Semla! Semla! Semla!

Semmelmästerskap, Stockholm & sydsverige, 2o26

/GAMLA ORANGERIET/

Det vore givetvis önskvärt om semmelhimmelriket varade en dag allena & detta under fettisdagen, för traditionens & den rena festlighetens skull, men nu är det så att på en dag blott är det inte någon som hinner bli särskilt fet & för de som har ett intresse av städers kafékulturer skall det givetvis till att någon smakar av för att göra jämförelser; detta är ett ok som jag bär, oxe som jag är.

Förresten så behöver fettisdagen röddag-märkas för att någon alls skall hinna med, under denna dag allena.

Jag kan gott tänka mig en enda dag av dessa stycken söta, feta moln om bara vår tid dedikerades för denna njutning.

En nattlig vaka - bagerier & kaféer öppnar upp kl. 00:01 - vilken bryts av nattugglor & recenserande oxar som för ut nyheten om dagens behag, till de som likt barn på julaftons morgon känner ett pirr inför att ta del av vetskapen om var de godaste semlorna hittas just detta år - & de har sedan en ledig dag för att planera, mötas upp & göra sällskap när deras gräddvita valkar gör detsamma, när de i svällande volanger gör möte i en pinnstol på något välrenommerat kafé i ett hörn av bygden & stan.

Nedan följer en lista över mina semmelupplevelser detta nådens år 2o26.

Kaféer jag ej har hunnit med men som jag hade önskat att besöka - & vid tillfälle skall prova på - är Güntherska Hovkonditori & Schweizeri i Uppsala, då detta anrika vattenhål håller toppklass & de serverar dig gärna din semla med hetvägg på mjölk (vilken jag häromdagen hörde bör innehålla vaniljsocker & salt, dock) om du ber om det.

Jag är även nyfiken på Rosendals trädgård, då det även här går att lita till att sötsakerna håller den bästa kvalitén som kan uppbringas, & allt i en mysig atmosfär av växthusljus & -värme, med februaris i sol glittrande sagosnö utanför.

Det skall också till att få smaka mammas bästa, flufffluffiga semlor, innan fettiden är till ända.

bild infogas senare

1. Broder Jakobs, Lund.

Innan jag hugger in i en gräddbulle klämmer jag till mjukt över rundnaden, för att känna dess spänst. Här, på ett rörigt litet lundskafé vars atmosfär (popmusiken de spelade var olämplig för kaféumgänge både till sin typ & till volym) jag dessvärre ger desto lägre betyg än deras formidabla bakverk, inmundigas under februari den utan tvekan bästa semla år 2o26.

Den har mjuk spänst, smakrik mandelmassa med bara några få tunna, rostade mandelstycken (detta med helbitar är inte en trend för mig; en semla skall vara len som ett moln) samt generöst med välavvägt vispad grädde, vilken min dotter - som inte är så bullglad men desto mer förtjust i att smaka grädde från mina semlor - utan jämförelse ansåg vara den smarrigaste grädden av alla de semlor som jag har ätit, i år.

Det skall nämnas att hon är känslig för mindre smakskillnader; jag har själv inga problem att äta grädde som har stått vispad i kylen under en dag, men att hon skulle nedlåta sig till detta händer bara inte.

En florkrönt toppsemla vars fettisdagsfullkomlighet jag har saknat sedan jag tog den sista tuggan av den.

/GAMLA ORANGERIET/

2. Gamla orangeriet, Bergianska trädgården Sthlm.

Här, i ett orangeri tätt vid Edvard Andersons växthus var du i olika gröna, blomstrande & fuktiga klimatzoner kan ta en paus från vinterkölden, finns ett av de främsta kaféerna i Stockholm. Det är alltid väldigt, väldigt gott att komma innanför dessa dörrar, var min dotters far & jag en ljus aprildag år 2o22 valde att fira hennes 1-årsdag - det är en plats att välja när det gäller, då den i ljuset lysande miljön är vacker, välgörande & de som skapar bakverken håller ständigt i segerklass på råvaror & hantverk.

År 2o23 korade jag Gamla orangeriets semla till det årets kafé-Semla! - men de har i år tappat, främst för att grädden var allt för snålt tilltagen till en bulle som till skillnad från många andra är mkt. matig - den är inte som ett moln & har heller aldrig varit, det är inte så de gör den, men när det smakar perfektion & ändock är mjukt så gör det lite detsamma bara balansen är så som den skall vara. Det är den dessvärre inte.

Mandelmassan är rik & har en kraftig smak som höjer denna semla till skyarna - men den får inte dansa i otakt med grädden & den rejäla bullen får under inga omständigheter vara det allra minsta torr, vilket den absolut inte var när jag under förra helgen smakade årets semla - men som den dessvärre var under min Valentin-stund tillsammans med min dotter, under helgen som var.

Duger i krig
3. Top Notch, Växjö.
4. Thelins, Stockholm.
5. Skåres, Växjö.
6. Askelyckan, Växjö.

Oduger
6. Alvesta hembageri, Alvesta.

/GAMLA ORANGERIET/

Tidigare års anteckningar

Semmelmästerskap Stockholm (& en gnutta Boden) 2o22
1. Mammas, vid ett köksbord i Boden.
2. Gamla orangeriet, Stockholm.
3. Stora bageriet, Stockholm.
Bubblare: Ritorno, Stockholm.

Ovärt: Gateau & Boulangerie (Vaxholm), Vete-katten & Flickorna Helin (Stockholm).

Trenden med bitar av rostad mandel var ett problem. En semla skall vara len som ett moln.

Wuthering Heights: 🥀

KALL, KÅT & HELT UTAN KÄRLEK

Denna moderna filmatisering ville jag verkligen se.

Det räcker att veta att jag älskar tragiska kärlekshistorier var lidandet når sin upplösning först i dödstranscendensen.

Men detta är inte en kärlekshistoria.

De tu turturduvorna är för gamla för att spela ut denna passion. Att se en - om än vacker, mer än vacker - medelålders Margot Robbie göra entré som Catherine är pinsamt, då hon gör det med barnsliga manér, att sedan se Jacob Elordis Heathcliff masa sig upp ur halmen som en överårig pojke i sin mammas källare gör det etter värre, men detta ger vår tids Wuthering Heights en särskild svärta & detta i takt med sin tid;

i deras för var dag allt mer fint fårade ansikten syns deras desperation & de störda val som de har gjort, som har slösat deras dyrbara tid här på Jorden.

Det är en historia om två arma barn som är nästan som syskon men utan det välsignande blodsband som förhindrar att de sedan det sexuella uppvaknandet gör köttsligt våld på sin sammanlänkning; de är två komplext traumatiserade människor vilka saknar förmåga att spegla sig i andra - de ser sig själva endast i den andre, den som har levt i samma värld & under samma våld, under samma tak i Wuthering Heights - om än, att gatubarnet Heathcliff levde på ett golv & den borne unga damen Catherine i en bekväm bädd, på behörigt avstånd från varandra - men inte från misärens realitet.

De som verkligen något sånär hedrar den sanna kärleken i detta den Engelska landsbygdens hedlandskap, är de som genom historien bär huvudet - nå, jag kan vara generös - högt: den tålmodige maken Edgar (Shasad Latif) samt husan Nelly (Hong Chau), vem i sitt noggranna omhändertagande av Catherine söker vårda själva själen hos sin mästarinna, genom varsamt, nästan stoiskt beskydd - om än, att hon i sin varsamhet räds den sanning som kan vara nödvändig för katarsis - eller räddning.

Hon kan också hatas, & vägen till Helvetet..

..går genom biograf Capitols salongskorridorer, tycker somliga av de som har sett denna version signerad Emerald Fennel.

Detta är den första av hennes filmer som jag har sett. Detta är även den första filmatiseringen av Wuthering Heights, som jag har sett. Inte heller har jag läst Emily Brontës, *1818 - †1848, roman, publicerad i november 1847. Ett bra val av månad.

Fram tills Valentin anno 2o26 var Kate Bush tolkning, 1977, min enda erfarenhet av denna pärla, som jag dock gärna vill läsa & länge har önskat så; men jag dras så lätt till hyllorna för dikt & för teologi vid visit av biblioteket

men jag lockas även ned till golvet, el. om det är så att en bara dras dit av någon form av tyngd - som en erotikens tyngdlag, el. en tung, tung metallkedja - tillsammans med Catherine & Isabella, långt bort från några bokhyllor om någonting alls, helt nära smutsen & hålen i bräderna, varför detta var en ohyggligt sexig resa -

bara för att detta är dess form.

Då tilltalas jag inte ens av den svartögde antihjälten Heathcliff, men jag accepterar honom då hans röst är mörk & karaktären finner sig bekväm med att umgås med sin skugga. Utan denna kännedom om sitt eget mörker är det svårt att vara annat än bortkommen i erotikens skugglandskap, det som rör sig bortom elden & som spelas ut i mörkret.

För bekväm, är han, i detta för att någonsin kunna existera i en kärlekshistoria med ett lyckligt slut - men nu var det visst ett tag sedan jag fastslog att denna film inte är en kärlekshistoria, om än att ett svart hjärta förvisso också, ändå, är ett hjärta.

Ett är klart: detta är en berättelse som oavsett tid & tolkning aldrig kan få ett lyckligt slut. Begreppet ‘misery porn’ når sin kulmen.

Det är helt i min smak, som en besk pralin i min ask av valentinkonfektyr.

Denna berättelse är kall, kåt & helt utan kärlek; nämnde jag.. kåt? & det är när de är kåta som skådespelarna Jacob Elordi & Margot Robbie presterar sina mest trovärdiga scener. Det är även främst i upptrappningen till denna lusts bävningar jag kan se att historien har ett rikt fång.

I P1 hörde jag en recenserande man beklaga Robbies amatörmässiga skådespeleri, där hon gör sin mun till ett O när hon är häpen - men mer än häpen är ju kvinnstackarn fruktansvärt, underkuvat kåt & jag ser henne spela ut symbolik, i en film som jag ser som en arketypernas uppvisning.

Här har det teatraliska & absurda ett hem, ty detta är likt drömmen inte av denna värld. Detta är ett kuriöst skådespel i vilket horan & madonnan, djuret & gentlemannen, spelas ut till fullo - & det är - hör & häpna - inte Cathy som är horan.. C är i limbo, där är smärtan som värst & det största lidandet skall vi alltid finna hos den s.k. hjältinnan.

Vi vet så väl att det är av den största vikt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, för att uppfatta världens fulla nyans. Det är när man inte kan göra detta som man hipsvips kastar ut barnet med badvattnet, eller sin rusade far med alkoholen, kanske - skall vi omskapa våra talesätt så djärvt så som Fennel omskapade Brontës arv.

I det fall som är Wuthering Heights, det cinematiska 2o26, så handlar det om att hålla två universum i huvudet, samtidigt.

Förutan, kan vi inte uppskatta att betrakta hur de som har tagit Fan i båten ror honom i land, & allt detta i Harlequin-esque paketering, av svällande dekolletage & en man vild av åtrå, i en flotte som flyter på tomma alkoholbuteljer i en vindpinad sjö av aldrig sinande kropps- & äggvätskor.

Jag ger detta verk tre av tre våta tro - vissna rosor.

Den tappade mig bitvis.

Den hade mått gott av att gräva desto mer, & varför inte någon gnutta värme; den vi har från svartsjuka är så sval, för att det oundvikligen slutar i ett antiklimax när man inte kan känna med karaktärerna vilkas komplexitet hade behövt utforskas - inte för att känna för; de behöver ej vara älskvärda, utan just för att känna med; jag hade önskat veta mer om vilka de var - vilka drömmar bar de på, vad längtade de efter & vad ville de tu få ut av livet - förutom att knulla, våldsamt & obehärskat.

Jag vill se den igen.

Genast.

Med denna publicering faller min text ERNAUX o25o722 bort från förstasidan varför jag påminner om dess existens, om någon kanhända vill läsa mer om destruktiv romans - för det vill du, väl?

Sauvage.

B.B.

Denna vinter dog Brigitte Anne-Marie Bardot, *1934 - †28:e december 2025. Vila i frid.

Den 2:a januari för 2 år sedan inleddes skapandet av denna post - vars arbetsnamn var Evergreen - sedan jag hade sett den franska serien ‘Bardot’, 2o23, (av Christopher Thompson & Danielè Thompson, med Julia de Nunez), om den franska 1900-talsaktrisen.

Det är en välgjord serie, & det är bara så att Bardot som fenomen & populärikon får en människas hjärta att klappa hett, för att vi är människor så som människor är skapta; för det rara anletet men också mycket för hur hon förde sig i sin chosefri St. Tropez-stil. Hon blev till en karaktär nästan som en arketyp, & i detta arketypiska tillstånd kom hon att tillhöra alla - så även mig.

Jag har ej läst hennes memoarer vilket gör att jag blott har den ytligaste av förståelse för henne som människa & själ, & det kan i sammanhanget te sig fräckt att ta sig ton (men skulle hon inte tycka om det, B.B, min fräckhet?

Det vill sägas, att i serien porträtteras hon - ypperligt, av den likaledes slående sensuella de Nunez - som om, månne sedan eventuell emotionell harm i sin tidiga barndom, juvenilt självcentrerad i plötsliga, sexuella affärer samt i synnerhet i kölden inför sitt eget barn, men även som ett barn som står inför sina föräldrar.

Kanske var hon bara något av ett djur. Otämjd.

I NYMFHYMN, 2o16, beskrev jag - inspirerad av föregångare - den sensuella kvinnan som ett naturens barn, men också som en distraktion då denna syn på det vilda köttet - el. honungen - som en siren präglade mitt liv; att tråna efter en rendez-vous med en man vem fann olika mer eller mindre bisarra anledningar till att inte möta mig igen, fastän vår enda natt var eld, väl, Mathias.

Unik, sensuell & energiskt djärv både förr & intill döden med patos för de utsatta - för inför mänsklighetens nycker oskyldiga djur, men även det franska samt europeiska folken utsatta för etniskt & kulturellt undanträngande inom sina länder - det fanns hos Brigitte Bardot mycket att älska, men hon framstod inte i detta ungdomsporträtt som inom det privata varande just älskvärd.

Kan hända är det heller inte var människas väg att vandra, en behaglighetens stig - den kan vara nog så vass under truliga läppars barfotafötter, & i & med att hon inte kunde rädas andras idé om henne som person kunde hon också anamma en öppet besvärlig & reaktionär attityd, likväl som hon i sin ungdoms dagar sågs vara något mer vilt, i ett halvt ostyrigt halvt planerat blondt hår, barfota skridandes fram - hungrig på värld.

Detta bär månne inte kontradiktion; Bardots punk uttrycktes i relation till sin tid & till hennes vandringsfas.

Att posten gavs arbetstiteln Evergreen visar dock på dess initiala riktning, om än att det vore en smädelse att inte skriva något av en runa över en bortgången popikon som har inspirerat mig till att inte förlora sikte från ett mig givet härligt vildsvall likväl som en i bälte vältämjd midja, men evergreen -

en färg. Färg som inspiration. Nyansen som en röst.

Jag skapade ett utkast för att jag hade blivit begeistrad av den porträtterade katolska paletten - i en skala & stil buren innan Bardot bröt sig fri från sin katolska fostran.

En färgskala innan de blekta lockarna. Innan vichy

Särskilt i kombination med burgundy el. vinröd är evergreen, även bottle green & oxfordgrön, men inte mörkgrön, nej detta kan inte sägas då detta inte säger någonting om ett nattens hav,ett nyansens nav, en stark färg - & då än mer så till en cendréblond el. brunett - vilket Brigitte Bardot var naturligt, ju - än till en blondin (men då är vichy i sanning som självaste rosen på prinsesstårtan).

Julia de Nunez / Bardot - evergreen, burgundy.

Om vi blandar gult och blått, vilka vi anser vara de första och enklaste färgerna, så uppstår den färg vi kallar grönt. Men vi förutsätter då att vi använt blått och gult innan någon stegring inträtt.

Vårt öga finner en real tillfredsställelse i denna gröna färg. Om de båda moderfärgerna håller exakt jämvikt i blandningen, så att man inte märker den ena mer än den andra, så vilar ögat helt och sinnet på denna blandning som på ett obeblandat helt. Man vill inte komma längre och man kan inte komma längre.
/Johann Wolfgang von Goethe, Goethes färglära / Pehr Sällström

Evergreen är en grön nyans vilken aldrig kan ge ögat & sinnet den ro som en till synes oblandad grön här sägs kunna ge, enligt den gode Goethe.

Den avkräver av dig att bli sedd & dess uttryck är regalt. Den söker sig till ett marint mörker, likväl som dess utsökta giftermål burgundy är röd med en lutning åt marint.

I denna det marinas hägring i horisonten kan de båda färgnyanserna sammanflätas & förhöjas, gärna i en veckad midikjol något skrynklig sedan till knä sänkt till sky höjd i bön.

/Blått/ Denna färg gör ett underbart och nästan outsägligt intryck på ögat. Den är som färg en energi, men den står på den negativa sidan och är i sitt renaste tillstånd liksom ett lockande intet. I anblicken av blått ligger något motsägelsefullt av eggelse och ro.

Passé.

/September, 2o21/

Det är den 4:e september, skyn hänger demonstrativt i full sol framför blådunkla moln, när jag återvänder till försommarens skrynkliga blad: datumet 31:a maj - 6:e juni. Inför nationaldagen varnas det i en rubrik ståndmässig för en svensk kanon: Så köper du jordgubbar - utan att göda gängen (Lokaltidningen Mitt i - Vaxholm / Österåker

Vi firar på Vaxholms hembygdsgård & allt vad min flicka vill ha är små flaggor & jordgubben på min gräddbakelse.

Allt som jag önskade veta, då, det var var jag kunde köpa goda, söta jordgubbar, som de smakar sedan våren har varit varm, sådär som ölandsjuvelerna en gång på Kalmar domkyrka stentrapp. Vi led i år en kylig vår, som krum & stel av barske Bores behandling släpade sig fram längs marken, i motvind, dess stjälk ödmjukt böjd för naturens nycker.

Datumet den 21:a maj undrade min dotter, än i österrikisk yllejacka i gott snitt, stämman modfälld när yllefingrar trummade mot varandra, hättan knuten i rosett under hakan: När blir det sommar?

Nästa vecka.

Du ställer de rätta frågorna, mitt barn. Mamma svarar så gott hon kan.

Vi steg in.

Vi värmde oss på Linné café, i hörnet utmed Uppsalas Svartbäcksgatan. Min vän Nikolas tilldelades en födelsedagspresent, en rosettprydd amerikansk tidningsrulle från datumet den 16:e november 2o16, plockad ur ett fritt, slitet tidningsställ i San Fransiscos Financial District. En min souvenir från PRESIDENTVALET - för snart ett decennium sedan. Då läste jag Corneliu Zelea Codreanu & bjöds med vagt intresse på kokain.

/en present/

Åter nutid, i Sverige. Ett ointressant kyrkoval sker. Inte heller kokain intresserar mig.

Än vid midsommar var luften alltjämt mer sval än het. Till midsommar betalade jag 99KR för ett paket sura, gotländska gubbar med tuggmotstånd - till vilka jag vispade äkta grädde en masse & skyndade, med en hop blomster i famn, ned till firandet i Rindö hamn. Jag lövade tillsammans med en kunnig dam, & band sedan in blomstren i en av majstångens ringar. De delikata nyponrosorna allra sist - också i min dotters krans - i cerise & i vitt.

Jag, kranslös, bar öronsmycken med månsten ljust rosa som kinderna hos en blek porslinsdocka. De som jag bar vid förlösandet av barnet, de som jag fick i gåva, det barn som jag fick i gåva; hon kom med ett huvud rött & runt & nu bar hon omkring sin blonda hjässa en krans av junifägring, samtidigt som hon vandrade kring & bjöd de andra på sura gotlandsgubbar. Tillsammans med de andra öborna engagerade i firandet, dansade vi med yviga, lustiga rörelser den inre ringens dans, för de yttre ringarna att följa.

Därefter sökte vi oss till att huka bakom fiskedammsskynket & min dotter hukade sig över sin påse.

Knäpp på, fiska, knäpp på, fiska, knäpp på.

Vår gåva till vår ö.

När vi kom hem lade jag smyckena i en stor snäcka. Metallen skadar mina öron; bara ibland bär jag dem.

/smyckessnäcka, i april/

/St. Tropez måldepå/

Intet regn föll över firandet, & den nu vakna sommaren följde sedan solens exempel. Midsommardagen var varm & stimmig på Östra Kaserns ena hörna, med konstnärsgäster i rymdsilver & lime, med berättelser som saknade datum - de tidlösa, bortom, tungans gåvor jämte fisk & frukt för tunga; tack, för avokado & för allt. Drömsyner. Det smakade.

Under helgen följde de mig förbi havspassagen Oxdjupet, mot stranden Måldepån, ett pittoreskt stycke av lilla St. Tropez med björkar & över öppen eld gjutjärnsgräddade våfflor.

Den äkta grädden plockades i kallhållen glasburk fram.

En konstnär sjung om Kalle på Spången.

Också sommaren är en passage, av oxars stenar av ett norrbottniskt böljebränt gräs av böljande skär av härbres blå dörr.

Av kostsamma jordgubbar av grädde i glas.

Någon sjunger en sång som den minns den,

de minnen.

Så en dag september.

Elsa Maria & jag besökte hennes morfar Ingmar i Minneberg. Han visade henne de barndomsbilder på vilka han sitter i en lådbil samt poserar med en träbössa. Han visade mig sina olästa böcker & menade sig inte behöva fler från mig; de skall hinna läsas i detta liv - men är det inte så, att alla de människorna som är i mitt liv skall leva i de 120 år, att detta skall vara ett helt liv, ett liv för en hylla dignande av litteratur.

Inte sedan skeppet dignande av djur, inte sedan vi djur.

Hem bar jag med mig intet bok utan Bromma lokaltidning, slarvigt bläddrad i utmed 274 & hav, på båt med bara någon hund utöver vi andra.

Vi kom i skymning när vi kom till bryggan. Det var av en händelse som vi kom att se den skära blodmånen stiga i östlig sky, fastän vi tänkte oss hem - det var söndag & dagen därpå skulle vår dag börja kl. 04.40, om än att en av oss ligger nedbäddad när himlen än är mörk, hon hör morgonens ljud från köket,

hon - bakom mörkblonda dockfransar som möts i ögonlockens tysta bön - skyddad från ett vuxet syfte, barndomen en sköld, hon i gryning lystrande till en livlig vattenkokare, en trummande tvättmaskin, P1 el. P2; ibland så tidigt som Notturno, ett rågbröd som hoppar upp ur rosten, ur kranen spolas vatten till den flaska som sättes i hennes skolväska,

de puttrande morgonljud som ackompanjerar barnets tidiga morgon.

Jag drar i en låda i garderoben. Hon, då alltid i moln hon i sköld. Ett huvud på en kudde.

En passage. Barndomen en passage i livet. Hon vid foten av minnesberget.

En urvuxen barnblus plockar jag ur. Garderobslådan stängs.

Nedanför den: hyllan med små dockväskor, dockunderkläder, den lilla gunghästen.

En dag skall en sådan morgon vara henne passé; vad är passé, är stunder & tillstånd vilka vi inte kan återbesöka, inte intakta, vi kan söka dem i minnet & för var gång vi för fram dem i ljuset förvrids de, är slutligen oigenkännliga, som barnet sedan livets passage.

En trind mjölkkind. Löst skinn under knotiga ansiktsben.

En korkskruv i nacken. Lockar som faller av som vore existensens alla bördor bundna vid de stackars hårrötterna. Förtorkad jord.

Alla mina murgrönor har dött, för jag slutade att vattna mina växter.

Vår sommar är nu passé. Den är nu ett minne; ett fotografi, en särskilt len sten. Min ungdom en särskilt len sten.

Det är mitt i september. I spegeln är jag smal. I att vara smal utan att ägna det en strävande tanke, känner jag mig rik. Jag är den rikaste fattiga som jag vet.

Jag borstar mitt hår, det faller av.

Alla mina strån - vad det tycks - har samlats upp av hårborsten men ändock har jag en hel lejonman kvar, den reser sig av våt höstluft - jag tycker om det, puffar den extra. Bara jag kan känna att jag verkligen har förlorat hälften av allt vad jag i juli än hade, allt alltid; aldrig förr har mitt svall fallit. I lockarna stod sommarens alla bördor bundna. De var oxen som drog lasset & sedan stupade.

Min ungdom är en särskilt len sten & min kropp vill inte hålla fast vid någonting som den kan släppa taget om, men i spegeln står jag blek & smal.

Dagen då lockarna dog stod jag i stan. Jag läste på Ritorno Odengatans toalettvägg, att pengar inte kan köpa lycka -

men de kan betala din hyra, tänkte jag, & mina hårsäckar låg döda av chock.

Pengar kan ge dig tak över huvudet, ett golv, väggar, en säng, näring för din kropp.

Men naturen ger. Pengarna tar. Vi köper. Det är en komplicerad historia, men jag behöver bara ha någonstans att bo - den berättelsen är enkel att berätta.

Nu bor vi här var vi kan höra mistluren. Än.

Den 15:e september har mistluren redan ljudit under många disiga gryningstimmar. Den är min portal till barndomens puttrande morgnar; ett ljud i fjärran, någon som tar ansvar tidigt - som är i rörelse när jag ligger nedbäddad som barnet, utan skuld & utan ansvar.

Detta är den morgon som jag läser ur en tidning från den 1:a september - i fjol! Vilket glömt hörn har jag grävt fram detta datum ur? Plötsligt låg den bara i min arbetsväska.

Bladet hanterar krisen när asiater ej samlar ihop de svenska skogarnas skörd, när inte heller björnarna tar tillräckligt ansvar. Så många blåbär som förgås. Ukrainskor plockar bär & intjänar tusentalet kronor, uppbär skogens välstånd & nationens, berättades det om i september 2o24.

Jag tänker på när de ryska trupperna byggde en ortodox kyrka i Tornio - staden som de brände - som cirka 135 år senare restaureras av afghaner.

Passé.

I klasar hänger nu rönnbär, lysande & tålmodiga inväntar de årets första frostknäpp.

Idag den 18:e september bar jag min basker, av kaninpäls.

Min arbetsväska är bra till skogs. Den är ett hantverk, en ryggsäck i mjukt läder, i färgen hos djurhud - men den följer mig i städer, djurkropparna följer mig, jämte en högblank röd lackväska i vilken jag smög ned en lokaltidning för Värmdö. Den låg slängd på en sits på båten hem från Strömkajen den lördag vi besökte Skansen, & såg lo & björn.

Dessa tunna tidningar är portar av papp, de leder till andra, om än närliggande, världar. Vad sker på Värmdö; hur mår vår grannö, som vi en gång om året besöker för att ta del av Arkipelag?

Min dotter längtar alltid till dess guldägg & visst vore det fint att se en oktober.

Hon mitt guldägg. Hon kallar sig själv för Guldlock, men jag sade det först.

Hon anammar de rätta idéerna -

de rätta idéerna är barnets frihet från ideer.

I hörnen i hemmet samlas mina lockar. Jag samlar ihop dem, ukrainskor plockar tusen kilo bär & jag plockar upp tusen hårstrån ur hemmets hörn, tjänar ihop till denna berättelse.

Det är guld -

därom tvista de lärde.

Det är skräp.

Det är skräp. En stor, full IKEA-kasse bär jag till återvinningsstationen. I tidningscointainern kikar två rena Svenska Dagbladet fram; de vill berätta om säkerhetsläget i Europa. Dessa sticker jag ned i lackväskan, jämte fjolårets septemberblad.

Den enes skräp är den andres guld.

Den enes sanning är den andres lögn.

Två dagar passerar. De ligger kvar var jag lade dem, mot väskans väggar pressade; orörda jämte en apelbumling. För allt vad jag vet så kan de bli liggande där i ett års tid. Då vet vi mer om säkerhetsläget i Europa, än vad jag får veta om jag läser dem nu.

Livet är det här.

Realiteter i rörelse, tidningar i stiltje.

En rörig hall.

En hättaknut under hakan, den tvåtusende av ett livs alla rosetter. Nu i vit virkad ylle.

En stor, prasslig kasse med återvinningsmateriel - så är hallen desto mindre rörig,

& allt, alltjämt, förgyllt.

Allt, en dag, ett datum oss förbi.

För mig känns det som om livet börjar gå mot sitt slut,

säger en äldre dam vid ett bord på Boulangeri. Brusten röst.

Om..kriget..kommer..

stavar bibliotekaren ut en sökning, & hon slår,

& i väskan, ett stort, rödrosigt äpple vilande till den stund då jag sätter tänderna i det.

Idag var den dagen.

/Livet är svanmötena kl. 07.20/