Vaggan är den ark en omhuldad nyfödsling flyta fram uti så som fluten uti det heliga vattnet i sin moders kropp - oskuldsfull
i ett tyngdlöst tillstånd skyddad från det ok som kedjar foten, som är lerans fläck som är stenens hårdhet som är gravitationens tyngd;
vårt arv
som ger den allvarsamt drabbade en tyngd i sina steg.
Fotspårets avtryck mot jorden minner oss om arvet; vi ärvde jorden & vi ärvde synden. Vid världen är vi bundna, bundna vi är att bära världen fram.
Vi faller i rymden; faller ned på knä.
Tung är vår lekamen; tung vår själ att bära fram.
Vi avundas fåglarnas vingslag; vi längtar till luftens lätthet.
Vi är vandrare.
Det manifesterade jordelivets skuggning gör andens ljus synbart & att födas är att lita till sin förmåga att möta det mörker som här på jorden ger oss våra konturer.
Djärv nyfikenhet fordras för att möta jordens kontrast;
mörk mull;
smuts;
ett myller av liv;
en skugga;
ett ansikte.
Jordelivet ger oss ett ansikte. Ett ansikte som kan le.
