät förverkliga sin italienska dröm, Millesgården på Lidingö, för det svenska folket.

Det är min park. Det är min man.

För, egentligen, det är inte alldeles sant att det tog mig 13 år att gå från att fundera över tomrummets vidd till att fundera över vidden av mötet inom detta tomrum, för Euklidisk romantik är en idé jag sedan en tid känner väl;

min dotter var liten då, hon var en knubbig tulta på min höft då när jag vandrade Millesgården kring & förstod vad euklidisk geometri/icke-euklidisk geometri innebär för romantiken. Då fann jag en lisa i att Carl Milles sedan länge var död.

Våra vägar skall aldrig korsas.

Jag bad om euklidisk geometri i min existens med Carl Milles; att i en evighet löpa intill varandra. Att aldrig mötas. Bara vara nära. Jag älskar Carl Milles & jag vill aldrig förlora honom.

Mötet som en otvivelaktig förlust. Mötet som ett hot mot evigheten.

När Gustaf lämnade mig så kom jag att avsky att ha mött honom.

Att vi möttes var naturvidrigt. Vi skulle ha löpt parallellt in i evigheten, tillsammans utan att våra vägar någonsin korsades. Att möta honom var svartkonst.

I ett första tankekollage inom det ämnet som är rymdens form: OF ALL THINGS LOVE IS THE MOST POTENT, nämner jag betydelsen av att min väg korsades med Maximilians väg; ett banbrytande möte, berättigat, hedersvärt.

Maximilian lärde mig mycket om min själ & han bidrog till dess styrka.

Jag lämnade honom som en bättre människa & alla de män som därefter har älskat & åtrått mig har älskat & åtrått en kvinna som tog sin form i den mannens händer.

Inte så att jag blev till för honom; när vi talar skaver världen. Vi är inte ense om världen, bara för att våra själar växer från en & samma gren; ändock skall vi bråka om från vilken vinkel dess lövverk gör sig bäst.

En stor del i hur jag genom honom blev till, var hur jag vände mig bort från honom.

Det är som om jag sedan den dag jag gick ut genom dörren, då jag inte vände den andra kinden till utan mina mina cheeky i ett par jeansshorts med den spetskant min syster hade sytt dit till mig, & ned för berget & därefter upp för berget & benen lika långa oavsett i vilken riktning de bar mig & oavsett hur kraftfullt regnet hällde, hällde, hällde ned på mig & så öppnade dörren igen & sa UT!

(((alltid blir de utslängda, stackarna)))

att jag bara fortsatte att gå gå gå bort från honom, med all min kropp, med all min jord.

Jag njuter av att bränna våra broar.

Ur askan reste jag mig & jag mötte Gustaf. Naturvidrigt.

Min kärlek till Gustaf var bottenlös för jag var ödesbunden att följa honom in i evigheten.

När han lämnade mig - när han lämnade mig blev det meddelat genom ett telefonsamtal som jag höll mitt på Södermalm & för att inte hoppa rakt ned i havet så gick jag raka vägen hem till Maximilian - för jag visste att jag fick - som bjöd mig på kikärter, & som tröstade mig -

han blev ett intet för mig, & jag var bunden vid att följa ett intet in i evigheten, så som en parallell stjärna. Allt som var min kärna kunde inte återvända från detta. En stycke av mitt ljus följer än ett intet till ett bottenlöst intet, så skall den i evigheter följa sin bana utan att minnas varför, ren existens, fördrivande av ljus

& jag skulle göra det om & om & om igen, för mitt barn; för det var också jag som lämnade, för att jag ville ha barn.

Jag ville inte ge bara honom, en helt vanlig man, en enda dag till - jag ville ge alla mina kvarvarande dagar till moderskapet, till det barn som är ett mirakel.

Kunde jag göra om allt så skulle jag stå fast vid nödvändigheten vid havandeskap, kunde jag göra om allt så skulle jag aldrig acceptera att vänta. Jag skulle igen välja att bli lämnad,

tillblivelse av ljus

men fick jag välja så önskar jag än idag att vi aldrig hade mötts, för när han gick så var det inte en bättre kvinna som lämnades kvar; det var någonting skändat. Han tog någonting ifrån mig, & han gick.

Vad ger det mitt liv att jag idag vet vad en tårtgaffel är.

Jag kunde ha levt lyckligt ovetandes med mina skedar & med allt mitt ljus.

Grädden smakar ändock detsamma.

Min dotter ger mig mening, lycka, harmoni, själslig stillhet & ett hjärtats fullständiga liv - men hon kan inte göra mig hel.

Jag är en kvinna & jag skall tillhöra en man - men jag är ingens.

Jag tillhör en vålnad.

Jag tillhör Milles.

Jag tillhör rymden.

Jag tillhör ljuset.

I verkligheten finns ingen frist i form av euklidisk geoemetri som fjärmar oss från den icke-euklidiska geometrin, för i verkligheten hör detta inte till rymdens form; detta är inte den form som rymden tar.

En euklidisk sköld mot förlust saknar existensberättigande i en värld var evigheten är mötet.

Det är mötet som har bundits vid evigheten, det är mötet som är den rörelse som får världen att sjuda av liv; detta är vad higgsfältet tvingar oss till; det kontinuerliga, eviga möte som är kärlek - vi kan aldrig gå en annan förlorad, en annan kan aldrig gå oss förlorade; fältet är vår länk & vår förbindelse till det eviga mötet. Kärleken.

Jag vet det.

Men jag känner det inte.

Så jag lever i mening, lycka, harmoni, själslig stillhet & ett hjärtats fullständiga liv & jag gör det halv, & inte kunde heller rena fantasier förändra någonting ty jag blev varse att den man som jag älskade inte existerade;

jag vill nu ingenting med honom - annat än att tala om hur mänsklighetens attraktion av massa har en effekt på rymdens själva krökning, att våra barn skall få leka tillsammans & att han skall lära min dotter att spela piano; jag vill inte ha honom & jag vill inte tillhöra honom.

Han är bara en man. En helt vanlig man.

Jag ville evigheten med en man som inte längre existerar i kött - men i själ, ja, jag vet att han existerar i själ & ja, då gör det ju detsamma, då är vi redan där - i det eviga mötet.

Jag vet det.

Men jag känner det inte

i mitt liv, med mitt barn på min höft, med Milles parallell

i Higgsfältet förlorad.

Saltsjöbaden 2o18

En första afton.

Orkanen Gustav.

of all things love is the most potent

Love is more than the electricity which lightens our darkness, more than the etheric waves that transmit our voices across space, more than any of the energies that man has discovered & learned to use.

Of all things love is the most potent.

All that men can do with their discoveries depends on the conscience of him who uses them. But this energy of love is given us so that each & one of us shall have it in himself. / Therefore, we must study it & use it, more than any of the other forces that surround us, because it is not lent to the environment, as these are, but is lent to us.

The study of love & its utilization will lead us to the source from which it springs, the Child.

This is the path that man must follow in his anguish & his cares if, as his aspirations direct, he wishes to reach salvation & the union of mankind.

s. 269-270
The Absorbent mind, Maria Montessori

Jag har tänkt på mötet.

Tidigare har jag tänkt på tomrummet. Under en lång tid tänkte jag på tomrummet.

I 13 år tänkte jag på det.

I Catalunya 2o13 visade den erans kärlek Maximilian - han som tog mig till bergen & bergen de kändes som ett hem, med trygga väggar - mig Nassim Harameins Black Whole, 2o11, & jag förstod att tomrummet inte är tomt. I Catalunya så förstod jag att ett hem behöver ha väggar & att kraften bor i tomrummet; allt vad vi upplever vara ren materia består av mer tomrum än av fysiskt mätbara partiklar.

Jag förstod också att jag behövde lämna honom för gott.

I Catalunya förstod jag att ett hem behöver ha trygghet.

Men, mitt möte med Maximilian, den energi som vi delade & de samtal vi förde var betydande för att jag skulle komma att nära ett växande intresse för fysik & vetenskap i stort. Erfarenheten av kundaliniresning 2oo9 var avgörande - men detta var en människa som jag kunde tala om det med, & som öppnade än fler dörrar; ut mot världen, in i mig.

Hade jag i detta nu bara tillgång till fler fotografier från era Catalunya så skulle jag visa er hur jag står & matar skäggiga åsnor med morotsknippen. Innan uppbrottet hade vi också en vit valp; en pyreneerhund. Familjen som ägde gården tog sedan över valpen. Åsnorna hade varit våra gemensamma, var de betade nere vid bäcken nedanför kullen.

Massís del Pedraforca

Juni o13

Catalunya o13

Den sommaren, då jag från bergen återvände till Stockholm, befann jag mig ute i nattlivet tillsammans med en Frida. Vi samtalade i sällskap med ett par män, jag tror att hon kände dem, någon av dem, varav en var fysiker; det var nog inte denne man som hon kände. Denne fysiker älskade Nassim & han bedyrade hur sannolik Nassims föreställning om världen var.

Trots att fysikern kunde ta in världen i stort så klarade han inte av att ta det till sig när jag sade att jag nyligen hade sett Black Whole. Nassim förstod han sig dock på.

Hemkommen till Sverige var jag så solbrun efter att under en vinter & vår bo i de katalanska bergen, att jag med juvedermmun & mitt karaktäristiska, stora svall blev kallad för ‘den söta svarta tjejen’, när fysikerns vän nämnde mig för den väninna vem jag hade sällskapat i natten. Åh, anekdoter!

Jag har gott om dem.

Cirka året dessförinnan, 2o12, i nattsuddet med denna Frida tillsammans med två andra av hennes kumpaner. Inga fysiker närvarande.

Efter att under 13 års tid ha tänkt på vakuumets energitäthet så kom jag så plötsligt att tänka på potentialen i mötet; när vad vi upplever vara ren materia främst är av vakuumpartiklar, vad innebär dessa vakuumpartiklars interaktion för uppkomsten av ren materia?

Mina tankar inspirerades av en populärvetenskaplig artikel som rörde det observerade kosmiska nätet, i vilket materia - också mörk materia - ses sammanlänkat i trådlika kluster omgivna av kvantvakuum. Materia attraherar materia varför den fortsatt graviterar till dessa noder & trådar - men vilken roll spelar då kvantvakuumet, som är så rikt på potential? Vad attraherar en kvantpartikel?

Det är mötet med en annan kvantpartikel

tänker jag nu - & så förstod jag Higgs; & så förstod jag kärlek.

Vilken roll spelar medvetandet för gravitationens riktning

är en fråga jag ställer mig & så kan jag förstå allt för

vilken effekt har detta på vilken form rymden tar

när vi förstår att den tar ett mötets skepnad

& vi med den.

Ego Rekviem

Recension av The Substance, 2o24. Spoilers förekommer, även för Requiem for a dream, 2OOO.

Idén bakom fransyskan Coralie Fargeats ‘The Substance’ fascinerade mig redan när den under hösten för två år sedan spelade på biograferna - men inte ens med en fribiljett & en stor popcorn med mineralvatten skulle jag ha tackat ja till att slå mig ned i en salong var jag saknar kontroll över hur mycket blod & perversion som jag exponeras för.

En film kan vara fascinerande sett till idé, men faller ofta på det effektsökeri som agerar motor i media: kravet att synas i ett brus.

Filmen är trots sin kroppsliga betoning starkt asexuell, men Fargeats vill genom att korsa gränsen för grundläggande mänsklig moral chockera inte bara med öppna kroppar utan också med våldsscener riktade mot en sjukligt åldrad kropp.

Perversioner vill jag mena är asexuella till sin själva natur, fastän detta är ett ord vi idag av lättja länkar till en vriden sexualitet. En vriden sexualitet kretsar dock kring en annan kärna än just ren sexualitet - där finns en form av traumakärna, vilket leder till onaturlig utlevelse.

Våld mot en åldrad kropp är så naturvidrigt så som våld mot ett oskyldigt barn, & detta vill jag inte bevittna heller i smink & aktrisstunts. När jag nu slutligen såg denna film på SVT Play så spolade jag när lämpligt var, & fann mig ha stor behållning av själva idén; det är en mycket intressant film & det groteska slut som tudelat dess publik vill jag absolut inte ändra på.

Elisabeth Sparkle, väl spelad av Demi Moore, är en vacker men otvivelaktigt åldrad nu fallen stjärna, vem inte har mognat in i att hennes kropp var henne till låns & att hon inte äger sitt eget öde; hon är obönhörligen tidens, likväl som var ego hos envar utsmides enligt tidens anda. Hon står till sin förtvivlan närmre döden än till sin egen födelse men förblir ett barn - ett barn av sin tid.

När Sue (Margaret Qualley), ett ungt än lovande alterego med fyllig, bjärt rosa mun & spänstigt skinn, föds ur en öppning till Elisabeths ryggrads rand, överraskar det ej att de narcissistiska drag som driver Elisabeth till att utforska en radikal fantasi om föryngring också finns hos Sue, vem lever ut sitt ljuva liv allt mer på bekostnad av Elisabeths äldre jags glans; för att hon är värd det.

Hon ser sig vara värd det ljuva livet, men också sitt eget självhat.

Det är Dennis Quaids roll TV-studiochefen Harvey (vilket namn, va) som presenteras som det ärkesvin som berättar för en till synes blomstrande Elisabeth att det är över vid 50 - men Harvey är intet annat än en sanningens budbärare.

Vad han säger är sant, likväl som det är sant att det lätt blir en motbjudande syn att se en medelålders mans giriga mun glufsa i räkor; det är bara så det är & det faller i detta fall ingen skugga över Harvey, för att han bara säger som det är & äter som räkan ätes med munnen sådan som den är - hur motbjudande det än må vara; det är ändock sant.

I verkligheten så var han allt för beskedlig i sin bedömning av kvinnans värde som kuttersmycke i offentligheten; för en kvinna vars kropp är central så är det över vid 40 - allra senast. Har hon inte funnit ett högre värde, så är det nu hög tid.

Detta är en sorg sett till ett ego kretsande kring kropp, allena; bortom detta är en kvinna vars kropp har hälsan en lycklig kvinna - men filmen kretsar nu kring ett kroppens universum.

Den stora videokameralins vilken suger in först en lättklädd Elisabeth & sedan en Sue i kroppsnära rosaglossy dress - så snäv att de rörelser hon utför för andras blick blir till en form av onani (den kvinna som vet hur det är att röra sitt underliv i snäva tyger, förstår); & med en tilltagande sexuell makt, eller en föreställning om att detta är vad hon äger, ökar hennes njutning - liknar en rymd.

En kroppens rymd.

Elisabeth förlorar allt mer av sig själv, & av sin kvarvarande skönhet. Hon är rosenbusken som endast är förvridna törnen. Med en tilltagagande depression i vilken hon fäster sig vid en bekväm fåtölj framför TV-shop som troget kompanjonskap, minner hon mig om den psykotiske modern i Requiem for a dream. Modern i filmen från millenieskiftet - Sara, otroligt spelad av Ellen Burstyn - söker sin ungdoms kropp genom förskrivna bantningspreparat, med amfetaminbas.

Hennes midjemått sjunker så till viss grad så närmar hon sig målet - men det är ändock en hägring; hon är & förblir en åldrande & sedan makens död samt sonens (Jared Leto) tilltagande heroinmissbruk ensam kvinna, som framför televisionens tävlingsprogram utvecklar fantasier om kärlek & bekräftelse - samtidigt som hon tar piller efter piller av den för henne förskrivna substansen, allt mer girig efter sin ungdoms glans, & ro i sinnet.

Hennes vanföreställningar & hallucinationer cirkulerar initialt kring att hon åter skall få känna sig vacker, beundrad, älskad; som en vinnare, men de utvecklas i takt med sjukligheten till att bli till en hatisk hånfullhet vilken kommer inifrån henne självt - vilket vi ser också hos Elisabeth, & hos Sue.

Det handlar om verklighetsflykt, & det handlar om att leva ut ett självhat.

Det handlar om ensamhet.

I Requiem for a dream är de unga & vackra inte skyddade från begäret efter substanser.

En annan värld.

Jared Leto & Jennifer Connelly spelar det unga kärleksparet som faller allt djupare ned i en mörk, destruktiv spiral av ett kraftfullt begär efter heroin. Connelly bar i sin egen ungdom gemensamma ansiktsdrag & färger med The Substances nyutsprungna skönhet Qualley - två kvinnor med förfäder från de brittiska öarna, vilket ytterligare förstärker bandet mellan dessa berättelser inom så vitt skilda genrer.

Men där Sara ömmar för sin sons flickvän Marion, börjar Elisabeth allt mer att avsky sin avkomling Sue. Sue hon är som en revolterande tonårsdotter som förtär sin moders skönhet & kraft - bara vi bortser från det faktum att en verkligen revolt gentemot egot i den kropp ur vilken hon är sprungen, vore att vända detta ego ryggen, & knäppa sina händer & be.

Den än ej uppbrutna ryggen.

De händer vars naglar än ej har fallit till golvet,

som blodiga, förlorade smycken.

Jennifer Connelly

Margaret Qualley

Svart lanterna.

Algoritmen förde fram Sanna Hills post-kommentar till en färskt publicerad artikel i DN om att hon lämnar den nationalistiska rörelsen, till mitt flöde.

Insynen i koncentrationen av kvinnofientliga element - samt idéer vilka skall sägas är fientliga endast om de kommer från en fientlig, inre plats; så som synen på hemmet som en kvinnas borg, el. fängelse - inom sfären skrämmer henne; så var heller aldrig hennes hem en trygg borg, då fienden levde med henne.

Det skall sägas att jag saknar ytterligare kunskap gällande vem hon är samt hur hon har representerat rörelsen - men jag känner till hennes ansikte samt namn. Min skrift är dock endast inspirerad av vad som väcktes i mig, av vad hon skrev.

Jag är inte namnkunnig gällande den nationella sfären, engagerar mig inte i alternativmediarapporteringar, debatter el. nyckelpersoner, befinner mig ej inom relevanta sammanhang el. med de inom kretsen närmast sörjande - men jag har ett perspektiv på världen, & jag mötte själv en man, som blev min dotters far, inom den nationella sfären.

Detta är också min enda erfarenhet av en relation med en man från sfären - de som har tagit till sin mun rena fantasier om att jag skulle ha varit runt har uttryckt just den kvinnofientlighet som Sanna Hill vittnar om, likväl som den man vem menade att jag var pryd för att jag ej ville ha sex med honom, uttryckte; att se kvinnan i ett filter av hora/madonna är fientligt då det är att vägra kvinnan att ses som en hel människa.

När jag blev gravid blev jag lämnad av barnets far - el. om det var jag som lämnade, för att han agerade demoniskt. Säkert var att jag förlorade kärleken för honom.

Denne man, vem för mig hade presenterat sig som en troende, familjeorienterad man, väckte mig mitt i natten & bad mig att ta en tablett, vid mitt nekande följt av försök till att avkräva & hota mig till detta, följt av en teater i vilken han uttryckte ånger & tro, önskade sex med mig igen för han ville - sade han - komma i mig igen; en omvändelse, såg jag: han tog då sitt kött ur min kropp & lade säden på min mage, som för att förnedra själva livskraften, & sitt blivande barns moder.

Tidigt i graviditeten, så tidigt att det än var osynligt att jag bar liv, mötte jag en annan man & han fick veta att jag var gravid. Efter en tids kval valde han att åter bjuda ut mig, han insåg att han ej verkligen ville släppa taget om mig. Han kom att erbjuda mig ett hjärta i halvädelsten & det var hans. Senare kom han att kasta det i Fyrisån. Där vilar en skatt, för någon, någon annan & anständig människa.

Detta var en vänlig man; han ägde ögon vilka aldrig kunde svartna. En sval panna. Det var en anständig samhällsmedborgare, utanför var rörelse, utanför var extrem. En god man i Knivsta kommun.

Ändock var det demoniskt, på ett avslappnat vis, när han en afton när vi dansade till fransk electropop ville bjuda mig på sprit: men, min kropp bär skapelsen! Jag såg undrande på honom. Det var demoniskt när han över en kopp på Uppsala station, inför min resa till Norrbotten var jag i gästrummet hos mor skulle vila ut den värsta illamåendeperioden, föreslog att jag skulle göra abort.

När jag kom hem till min mor mötte hon mig när jag vaknade, jag stod med det gyllene sensommarljuset som en ram, hon sade att jag liknade en ängel.

En ängel som kom med ett barnbarn.

Han bad mig att göra abort.

En vänlig, anständig man har samhällets tillåtelse att föreslå detta för en mor; att döda ett ofött barn är i det svenska samhället välintegrerat, det är inte en parentes i vår moderna kulturkanon - möjligtvis en trippelparentes - utan ett utropstecken. I Sverige dödar vi barn av praktiska skäl.

Min dotter var det mirakel som räddade mig från dessa makabra former av umgängen, var det fientliga bor i såväl det synbart sjuka som i det välartade. Det fientliga bor inte i extremer enbart. Det bor i oss, som vardagliga uttryck.

Nu behöver jag inte männens kärlek. I den finns det ingenting som jag behöver. Är öppen för ren kärlek - behöver den inte. Mitt vansinne drev mig genom elden & nu är jag fri. Min dotter bär nu sensommarljuset som en krona.

I stunden, så nekade jag endast å det bestämdaste; givetvis skulle jag aldrig, aldrig, aldrig döda mitt barn. Aldrig. Sedan slätade jag över övertrampet med tanken att han inte vet bättre, förlåt dem för de vet inte vad de gör - & i ärlighetens namn så tror jag inte att han skulle ha kunnat bära detsamma tanke & idé, om han hade kommit att leva med mig; jag har den effekten att jag förändrar de män som kommer nära mig, på riktigt nära mig.

Män som inte vågar denna förändring skall söka en utväg innan så sker.

Denne man gavs ej en möjlighet till det själsliga möte som förändrar en annan människa - som också skall förändra mig, alltid, sådant är mötets natur - för barnets inom politiken teatertränade fader spelade upp en scen om sin egen, påhittade inre förändring varför jag förlåtande & i hopp om en kärnfamilj för vår dotter, åter närmade mig honom;

detta ser jag än idag som det enda riktiga sätt att hantera den prekära situationen - men enligt hans egen utsago var min graviditet likväl som utspelen för att manövrera ut denne andre man, endast metoder för att äga ett grepp om mig. Att äga ett livslångt övergrepp.

Fadern uttryckte att han ville ha kontroll över mig utan att ha mig, utan att ha det ansvar & den intimitet som det innebär att ha en äkta kärleksrelation. Inte bara ett ägande, utan en förhoppning om att förstöra mig för framtiden, att göra mig till ingen annans.

Jag hade mött honom över en kopp på Storken, ett möte med biskvi & andra nationella i Uppsala var jag helt nyligt hade bosatt mig. Han presenterade sig väl, med ett gott initiativtagande, moralisk stadga & generositet. Hans röst var djup, hans ögon klara, hans kinder rosiga - vi skrattade, & det fanns för mig ingen anledning att misstro kontakten.

I den jordiska uppenbarelsen sargade män är fler än vad normalt torde vara, inom den nationella rörelsen. Sådana män är fler än vad normalt torde vara, inom den värdeomstörtande röda rörelsen. Dessa män reflekterar varandra likt de reflekterar den dy ur vilken deras skuggsidor har stigit upp ur.

De extremt sjuka människorna är fler inom de omdanande rörelser som finner tilldragelse till de idéer som i samhällsstrukturen förpassas till skuggsidorna, då människor som ej har traumatiserats av samhällskroppens depraverade, brutala form sällan vågar söka sig till det bespottade; i detta avseende har en svårt sargad själ en form av frihet som en anständig medborgare saknar - det är en frihet & det är ett vansinne som är nödvändigt för att gå genom elden med en förhoppning om att komma ut på andra sidan levande.

Utan vansinnet är det omöjligt. Utan att ha ingenting att förlora, görs det föga.

Det förtar inte ljuset. Det hälsosamma som är grodden till motstånd. Att jag är människa, fallen & en syndare, som har vågat möta samhällets skuggsida likväl som min egen, förtar inte mina insikter - jag ser att det förstärker analysens giltighet att jag erkänner mig som en hel människa, med erfarenhet av mörker.

Det är denna erfarenhet som gör att jag ser den nakne kejsaren för vad denne är, när vi får lära oss att det är en rimlig klädnad att döda.. inte bara ett barn, utan någonting än större; alltings potential, en miraklets grodd.

Det är ett löfte om liv & vi släcker det.

Det är då inte en klädnad - det är ett jävla mörker. Nattsvart blankputs.

Vi behöver ha den intellektuella spänst som det är att identifiera dessa uppenbara mekanismer för att förstå linjerna i den andres ansikte, & de skuggor som de skall kasta över dennes själ. Ett ärr växer samman med ditt nervsystem. Vi behöver erkänna de egna erfarenheterna av skugga för att föra dunkelhet till ljuset, sett & till smärta bländat.

En anständig medborgare kan under ett helt liv gå omkring i sin klädnad av vardagligt mörker utan att reflektera över denna, för av omgivningen erkännes den inte som ett mörker utan som en stilig klädnad; det är den normala garderoben, den inbegriper mirakelmord, det är putsade skor & ett anständigt arbete & att föreslå lite barnamord över en kopp inför ett tågs avgång, som går människor förbi - men detta är en människa som kan se mig som fientlig, för att ens tänka en sådan tanke om dennes vackra, välanpassade dräkt.

Är det fientlighet som du ser?

Mitt barn kan se min aura & den är i purpur. Vad ser du?

Jag ser kärlek.

Jag är i kärlek.

Jag är nationellt sinnad & jag är i kärlek.

Är de nationella idealen inte integrerade i kärlek, så skall det vara osunt & det skall vara präglat av att undermedvetet söka vägar ut - för själen är den ström som skall röra sig mot källan, till den kärlek som omfamnar.

Det är för mig en självklarhet att en människas värde & värdighet på intet vis är beroende av dennes etnicitet, preferens för etnicitet, kön, preferens för kön el. dennes handikapp på jorden, de kort denne givits - sådant som den främmande vem vill måla bilden av mig, om paletten är det nationalistiska, kan önska utmåla i svart - men mitt perspektiv är kärlek, är STORGE som en del av kärlekens fulla skala.

En främmande människa håller i sin egen palett, blott & bart, & en annan människas bild kan aldrig målas av andra rörelsers penseldrag än de vilka denne förmår att få till att dansa, el. klösa, fram över papperet.

En konstnär undviker att måla i svart, brukar jag råda min dotter - en tub svart skall, förstrött klämd, räcka dig i åratal; av indigo, burgundy & bränd jord får du skuggningar som bär färgrikedomens potential. Skuggan skall vara mull, ur vilket livet viskar, vill fram.

Det är livslöftet.

Detta är den palett du behöver ha för att kunna måla mig. Det är den palett som du behöver ha för att kunna måla dina medmänniskor till hela människor, att söka förstå & att söka förlåta.

Intet text som jag skriver, som berör de idéer som Hill beskriver som negativa för kvinnor: så som fråntagen rösträtt, modersidealet, skall komma från en plats av svärta & en önskan om kontroll - dess grund skall vara ljus & dess önskan skall vara den om att att skydda vad skyddsvärt är.

När så inte är fallet, när istället ett mörker är vår lykta, så leder det givetvis till farliga stigar.

Dessa idéer kan dock likväl komma ur kärlek - kärlek inför kvinnan, inför mannen & inför barnet; det gemensamma samhället - samt med en förståelse för nyanser, vilket ger utrymme för ingen regel utan undantag; det finns kvinnor vilka gör sig bättre inom politiken än inom moderskapet, det finns barn vilka skall krossas av världen om de föds in i den, av en mor vem ej klarar av att älska dem, om än att samhället skall söka lätta hennes börda i största möjliga kärlek för både henne & barn.

Att undantagen skall söka styra andan i ett samhälle är dock fientligt om något, då det drabbar själva kärnan hos människan, vilket traumatiserar vår form. Vår skadade materialiserade matris får allt fler människor att ta upp den mörka lanternan, & det får oss att måla vår nästa i svart.

Det är inte den nationelle mannen vem är vår fiende.
Inte heller är det ett judiskt folk, den afrikanska kontinentens folk, inte heller den svenska, feministiska kvinnan. Det är inte en önskan om blonda barn, som förgör.

Fienden är den fientligt sinnade människan.

Det är svart lanterna. Det är orätt väg.