Recension av The Substance, 2o24. Spoilers förekommer, även för Requiem for a dream, 2OOO.
Idén bakom fransyskan Coralie Fargeats ‘The Substance’ fascinerade mig redan när den under hösten för två år sedan spelade på biograferna - men inte ens med en fribiljett & en stor popcorn med mineralvatten skulle jag ha tackat ja till att slå mig ned i en salong var jag saknar kontroll över hur mycket blod & perversion som jag exponeras för.
En film kan vara fascinerande sett till idé, men faller ofta på det effektsökeri som agerar motor i media: kravet att synas i ett brus.
Filmen är trots sin kroppsliga betoning starkt asexuell, men Fargeats vill genom att korsa gränsen för grundläggande mänsklig moral chockera inte bara med öppna kroppar utan också med våldsscener riktade mot en sjukligt åldrad kropp.
Perversioner vill jag mena är asexuella till sin själva natur, fastän detta är ett ord vi idag av lättja länkar till en vriden sexualitet. En vriden sexualitet kretsar dock kring en annan kärna än just ren sexualitet - där finns en form av traumakärna, vilket leder till onaturlig utlevelse.
Våld mot en åldrad kropp är så naturvidrigt så som våld mot ett oskyldigt barn, & detta vill jag inte bevittna heller i smink & aktrisstunts. När jag nu slutligen såg denna film på SVT Play så spolade jag när lämpligt var, & fann mig ha stor behållning av själva idén; det är en mycket intressant film & det groteska slut som tudelat dess publik vill jag absolut inte ändra på.
Elisabeth Sparkle, väl spelad av Demi Moore, är en vacker men otvivelaktigt åldrad nu fallen stjärna, vem inte har mognat in i att hennes kropp var henne till låns & att hon inte äger sitt eget öde; hon är obönhörligen tidens, likväl som var ego hos envar utsmides enligt tidens anda. Hon står till sin förtvivlan närmre döden än till sin egen födelse men förblir ett barn - ett barn av sin tid.
När Sue (Margaret Qualley), ett ungt än lovande alterego med fyllig, bjärt rosa mun & spänstigt skinn, föds ur en öppning till Elisabeths ryggrads rand, överraskar det ej att de narcissistiska drag som driver Elisabeth till att utforska en radikal fantasi om föryngring också finns hos Sue, vem lever ut sitt ljuva liv allt mer på bekostnad av Elisabeths äldre jags glans; för att hon är värd det.
Hon ser sig vara värd det ljuva livet, men också sitt eget självhat.
Det är Dennis Quaids roll TV-studiochefen Harvey (vilket namn, va) som presenteras som det ärkesvin som berättar för en till synes blomstrande Elisabeth att det är över vid 50 - men Harvey är intet annat än en sanningens budbärare.
Vad han säger är sant, likväl som det är sant att det lätt blir en motbjudande syn att se en medelålders mans giriga mun glufsa i räkor; det är bara så det är & det faller i detta fall ingen skugga över Harvey, för att han bara säger som det är & äter som räkan ätes med munnen sådan som den är - hur motbjudande det än må vara; det är ändock sant.
I verkligheten så var han allt för beskedlig i sin bedömning av kvinnans värde som kuttersmycke i offentligheten; för en kvinna vars kropp är central så är det över vid 40 - allra senast. Har hon inte funnit ett högre värde, så är det nu hög tid.
Detta är en sorg sett till ett ego kretsande kring kropp, allena; bortom detta är en kvinna vars kropp har hälsan en lycklig kvinna - men filmen kretsar nu kring ett kroppens universum.
Den stora videokameralins vilken suger in först en lättklädd Elisabeth & sedan en Sue i kroppsnära rosaglossy dress - så snäv att de rörelser hon utför för andras blick blir till en form av onani (den kvinna som vet hur det är att röra sitt underliv i snäva tyger, förstår); & med en tilltagande sexuell makt, eller en föreställning om att detta är vad hon äger, ökar hennes njutning - liknar en rymd.
En kroppens rymd.
Elisabeth förlorar allt mer av sig själv, & av sin kvarvarande skönhet. Hon är rosenbusken som endast är förvridna törnen. Med en tilltagagande depression i vilken hon fäster sig vid en bekväm fåtölj framför TV-shop som troget kompanjonskap, minner hon mig om den psykotiske modern i Requiem for a dream. Modern i filmen från millenieskiftet - Sara, otroligt spelad av Ellen Burstyn - söker sin ungdoms kropp genom förskrivna bantningspreparat, med amfetaminbas.
Hennes midjemått sjunker så till viss grad så närmar hon sig målet - men det är ändock en hägring; hon är & förblir en åldrande & sedan makens död samt sonens (Jared Leto) tilltagande heroinmissbruk ensam kvinna, som framför televisionens tävlingsprogram utvecklar fantasier om kärlek & bekräftelse - samtidigt som hon tar piller efter piller av den för henne förskrivna substansen, allt mer girig efter sin ungdoms glans, & ro i sinnet.
Hennes vanföreställningar & hallucinationer cirkulerar initialt kring att hon åter skall få känna sig vacker, beundrad, älskad; som en vinnare, men de utvecklas i takt med sjukligheten till att bli till en hatisk hånfullhet vilken kommer inifrån henne självt - vilket vi ser också hos Elisabeth, & hos Sue.
Det handlar om verklighetsflykt, & det handlar om att leva ut ett självhat.
Det handlar om ensamhet.
I Requiem for a dream är de unga & vackra inte skyddade från begäret efter substanser.
En annan värld.
Jared Leto & Jennifer Connelly spelar det unga kärleksparet som faller allt djupare ned i en mörk, destruktiv spiral av ett kraftfullt begär efter heroin. Connelly bar i sin egen ungdom gemensamma ansiktsdrag & färger med The Substances nyutsprungna skönhet Qualley - två kvinnor med förfäder från de brittiska öarna, vilket ytterligare förstärker bandet mellan dessa berättelser inom så vitt skilda genrer.
Men där Sara ömmar för sin sons flickvän Marion, börjar Elisabeth allt mer att avsky sin avkomling Sue. Sue hon är som en revolterande tonårsdotter som förtär sin moders skönhet & kraft - bara vi bortser från det faktum att en verkligen revolt gentemot egot i den kropp ur vilken hon är sprungen, vore att vända detta ego ryggen, & knäppa sina händer & be.
Den än ej uppbrutna ryggen.
De händer vars naglar än ej har fallit till golvet,
som blodiga, förlorade smycken.
Jennifer Connelly
Margaret Qualley