Små, små skor.

Jag öppnade en kartong. Där i låg ett par av mina vinterplagg i väntan på försorgs tid, ett par utsorterade böcker samt en brun fruktpåse, utan frukt i men med ett par små höstkängor i, med röda snören. De var så små så väldigt små. Jag ville kräkas.

Det är någonting med denna tid som är som om bortom ljusets hastighet, för när min dotter tar de första tydliga stegen av frigörelse så kan jag se in i framtiden, hur den kommer emot mig; tystnaden av att hon inte följde med mig & min mor ned till bastun för att hon hellre ville följa med ut på en hundpromenad, är avsaknaden av ljud som är det skri av en framtid som störtar emot oss.

Hon går sin väg, bort från mig.

Den natten hade jag drömt om hur hon hade försvunnit.

Vi hade rest med ett tåg från Frankrike, vår ankomst var plötslig & jag hade kanske vilat för jag saknade kontaktlinser när jag rafsade samman våra väskor, vilka jag urskilde utan detaljer efter färg & form. Det var hetsigt. Det kom över mig att mitt barn hade försvunnit.

När jag för Elsa Maria berättade om drömmen, & hur förskräcklig den hade varit, så sade hon, utan någon sentimentalitet:
Men mamma. Det kommer att hända; jag kommer att flytta ifrån dig,

som om hon tidigt i denna utdragna frigörelseprocess hade fått en försmak av vad det innebär att leva självständig från sin mor, & insett tjusningen i att vara sin egen - varför hon inte behövde leva i småbarnets förnekelse, genom att klamra sig fast vid min kropp & bedja till vår framtid; jag skall bo med dig för alltid, jag älskar bara dig.

Under hela drömmen hade jag varit i en närsynt blindo.

Hon återvände efter ett par dygn, utan förklaring. Under tiden som hon hade varit försvunnen så hade omgivningen inte till fullo tagit det på allvar, jag hade försökt att polisanmäla försvinnandet men intet försök att strukturerat & systematiskt söka efter mitt barn hade fungerat, allt flöt bara bort i drömmens dimmor - men så återvände mitt barn, dock inte utan att jag först hade blivit galen! & skadat ett annat - mindre - barn vem hade talat slarvigt om min dotters försvinnande. Av det lilla barnets mor & en uppretad folkhop blev jag jagad över halva Vaxholm.

Mitt barn & jag fortsätter att drömma drömmar om hur vi nästan förlorar varandra.

Jag reser iväg i en rymdraket, men återvänder för att hämta min dotter som missade att följa med vid tiden för uppskjutet. Jag vänder en raket, för mitt barn. Hon räddar mig från en häxas hypnos; hon såg det i min blick.

Jag återvänder till mitt barn, från en källare som om i en annan dimension i en AI-styrd framtidsvärld, sedan jag har kommunicerat genom morse till de som jag har sett genom fönstergluggar till källardörrar som jag inte kunde öppna. Jag tar mig ut ur bokhyllan i Interstellar, för mitt barn;

love is the one thing we are capable of perceiving, that transcends dimensions of time & space.

Det var när hennes hjässas doft av nygräddad sockerkaka än var helt ny i vår värld & hon var ren ny ur min värld, som jag började att viska till henne när hon sov, ett mitt hjärtas budskap, som om hjärtat en självklar existens bortom rumtiden, så sade jag

Mamma här
Mamma alltid här
Mamma alltid varit här

jag öppnade en portal

för dig för all tid för oss bortom rummet utom punkten

för mitt barn öppnade jag en portal

& de små, små skorna öppnade en portal för mig.

Juni i Vaxholm.

Under juni månad har det i ett blomstrande Vaxholm blåsts upp en & annan ballong.

Den 3:e juni infaller traditionsenligt skärgårdsbåtens dag, kallad Vaxholms nationaldag. Under aftonen besmyckar en ångbåtskortege det blå, men denna har min dotter & jag än ej sett då kortegetimmen är något sen för den som är liten & inte bosatt på Vaxö, huvudön var allt ståhej ske i ett os av brända mandlar.

Att finna sig i ett festvimmel, med många bekanta ansikten att utbyta ett par ord med, bland flaggningar & eleganta träbåtar förtöjda vid Vaxholms kajer, är ändock någonting -

/ Skärgårdsbåtens dag, Vaxholm /

& vi kunde gott nog gotta oss åt den tidiga festiviteten!

Mitt barn & jag besökte galleri Roddarhuset var konstnären Gustaf Helin inför publik - det är djärvt - målade skärgårdsbåtar.

Det var vid Reduttens RINDÖ VÅRSALONG, ‘25 som jag först fick upp ögonen för Gustafs konst; familjära motivval, fenomenala skildringar av ljus, skugga - allt i en jazzig dans med pensel & palett.

Även Eleonor Haking, hans kärlek, är en utmärkt konstnärinna vem med ett tidlöst öga i en modern era målar enligt Carl Larssons anda.

Ett kraftpar!

Tillsammans har de en ljushyllt dotter varför jag jag med ett lätt kisande öga kan se mitt eget barn i deras konst, i vilken den förunderliga känsla det är att vara nära ett barn i många verk finstämt uttrycks. En verklig konstnärsfamilj, här i vårt Vaxholm.

/ fotografi av ‘Oxytocin’, Gustaf Helin, på Roddarhuset; ‘Oxytocin’ ställdes även ut vid Liljevalchs vårsalong i år, våren 2o26 /

/ Gustafs båtpalett /

I egen vrå består min konstnärsfamilj av bara mig & min dotter, men vi är en liten konstnärsfamilj då Elsa Maria är otrolig i sitt skapande; hon är mer än bortom den nivå var jag vid så unga år fann mig vara. Hennes konst har en högre komplexitet & hon har en djupare insikt inom abstraktion.

Mina egna verk förhöll sig då främst till ett berättande; så snart jag kunde skriva, så kom jag att föredra just textformatet - & än, än mer än vad jag ser fram emot min nästa målning så tycker jag att det skall bli ett givande arbete att en dag få berätta mer om Gustaf & Eleonors konstnärsfamilj, i skrivandeform.

Detta är en punkt på min agenda år 2o26. Kanske sitter jag sedan ned på Boulangerie då jag sätter dess punkt.

/ ateljé Montessori, vernissage vid förskolekalaset i juni; även då ballonger /

Under invigningen av den nyrenoverade Västerhamnen (vår hamn; var gula färjan till Rindö far), den 13:e juni, var vi med genom det fullständiga firandet - om än utan kortege, men med tal, trumpettrudelutt & ett klippt, blågult band följt av barnens huvudnummer: en clownaktigt trollkarl! Barnen stod med bjudna popcornsstrutar i hand & tjöt av skratt.

Också en del pengar från skattepungen var bortrollade; magi!

Att misstänkt fiffel kring upphandlingen av byggnadsentrepenaden kom fram i ljuset i lagom tid efter att måsarna hade norpat de sista smulorna av popcorn & de vana parkbänkssittarna hade hunnit värma upp de nya, i engelskt rött målade, bänkarna, blev det dråpliga clownfall som kom att sätta tonen för den ridå som gick ned över nya Västerhamnen. Tyvärr.

Det är dock inte någonting som förtar barnens upplevelse av magi, & av ett deltagande i ett stycke historia. Det är de vuxnas grämelse & därefter en arvssynd att efterlämna.

/ Västerhamnens invigning, Vaxholm /

Men, kunde detta fusk för 60 miljoner kronor ha varit en väl förborgad hemlighet? Påminde inte detta om sådant som stammisarna, en mångmannad grupp pensionerade herrar, över några kaffe på Boulangerie skvallrade om om förmiddagarna för en nog så god tid sedan; extrema konsultarvoden kontra ett slarvigt utförande av arbetet.

Intet nytt under västan sol över kaffedopp i vår västra hamn; vad fan får vi för pengarna?

Nå, detta är någonting som jag inte brinner för att berätta något mer om, inte i skrivandeform inte i någon form; möjligtvis i form av en svordom över en kopp i en norrbottnisk sommarstuga, eller när jag slänger käft med stammisarna på Boulangerie någon gång i höst då turisterna har givit utrymme & jag åter slår mig ned i ett hörn för att arbeta med skrivandet.

Hur ett historiskt vingslag känns i bröstkorgen är dock vad jag främst skall bära med mig av invigningen av Västerhamnen; detta, & hur denna känsla känns särskilt kittlande då du uppelever det tillsammans med ditt barn, som du vet skall leva bortom din tid likt denna hamn skall leva långt in i barnbarnens tid.

Det är hisnande.

Denna renovering är byggd för att vara i 120 år - skall nu inte också fiffiga KAJBERÄKNINGAR lägga än mer sordin på stämningen.

När arbetarna åter bryter upp marken skall alla vi som har närvarat vara korsögda & nedlagda (nå, med förbehåll för de medicinska mirakel dagens barn kan komma att erfara - samt när de som åskådare inför sitt yngre jag träder in i en artificiell pixeldröm att beskåda, & att interagera med).

Att jubla inför magin.

Jag tänker, att fastän min dotters liv har varat i bara ett par ögonblick så har hon rört sig över de nu försvunna gamla plankorna, i bar fot & också i blanka skor med rosett har hon med sin hand i min dansat fram.

Hon har rullat min barndoms rosa dockvagn över vad som nu ej finns, vad som är förändrat, vad som en gång har funnits & som hon också har burits fram över förr, i en tid än så liten så, så att hennes fötter ej hade vidrört vår Västerhamn.

Den hamn våra kroppar kände då finns inte mer.

Det är passage.

/ senaugusti 2o24 /

/ den gamla Västerhamnen /

Juni i Sverige.

I nationaldagsgryning regnade det, ett dådfullt regn.

Jag minns när de hånade de som sade att vattnet inte räcker till folket. Arrogansen! Det är en rädsla, det är mänskligt, fult & älskvärt. Den fruktansvärda arrogansen.

Vi skall älska människan. Gud gav ett löfte att älska människan. Denna form av kärlek är hos en människa ett kors att bära.

Att älska den fruktansvärda människan.

Själv bär jag bara på mitt barn, på höften ett löfte för mig. Jag brukar kyssa henne god natt med ett Guds vackra barn men till skillnad från det änglalika spädbarnet vars fot aldrig har vidrört smuts så har det större barnet fjättrats vid jorden, & hon har tvivlat, upproriskt sagt att det inte finns en Gud,

då är det jag som skall stå kvar & känna det skära genom hela mig, jag skall känna det liv som genom min portal kom att fjättras här men som innan hon blev till väv först helade mitt hjärta med sin blotta andning

då skära i sagda hjärta, jag skall lyssna till henne, stilla tiga, andas, sedan hjälpa mitt barn att känna in världen.

Att känna att Gud är en kraft att inse, inte se. Att känna att hon är Guds vackra barn.

Idag är människans klädnad förvriden men ljuset är troget sin form.

Under ett fluffigt täcke var jag trygg. Balkongdörren stod på glänt, för den bleka juninatten & för fågelsången. Mjuka droppar, hårt trummande overkligt regn. Det mjuka är det hårda.

Jag somnade om. När jag vaknade igen stod skyn klar; ljuset trängde in. Jag var besviken. Ingen fågel sjöng för mig då. Det kunde gott ha regnat en hel dag. En hel natt också, därpå, & därpå fortsatt så; hur mycket jag än skulle ha hatat det – det skulle ha regnat hårt under en hel vecka. Vår jord behöver ett regn som tränger djupt ned. Som trummar trummar trummar in livet i världen.

Ett genomträngande regn

trummar sin form in i jord.

Ett genomträngande ord, i skepnaden av Jord, så tog världen form, Vad vore världen om den vore endast tiden innan ordet. Det är en fråga utan värdering, den är inte upproriskt ställd, den är bara ställd. Vilken form bar världen innan ordet.

Vid var brygga ligger vattenståndet lågt. Det är nu svensk dygd att tala om det låga grundvattenståndet. Under försommaren satt jag med andra barns föräldrar, med ett halvt öga vakade vi över våra barn. Världen var alldeles ofarlig här, utan djupa vatten att akta.

Ett halv öga sovandes.

Bla bla bla på bryggan.

En alldeles ofarlig värld.

Sedan kom en dag en mamma & sade till sin dotter att akta de farliga stenarna vid lågvattnets brygga. En i vassen lurande fara, jag noterade det, men jag kände mig inte som världens sämsta mamma som hade förbisett denna risk; jag tar det mänskliga i moderskapet med ro men det ses vara en dygd att skämmas över sin modersform.

Det finns dygder som jag inte bryr mig om.

Ett större stycke nattjäst fralla skjutsades in i ugnen, ångade sedan utplockad under mkt. mjukt smör & Kalles guldkaviar. Mitt barn äter inte det bröd som jag bakar, men jag tar det med ro & jag bakar vidare;

en dag.

Frallans form var ojämn. Min modersform är utmärkt.

Naturmorgon i P1 spelades, med en signaturmelodi som låter som min barndoms somrar. Under sommaren var morgonen lång & radion stod på i köket. Morgonsol.

Min dotters gudmor kom på vaxholmsvisit inför Montessori sommarkalas, en gul villa i ballonger & en barnkör i blomsterkransr av silkespapper & ljusa stämmor för Idas sommarvisa. Vi talade om livet & om döden.

Jag sade som en självklarhet, mer som en påminnelse än en fråga - det står redan skrivet i Vita Arkivet, att vid ett plötsligt frånfälle så får hon hantera mitt kulturella arv; blir det en film så behöver Naturmorgons signaturmelodi spelas vid barndomsscenen, ett soldränkt björkbord på Ljungstigen i Kalix, bara ben & ett nattlinne söndertuggat i halslinningen.

Min dotters hud i juni har en doft av att vara liten & att vara på väg till stranden, det är en varm doft, ett löfte om sand. En signaturdoft; timmar före en strand.

En halslinning i bomull, i liten spets. Hel.

När vi hade kommit fram till Bjumisträsk stack tallbarren i mina nakna sulor.

Imorgon, sade jag till henne.
Den dagen for vi in till Norrhamnsbadet. Detta var en liten tid innan sommarlovsveckan. Havet var än vårkallt. Vi var redan solbruna. Marken var len av gräs, blommor, lövverk.

Kalla hemrullade köttbullar åts innan doppet - men inte skulle jag, jag läste bara två sidor ur Rudolf Steiner’s vision of love / Bernard Nesfield-Cookson. Två ögon vakande mot havet med dess stenkullar.

Ett vårkallt hav, en kall vind. En mycket stor kabelstickad tröja, min dotter kröp in med sin fulla kropp. Vi var en kropp - en form. Hon återvände till havet.

Min bikinitrosa var liten. Jag tyckte att de kroppsstrån som doldes precis innanför dess midja var sensuella. Jag var osminkad & sensuell.

Vattnet söker fortsatt sin form, elementens urformer penetrerar var por av värld. Syntropiskt.

I det renande söker jag min framtid. Detta har någon form av rytm, som liknar formen. Den rör sig i cirkel. När jag visualiserar ett liv så ser jag inför mitt inre öga att den rena tvätten hänges i olika scenerier.

Jag kan se det sydliga Frankrike var den hänges ut så tidigt som i mars, med ett solöga som övervakar, gult & varmt. I huset är det rått; det är ett stenhus. Det är Frankrike. Man kan inte få allt. Lavendeln blommar tidigt & fjärilarna flockas. Allt som betyder någonting, kan man få.

Jag kan se emaljbaljan i svenska gräs. Galltvålen ger ett mjölkigt vatten. I ett sår i emaljen tränger koppar ut i vattnet. Det blir smutsigt. Man kan inte få allt, som fragmenterar livet.

Vad fanns inngan formen.

Formen består.

När jag under nationaldagen nyper till de fuktiga tygerna hörs den sjungande, himmelsblå bilen. Den följer sin tur. Blott Sverige den svenska glassbilsmelodien har – i inget annat land kan jag hänga min tvätt så som jag hänger den här på min balkong, till melodien hos en från barndomen klassisk tuta. Tutan består.

Det är utan värdering, det är vad det är. Vi köper inte glassen, än har vi gräddig jordgubbsglass som har vispats hemma i köket, sedan barnkalaset i maj då jag serverade endast den runda formen av två. Innan den kläddes i vispad grädde, sockerblommor & strössel, sprak & fem färggranna ljus, så såg den minst sagt smaklös ut. Med mammorna i köket fnittrade jag över spektaklet; Det blev ett asshole, viskade jag. Kroppen varm av rörelser mellan kaffebryggare & skafferi.

Det är utan uppror mot glassbilen. Den väcker bara glädje, men vi äger en visp.

Efter att min dotter har fått en stockholmare med bröd serverar jag henne ett par kokosbollar. I Hagaparken firar Operan & på Trädgårdsgatan stå Vaxholms hembygdsgård knökfull – av tradition vill vi fira endera här el. där – men en hög risk för regn har givit min håg för kalas på båten, det är en stilla dag under lågt hängande moln & på mitt arbetsbord arrangerar min dotter Naturhistoriska riksmuséet; det är ett smärre briljant arrangemang.

Ett stycke djurben symboliserar mammuten, där är en entré, en legoskärm vilken skall uttrycka en plats för en skapelseberättelse, där är den öppna blåvalen, en kristall, en fjäril, ett klot, en fantasifontän av de klossar hon gavs när hon var 1. Knappt ens 1.

När hennes lekkorg bestod av en bitleksakskatt, ett par klossar, en liten docka & ett stearinljus.

Tiden går.

Dagen går,

jag ser tvättmaskinen snurra, trummar trummar trummar, den tystnar till aftonen, Ex voto / the silent love – Christian Kjellvanders heliga stämma, diskmaskinen tar vid,

det är de detaljerna i vår vardag, en blågul dag förflöt i färg & i form, det är först till aftonen jag minns att ta fram vår bordsflagga i trä men ändå kommenterar jag ständigt andras flaggor – De har fortfarande den där bleka flaggan, de kunde väl ändå ha bytt ut den inför nationaldagen om kaféet mittemot badviken under den soliga söndagen & Skall vi slå vad om att förskolan inte skaffar någon ny flagga inför avslutningen? Det gjorde de ej, men något vad blev det ej eftersom min flicka inte satte emot - kloka flicka,

någonting annat irriterar denna nationaldags afton min dotter & jag säger till henne att hon vänjer sig.

Så gör vi i Sverige.

Vi vänjer oss, & hissar om sommaren en urblekt, naggad flagga följt av de mörkare nätternas förkovran - i någon form - i ett valår, som vore vi investerade i känsla, när vi saknar fingertoppskänsla för färg, form & förnuft.

Vi saknar känsla för vatten men det finns någonting gudsnära i att vänja sig, någonting ödmjukt - att vänja sig vid att existera i en värld i vilken vattnet möter jorden,

barnets fot möter jorden, trotsar, som ett svar på känslan av lera, himmelen.

Det är natten till den 14:e juni. Det regn som faller är osynligt men det har format droppar på de kläder som vädras på balkongen. Det är iskallt & fåglarna sjunger sin gryningssång.

Jag lämnar balkongdörren på glänt.

sandhaltig jord / salthaltigt ord

/ o25 Lule Sandö /

Kring hårda kobbar omgivande vårt slanka land jäser höjder av sand, oberoende av latitud lyser solen över dessas salta rundnader.

Det var i år 6 år sedan jag en första gång besökte en Sandö; den i den norrbottniska skärgården belägna Sandön: SILENE UNIFLORA, o2OO63O.

Jag bar rosa vichy & min mage var ett platt fat för ett päron.

I fjol bar jag blå vichy, & ett solblondt barn på min höft.

Detta år, en vår under vilken Uranus skiftar från Taurus, bar jag ylle, siden & bomull i lager. All sommarvichy låg hemma i skåp.

Under min födelsedags maj gästade jag jungfruligt Sandhamn på Sandön i stockholms yttre skärgård, i sällskap med en del av min familj. Vi beredde oss Pinocchiotårta uppdukad med en hissad liten träflagga, på det långsmala passagerarbordet på M/S Söderarm.

Över sanddyner & öar skina blek sol, för är den osedd så ger vi oss inte ut till havs - är syftet inte någonting vardagligt, det vill säga, så som att söka sitt var dags bo.

Den gång jag en första gång besökte en liten Edö, en nära på - men bara nära på - obebodd ö invid Ljusterö, stormade det av snö. Små svarta Dexter-kor stod välkomnande på vit mark. Det kändes självklart & lätt att flytta in till torpet i mörkträ.

Ägarna hade svarat på mitt brev.

Om våren på Edö, en tid samt ett torp under & i vilken min dotter lärde sig att gå, sade jag sedan en trist avflytt att ö-livet i torpet aldrig hade känts svårt.

Varannan vecka reste jag in till bekanta Vaxholm för att handla, mejerierna frös jag in om än att det väl knappt var nödvändigt då fräschören kan förvåna en.

I torpet fanns ej maskiner, annat än en elektrisk spis, men det var modernt; elektricitet fanns, ju.

Jag tvättade i emaljbalja & sov under tung ull.

Dessvärre fanns där även 3 x fler möbler än vad gott är, & kartonger i ett antal fullt tillräckligt för att bringa en hel punschveranda i mörker under tiden för körsbärsblomstren. De blekta konstväxter som jag stuvade för att bereda utrymme för äkta sådd, dök som genom svart magi åter upp på blecken, var jag någon gång inte hemma.

Som boende i torpet saknade jag helt egen kontroll över mitt hem.

Så kunde man inte bo - för att inte tala om den rostande , vassa gårdsbråten.

Hemmens bråte är i vår övergödda tid en drömmarnas dräpare.

Nog om det. Själva livet var ändock vackert.

Edös koncentrerade tillvaro kan jag sakna.

Veden, emaljbaljan, att invänta kollektivtrafiksbåten med blicken ut mot bara blått, med de vita bländande linjerna.

Samtidigt så är mina intressen i vanlig ordning i konflikt med varandra; det är ingenting för mig unikt, människan vill lägga all sorts värld under sina fötter;

asfalten på vilken klackarna klicketiklackar sin trummande elegans i takt med den paraderande högvaktens blåsinstrument, en musicerande promenad genom stan i färd mot kulturella evenemang;

likväl, de dammiga grusvägar vilka finns för rötter & fötter & möjligtvis även cyklar, de vilka inbjuder till närvaro i ett nu, ett nästan alldeles tyst nu,

när min familj & jag hade strosat genom Sandhamn by & nått klippbadet Fläskberget, var där nästan helt tyst.

Min dotter blev barfota, hon lekte med familjens lilla vallhund; givetvis älskar man ett djur för att annat än att älska alla djur är alldeles omöjligt, men med sin framfusighet & smutsiga doft är hundar inte någon storfavorit - men i den stunden sved det icke i mitt inre öga att se mitt barn & jag leva ett högst närvarande vardagsliv i Sandhamn, i vilket min flicka kunde få en valp - men sedan tänkte jag på veterinärkostnader, skolgång & bisarra sociala ö-klimat,

men sedan höll jag den sköraste, skiraste skära lilla snäcka - som lock & skål - i min hand.

Den var så skör som tystnaden.

Den var för skör för att bära med mig hem. Jag lade den ned, invid ett mycket ungt träd. Mina fantasier lade jag ned, som fröer i sandhaltig jord.

Vi reste hem.

Mitt barn vet ingenting om hur sköra snäckor kan vara; hon samlade som ett fång, av små snäckor & tunna små musslor, varpå jag gjorde mitt bästa för att linda in dem i mjukt papper & sedan leva på hoppet när de packades ned i min trånga axelremsväska,

& reste hem, men jag glömde av att packa upp, & de följde med; vi - & de små snäckorna - besökte en gymnastikuppvisning, ett teateruppspel, Millesgården & Rosendals trädgård, & det var kultur & design & nylon & ambition, & Diana Orvings Himlakroppar som sade någonting unikt om kulturen som en form av natur, i vilken de svävande konstmolnen i linnyans hade tagit sin form av varsam hand

men jag förnam hur de hade tagit sin skepnad som rent fysiologiska fenomen som uppstår när ljuset möter Carl Milles vita skulpturer, som om de bär inte bara regnbågens vågpotential utan likväl själva skapandets potential att ta form,

& det var Aalto & perenner & hallonsoda från Törst & hallongrottor från kaféerna; två små & en stor,

men min dotter hon frågar mig vad som gör att mormors hallongrottor är godare än alla andra hallongrottor; mormors hallongrottor, som görs i ett hemmakök, må så vara på Rindö el. Edö el. Sandö el. i en 1950-talslägenhet i centrala Boden, med ett träsk som det enda nära stora blå, & på trasmattan i köket ligger en liten vallhund, då lugn men som också stinker & hoppar & slickar & som är alldeles underbar - för ett litet barn som inga klackskor har,

jo, men jag glömde ju, i födelsedagspresent fick barnet mitt ett par miniklackar i guld & med rosett, men hon fick dem av någon som bor i ett timrat, enkelt 1700-talshus i en dalaskog; så givetvis är de trasiga & kan inte spännas ordentligt. De kan inte bäras.

Ur mina ballerinaskor tömde jag grus, när jag på olika stenar & bänkar i Sandhamn slog mig ned.

Här skall man inga skor ha, tänkte jag, & så spände jag mina på, ändå.

/ o26 Sthlm Sandö /

/ Ateljé, Millesgården /