Ego Rekviem

Recension av The Substance, 2o24. Spoilers förekommer, även för Requiem for a dream, 2OOO.

Idén bakom fransyskan Coralie Fargeats ‘The Substance’ fascinerade mig redan när den under hösten för två år sedan spelade på biograferna - men inte ens med en fribiljett & en stor popcorn med mineralvatten skulle jag ha tackat ja till att slå mig ned i en salong var jag saknar kontroll över hur mycket blod & perversion som jag exponeras för.

En film kan vara fascinerande sett till idé, men faller ofta på det effektsökeri som agerar motor i media: kravet att synas i ett brus.

Filmen är trots sin kroppsliga betoning starkt asexuell, men Fargeats vill genom att korsa gränsen för grundläggande mänsklig moral chockera inte bara med öppna kroppar utan också med våldsscener riktade mot en sjukligt åldrad kropp.

Perversioner vill jag mena är asexuella till sin själva natur, fastän detta är ett ord vi idag av lättja länkar till en vriden sexualitet. En vriden sexualitet kretsar dock kring en annan kärna än just ren sexualitet - där finns en form av traumakärna, vilket leder till onaturlig utlevelse.

Våld mot en åldrad kropp är så naturvidrigt så som våld mot ett oskyldigt barn, & detta vill jag inte bevittna heller i smink & aktrisstunts. När jag nu slutligen såg denna film på SVT Play så spolade jag när lämpligt var, & fann mig ha stor behållning av själva idén; det är en mycket intressant film & det groteska slut som tudelat dess publik vill jag absolut inte ändra på.

Elisabeth Sparkle, väl spelad av Demi Moore, är en vacker men otvivelaktigt åldrad nu fallen stjärna, vem inte har mognat in i att hennes kropp var henne till låns & att hon inte äger sitt eget öde; hon är obönhörligen tidens, likväl som var ego hos envar utsmides enligt tidens anda. Hon står till sin förtvivlan närmre döden än till sin egen födelse men förblir ett barn - ett barn av sin tid.

När Sue (Margaret Qualley), ett ungt än lovande alterego med fyllig, bjärt rosa mun & spänstigt skinn, föds ur en öppning till Elisabeths ryggrads rand, överraskar det ej att de narcissistiska drag som driver Elisabeth till att utforska en radikal fantasi om föryngring också finns hos Sue, vem lever ut sitt ljuva liv allt mer på bekostnad av Elisabeths äldre jags glans; för att hon är värd det.

Hon ser sig vara värd det ljuva livet, men också sitt eget självhat.

Det är Dennis Quaids roll TV-studiochefen Harvey (vilket namn, va) som presenteras som det ärkesvin som berättar för en till synes blomstrande Elisabeth att det är över vid 50 - men Harvey är intet annat än en sanningens budbärare.

Vad han säger är sant, likväl som det är sant att det lätt blir en motbjudande syn att se en medelålders mans giriga mun glufsa i räkor; det är bara så det är & det faller i detta fall ingen skugga över Harvey, för att han bara säger som det är & äter som räkan ätes med munnen sådan som den är - hur motbjudande det än må vara; det är ändock sant.

I verkligheten så var han allt för beskedlig i sin bedömning av kvinnans värde som kuttersmycke i offentligheten; för en kvinna vars kropp är central så är det över vid 40 - allra senast. Har hon inte funnit ett högre värde, så är det nu hög tid.

Detta är en sorg sett till ett ego kretsande kring kropp, allena; bortom detta är en kvinna vars kropp har hälsan en lycklig kvinna - men filmen kretsar nu kring ett kroppens universum.

Den stora videokameralins vilken suger in först en lättklädd Elisabeth & sedan en Sue i kroppsnära rosaglossy dress - så snäv att de rörelser hon utför för andras blick blir till en form av onani (den kvinna som vet hur det är att röra sitt underliv i snäva tyger, förstår); & med en tilltagande sexuell makt, eller en föreställning om att detta är vad hon äger, ökar hennes njutning - liknar en rymd.

En kroppens rymd.

Elisabeth förlorar allt mer av sig själv, & av sin kvarvarande skönhet. Hon är rosenbusken som endast är förvridna törnen. Med en tilltagagande depression i vilken hon fäster sig vid en bekväm fåtölj framför TV-shop som troget kompanjonskap, minner hon mig om den psykotiske modern i Requiem for a dream. Modern i filmen från millenieskiftet - Sara, otroligt spelad av Ellen Burstyn - söker sin ungdoms kropp genom förskrivna bantningspreparat, med amfetaminbas.

Hennes midjemått sjunker så till viss grad så närmar hon sig målet - men det är ändock en hägring; hon är & förblir en åldrande & sedan makens död samt sonens (Jared Leto) tilltagande heroinmissbruk ensam kvinna, som framför televisionens tävlingsprogram utvecklar fantasier om kärlek & bekräftelse - samtidigt som hon tar piller efter piller av den för henne förskrivna substansen, allt mer girig efter sin ungdoms glans, & ro i sinnet.

Hennes vanföreställningar & hallucinationer cirkulerar initialt kring att hon åter skall få känna sig vacker, beundrad, älskad; som en vinnare, men de utvecklas i takt med sjukligheten till att bli till en hatisk hånfullhet vilken kommer inifrån henne självt - vilket vi ser också hos Elisabeth, & hos Sue.

Det handlar om verklighetsflykt, & det handlar om att leva ut ett självhat.

Det handlar om ensamhet.

I Requiem for a dream är de unga & vackra inte skyddade från begäret efter substanser.

En annan värld.

Jared Leto & Jennifer Connelly spelar det unga kärleksparet som faller allt djupare ned i en mörk, destruktiv spiral av ett kraftfullt begär efter heroin. Connelly bar i sin egen ungdom gemensamma ansiktsdrag & färger med The Substances nyutsprungna skönhet Qualley - två kvinnor med förfäder från de brittiska öarna, vilket ytterligare förstärker bandet mellan dessa berättelser inom så vitt skilda genrer.

Men där Sara ömmar för sin sons flickvän Marion, börjar Elisabeth allt mer att avsky sin avkomling Sue. Sue hon är som en revolterande tonårsdotter som förtär sin moders skönhet & kraft - bara vi bortser från det faktum att en verkligen revolt gentemot egot i den kropp ur vilken hon är sprungen, vore att vända detta ego ryggen, & knäppa sina händer & be.

Den än ej uppbrutna ryggen.

De händer vars naglar än ej har fallit till golvet,

som blodiga, förlorade smycken.

Jennifer Connelly

Margaret Qualley

Svart lanterna.

Algoritmen förde fram Sanna Hills post-kommentar till en färskt publicerad artikel i DN om att hon lämnar den nationalistiska rörelsen, till mitt flöde.

Insynen i koncentrationen av kvinnofientliga element - samt idéer vilka skall sägas är fientliga endast om de kommer från en fientlig, inre plats; så som synen på hemmet som en kvinnas borg, el. fängelse - inom sfären skrämmer henne; så var heller aldrig hennes hem en trygg borg, då fienden levde med henne.

Det skall sägas att jag saknar ytterligare kunskap gällande vem hon är samt hur hon har representerat rörelsen - men jag känner till hennes ansikte samt namn. Min skrift är dock endast inspirerad av vad som väcktes i mig, av vad hon skrev.

Jag är inte namnkunnig gällande den nationella sfären, engagerar mig inte i alternativmediarapporteringar, debatter el. nyckelpersoner, befinner mig ej inom relevanta sammanhang el. med de inom kretsen närmast sörjande - men jag har ett perspektiv på världen, & jag mötte själv en man, som blev min dotters far, inom den nationella sfären.

Detta är också min enda erfarenhet av en relation med en man från sfären - de som har tagit till sin mun rena fantasier om att jag skulle ha varit runt har uttryckt just den kvinnofientlighet som Sanna Hill vittnar om, likväl som den man vem menade att jag var pryd för att jag ej ville ha sex med honom, uttryckte; att se kvinnan i ett filter av hora/madonna är fientligt då det är att vägra kvinnan att ses som en hel människa.

När jag blev gravid blev jag lämnad av barnets far - el. om det var jag som lämnade, för att han agerade demoniskt. Säkert var att jag förlorade kärleken för honom.

Denne man, vem för mig hade presenterat sig som en troende, familjeorienterad man, väckte mig mitt i natten & bad mig att ta en tablett, vid mitt nekande följt av försök till att avkräva & hota mig till detta, följt av en teater i vilken han uttryckte ånger & tro, önskade sex med mig igen för han ville - sade han - komma i mig igen; en omvändelse, såg jag: han tog då sitt kött ur min kropp & lade säden på min mage, som för att förnedra själva livskraften, & sitt blivande barns moder.

Tidigt i graviditeten, så tidigt att det än var osynligt att jag bar liv, mötte jag en annan man & han fick veta att jag var gravid. Efter en tids kval valde han att åter bjuda ut mig, han insåg att han ej verkligen ville släppa taget om mig. Han kom att erbjuda mig ett hjärta i halvädelsten & det var hans. Senare kom han att kasta det i Fyrisån. Där vilar en skatt, för någon, någon annan & anständig människa.

Detta var en vänlig man; han ägde ögon vilka aldrig kunde svartna. En sval panna. Det var en anständig samhällsmedborgare, utanför var rörelse, utanför var extrem. En god man i Knivsta kommun.

Ändock var det demoniskt, på ett avslappnat vis, när han en afton när vi dansade till fransk electropop ville bjuda mig på sprit: men, min kropp bär skapelsen! Jag såg undrande på honom. Det var demoniskt när han över en kopp på Uppsala station, inför min resa till Norrbotten var jag i gästrummet hos mor skulle vila ut den värsta illamåendeperioden, föreslog att jag skulle göra abort.

När jag kom hem till min mor mötte hon mig när jag vaknade, jag stod med det gyllene sensommarljuset som en ram, hon sade att jag liknade en ängel.

En ängel som kom med ett barnbarn.

Han bad mig att göra abort.

En vänlig, anständig man har samhällets tillåtelse att föreslå detta för en mor; att döda ett ofött barn är i det svenska samhället välintegrerat, det är inte en parentes i vår moderna kulturkanon - möjligtvis en trippelparentes - utan ett utropstecken. I Sverige dödar vi barn av praktiska skäl.

Min dotter var det mirakel som räddade mig från dessa makabra former av umgängen, var det fientliga bor i såväl det synbart sjuka som i det välartade. Det fientliga bor inte i extremer enbart. Det bor i oss, som vardagliga uttryck.

Nu behöver jag inte männens kärlek. I den finns det ingenting som jag behöver. Är öppen för ren kärlek - behöver den inte. Mitt vansinne drev mig genom elden & nu är jag fri. Min dotter bär nu sensommarljuset som en krona.

I stunden, så nekade jag endast å det bestämdaste; givetvis skulle jag aldrig, aldrig, aldrig döda mitt barn. Aldrig. Sedan slätade jag över övertrampet med tanken att han inte vet bättre, förlåt dem för de vet inte vad de gör - & i ärlighetens namn så tror jag inte att han skulle ha kunnat bära detsamma tanke & idé, om han hade kommit att leva med mig; jag har den effekten att jag förändrar de män som kommer nära mig, på riktigt nära mig.

Män som inte vågar denna förändring skall söka en utväg innan så sker.

Denne man gavs ej en möjlighet till det själsliga möte som förändrar en annan människa - som också skall förändra mig, alltid, sådant är mötets natur - för barnets inom politiken teatertränade fader spelade upp en scen om sin egen, påhittade inre förändring varför jag förlåtande & i hopp om en kärnfamilj för vår dotter, åter närmade mig honom;

detta ser jag än idag som det enda riktiga sätt att hantera den prekära situationen - men enligt hans egen utsago var min graviditet likväl som utspelen för att manövrera ut denne andre man, endast metoder för att äga ett grepp om mig. Att äga ett livslångt övergrepp.

Fadern uttryckte att han ville ha kontroll över mig utan att ha mig, utan att ha det ansvar & den intimitet som det innebär att ha en äkta kärleksrelation. Inte bara ett ägande, utan en förhoppning om att förstöra mig för framtiden, att göra mig till ingen annans.

Jag hade mött honom över en kopp på Storken, ett möte med biskvi & andra nationella i Uppsala var jag helt nyligt hade bosatt mig. Han presenterade sig väl, med ett gott initiativtagande, moralisk stadga & generositet. Hans röst var djup, hans ögon klara, hans kinder rosiga - vi skrattade, & det fanns för mig ingen anledning att misstro kontakten.

I den jordiska uppenbarelsen sargade män är fler än vad normalt torde vara, inom den nationella rörelsen. Sådana män är fler än vad normalt torde vara, inom den värdeomstörtande röda rörelsen. Dessa män reflekterar varandra likt de reflekterar den dy ur vilken deras skuggsidor har stigit upp ur.

De extremt sjuka människorna är fler inom de omdanande rörelser som finner tilldragelse till de idéer som i samhällsstrukturen förpassas till skuggsidorna, då människor som ej har traumatiserats av samhällskroppens depraverade, brutala form sällan vågar söka sig till det bespottade; i detta avseende har en svårt sargad själ en form av frihet som en anständig medborgare saknar - det är en frihet & det är ett vansinne som är nödvändigt för att gå genom elden med en förhoppning om att komma ut på andra sidan levande.

Utan vansinnet är det omöjligt. Utan att ha ingenting att förlora, görs det föga.

Det förtar inte ljuset. Det hälsosamma som är grodden till motstånd. Att jag är människa, fallen & en syndare, som har vågat möta samhällets skuggsida likväl som min egen, förtar inte mina insikter - jag ser att det förstärker analysens giltighet att jag erkänner mig som en hel människa, med erfarenhet av mörker.

Det är denna erfarenhet som gör att jag ser den nakne kejsaren för vad denne är, när vi får lära oss att det är en rimlig klädnad att döda.. inte bara ett barn, utan någonting än större; alltings potential, en miraklets grodd.

Det är ett löfte om liv & vi släcker det.

Det är då inte en klädnad - det är ett jävla mörker. Nattsvart blankputs.

Vi behöver ha den intellektuella spänst som det är att identifiera dessa uppenbara mekanismer för att förstå linjerna i den andres ansikte, & de skuggor som de skall kasta över dennes själ. Ett ärr växer samman med ditt nervsystem. Vi behöver erkänna de egna erfarenheterna av skugga för att föra dunkelhet till ljuset, sett & till smärta bländat.

En anständig medborgare kan under ett helt liv gå omkring i sin klädnad av vardagligt mörker utan att reflektera över denna, för av omgivningen erkännes den inte som ett mörker utan som en stilig klädnad; det är den normala garderoben, den inbegriper mirakelmord, det är putsade skor & ett anständigt arbete & att föreslå lite barnamord över en kopp inför ett tågs avgång, som går människor förbi - men detta är en människa som kan se mig som fientlig, för att ens tänka en sådan tanke om dennes vackra, välanpassade dräkt.

Är det fientlighet som du ser?

Mitt barn kan se min aura & den är i purpur. Vad ser du?

Jag ser kärlek.

Jag är i kärlek.

Jag är nationellt sinnad & jag är i kärlek.

Är de nationella idealen inte integrerade i kärlek, så skall det vara osunt & det skall vara präglat av att undermedvetet söka vägar ut - för själen är den ström som skall röra sig mot källan, till den kärlek som omfamnar.

Det är för mig en självklarhet att en människas värde & värdighet på intet vis är beroende av dennes etnicitet, preferens för etnicitet, kön, preferens för kön el. dennes handikapp på jorden, de kort denne givits - sådant som den främmande vem vill måla bilden av mig, om paletten är det nationalistiska, kan önska utmåla i svart - men mitt perspektiv är kärlek, är STORGE som en del av kärlekens fulla skala.

En främmande människa håller i sin egen palett, blott & bart, & en annan människas bild kan aldrig målas av andra rörelsers penseldrag än de vilka denne förmår att få till att dansa, el. klösa, fram över papperet.

En konstnär undviker att måla i svart, brukar jag råda min dotter - en tub svart skall, förstrött klämd, räcka dig i åratal; av indigo, burgundy & bränd jord får du skuggningar som bär färgrikedomens potential. Skuggan skall vara mull, ur vilket livet viskar, vill fram.

Det är livslöftet.

Detta är den palett du behöver ha för att kunna måla mig. Det är den palett som du behöver ha för att kunna måla dina medmänniskor till hela människor, att söka förstå & att söka förlåta.

Intet text som jag skriver, som berör de idéer som Hill beskriver som negativa för kvinnor: så som fråntagen rösträtt, modersidealet, skall komma från en plats av svärta & en önskan om kontroll - dess grund skall vara ljus & dess önskan skall vara den om att att skydda vad skyddsvärt är.

När så inte är fallet, när istället ett mörker är vår lykta, så leder det givetvis till farliga stigar.

Dessa idéer kan dock likväl komma ur kärlek - kärlek inför kvinnan, inför mannen & inför barnet; det gemensamma samhället - samt med en förståelse för nyanser, vilket ger utrymme för ingen regel utan undantag; det finns kvinnor vilka gör sig bättre inom politiken än inom moderskapet, det finns barn vilka skall krossas av världen om de föds in i den, av en mor vem ej klarar av att älska dem, om än att samhället skall söka lätta hennes börda i största möjliga kärlek för både henne & barn.

Att undantagen skall söka styra andan i ett samhälle är dock fientligt om något, då det drabbar själva kärnan hos människan, vilket traumatiserar vår form. Vår skadade materialiserade matris får allt fler människor att ta upp den mörka lanternan, & det får oss att måla vår nästa i svart.

Det är inte den nationelle mannen vem är vår fiende.
Inte heller är det ett judiskt folk, den afrikanska kontinentens folk, inte heller den svenska, feministiska kvinnan. Det är inte en önskan om blonda barn, som förgör.

Fienden är den fientligt sinnade människan.

Det är svart lanterna. Det är orätt väg.

Små, små skor.

Jag öppnade en kartong. Där i låg ett par av mina vinterplagg i väntan på försorgs tid, ett par utsorterade böcker samt en brun fruktpåse, utan frukt i men med ett par små höstkängor i, med röda snören. De var så små så väldigt små. Jag ville kräkas.

Det är någonting med denna tid som är som om bortom ljusets hastighet, för när min dotter tar de första tydliga stegen av frigörelse så kan jag se in i framtiden, hur den kommer emot mig; tystnaden av att hon inte följde med mig & min mor ned till bastun för att hon hellre ville följa med ut på en hundpromenad, är avsaknaden av ljud som är det skri av en framtid som störtar emot oss.

Hon går sin väg, bort från mig.

Den natten hade jag drömt om hur hon hade försvunnit.

Vi hade rest med ett tåg från Frankrike, vår ankomst var plötslig & jag hade kanske vilat för jag saknade kontaktlinser när jag rafsade samman våra väskor, vilka jag urskilde utan detaljer efter färg & form. Det var hetsigt. Det kom över mig att mitt barn hade försvunnit.

När jag för Elsa Maria berättade om drömmen, & hur förskräcklig den hade varit, så sade hon, utan någon sentimentalitet:
Men mamma. Det kommer att hända; jag kommer att flytta ifrån dig,

som om hon tidigt i denna utdragna frigörelseprocess hade fått en försmak av vad det innebär att leva självständig från sin mor, & insett tjusningen i att vara sin egen - varför hon inte behövde leva i småbarnets förnekelse, genom att klamra sig fast vid min kropp & bedja till vår framtid; jag skall bo med dig för alltid, jag älskar bara dig.

Under hela drömmen hade jag varit i en närsynt blindo.

Hon återvände efter ett par dygn, utan förklaring. Under tiden som hon hade varit försvunnen så hade omgivningen inte till fullo tagit det på allvar, jag hade försökt att polisanmäla försvinnandet men intet försök att strukturerat & systematiskt söka efter mitt barn hade fungerat, allt flöt bara bort i drömmens dimmor - men så återvände mitt barn, dock inte utan att jag först hade blivit galen! & skadat ett annat - mindre - barn vem hade talat slarvigt om min dotters försvinnande. Av det lilla barnets mor & en uppretad folkhop blev jag jagad över halva Vaxholm.

Mitt barn & jag fortsätter att drömma drömmar om hur vi nästan förlorar varandra.

Jag reser iväg i en rymdraket, men återvänder för att hämta min dotter som missade att följa med vid tiden för uppskjutet. Jag vänder en raket, för mitt barn. Hon räddar mig från en häxas hypnos; hon såg det i min blick.

Jag återvänder till mitt barn, från en källare som om i en annan dimension i en AI-styrd framtidsvärld, sedan jag har kommunicerat genom morse till de som jag har sett genom fönstergluggar till källardörrar som jag inte kunde öppna. Jag tar mig ut ur bokhyllan i Interstellar, för mitt barn;

love is the one thing we are capable of perceiving, that transcends dimensions of time & space.

Det var när hennes hjässas doft av nygräddad sockerkaka än var helt ny i vår värld & hon var ren ny ur min värld, som jag började att viska till henne när hon sov, ett mitt hjärtas budskap, som om hjärtat en självklar existens bortom rumtiden, så sade jag

Mamma här
Mamma alltid här
Mamma alltid varit här

jag öppnade en portal

för dig för all tid för oss bortom rummet utom punkten

för mitt barn öppnade jag en portal

& de små, små skorna öppnade en portal för mig.

Juni i Vaxholm.

Under juni månad har det i ett blomstrande Vaxholm blåsts upp en & annan ballong.

Den 3:e juni infaller traditionsenligt skärgårdsbåtens dag, kallad Vaxholms nationaldag. Under aftonen besmyckar en ångbåtskortege det blå, men denna har min dotter & jag än ej sett då kortegetimmen är något sen för den som är liten & inte bosatt på Vaxö, huvudön var allt ståhej ske i ett os av brända mandlar.

Att finna sig i ett festvimmel, med många bekanta ansikten att utbyta ett par ord med, bland flaggningar & eleganta träbåtar förtöjda vid Vaxholms kajer, är ändock någonting -

/ Skärgårdsbåtens dag, Vaxholm /

& vi kunde gott nog gotta oss åt den tidiga festiviteten!

Mitt barn & jag besökte galleri Roddarhuset var konstnären Gustaf Helin inför publik - det är djärvt - målade skärgårdsbåtar.

Det var vid Reduttens RINDÖ VÅRSALONG, ‘25 som jag först fick upp ögonen för Gustafs konst; familjära motivval, fenomenala skildringar av ljus, skugga - allt i en jazzig dans med pensel & palett.

Även Eleonor Haking, hans kärlek, är en utmärkt konstnärinna vem med ett tidlöst öga i en modern era målar enligt Carl Larssons anda.

Ett kraftpar!

Tillsammans har de en ljushyllt dotter varför jag jag med ett lätt kisande öga kan se mitt eget barn i deras konst, i vilken den förunderliga känsla det är att vara nära ett barn i många verk finstämt uttrycks. En verklig konstnärsfamilj, här i vårt Vaxholm.

/ fotografi av ‘Oxytocin’, Gustaf Helin, på Roddarhuset; ‘Oxytocin’ ställdes även ut vid Liljevalchs vårsalong i år, våren 2o26 /

/ Gustafs båtpalett /

I egen vrå består min konstnärsfamilj av bara mig & min dotter, men vi är en liten konstnärsfamilj då Elsa Maria är otrolig i sitt skapande; hon är mer än bortom den nivå var jag vid så unga år fann mig vara. Hennes konst har en högre komplexitet & hon har en djupare insikt inom abstraktion.

Mina egna verk förhöll sig då främst till ett berättande; så snart jag kunde skriva, så kom jag att föredra just textformatet - & än, än mer än vad jag ser fram emot min nästa målning så tycker jag att det skall bli ett givande arbete att en dag få berätta mer om Gustaf & Eleonors konstnärsfamilj, i skrivandeform.

Detta är en punkt på min agenda år 2o26. Kanske sitter jag sedan ned på Boulangerie då jag sätter dess punkt.

/ ateljé Montessori, vernissage vid förskolekalaset i juni; även då ballonger /

Under invigningen av den nyrenoverade Västerhamnen (vår hamn; var gula färjan till Rindö far), den 13:e juni, var vi med genom det fullständiga firandet - om än utan kortege, men med tal, trumpettrudelutt & ett klippt, blågult band följt av barnens huvudnummer: en clownaktigt trollkarl! Barnen stod med bjudna popcornsstrutar i hand & tjöt av skratt.

Också en del pengar från skattepungen var bortrollade; magi!

Att misstänkt fiffel kring upphandlingen av byggnadsentrepenaden kom fram i ljuset i lagom tid efter att måsarna hade norpat de sista smulorna av popcorn & de vana parkbänkssittarna hade hunnit värma upp de nya, i engelskt rött målade, bänkarna, blev det dråpliga clownfall som kom att sätta tonen för den ridå som gick ned över nya Västerhamnen. Tyvärr.

Det är dock inte någonting som förtar barnens upplevelse av magi, & av ett deltagande i ett stycke historia. Det är de vuxnas grämelse & därefter en arvssynd att efterlämna.

/ Västerhamnens invigning, Vaxholm /

Men, kunde detta fusk för 60 miljoner kronor ha varit en väl förborgad hemlighet? Påminde inte detta om sådant som stammisarna, en mångmannad grupp pensionerade herrar, över några kaffe på Boulangerie skvallrade om om förmiddagarna för en nog så god tid sedan; extrema konsultarvoden kontra ett slarvigt utförande av arbetet.

Intet nytt under västan sol över kaffedopp i vår västra hamn; vad fan får vi för pengarna?

Nå, detta är någonting som jag inte brinner för att berätta något mer om, inte i skrivandeform inte i någon form; möjligtvis i form av en svordom över en kopp i en norrbottnisk sommarstuga, eller när jag slänger käft med stammisarna på Boulangerie någon gång i höst då turisterna har givit utrymme & jag åter slår mig ned i ett hörn för att arbeta med skrivandet.

Hur ett historiskt vingslag känns i bröstkorgen är dock vad jag främst skall bära med mig av invigningen av Västerhamnen; detta, & hur denna känsla känns särskilt kittlande då du uppelever det tillsammans med ditt barn, som du vet skall leva bortom din tid likt denna hamn skall leva långt in i barnbarnens tid.

Det är hisnande.

Denna renovering är byggd för att vara i 120 år - skall nu inte också fiffiga KAJBERÄKNINGAR lägga än mer sordin på stämningen.

När arbetarna åter bryter upp marken skall alla vi som har närvarat vara korsögda & nedlagda (nå, med förbehåll för de medicinska mirakel dagens barn kan komma att erfara - samt när de som åskådare inför sitt yngre jag träder in i en artificiell pixeldröm att beskåda, & att interagera med).

Att jubla inför magin.

Jag tänker, att fastän min dotters liv har varat i bara ett par ögonblick så har hon rört sig över de nu försvunna gamla plankorna, i bar fot & också i blanka skor med rosett har hon med sin hand i min dansat fram.

Hon har rullat min barndoms rosa dockvagn över vad som nu ej finns, vad som är förändrat, vad som en gång har funnits & som hon också har burits fram över förr, i en tid än så liten så, så att hennes fötter ej hade vidrört vår Västerhamn.

Den hamn våra kroppar kände då finns inte mer.

Det är passage.

/ senaugusti 2o24 /

/ den gamla Västerhamnen /