o1711o6
Ville offra kroppsvärmen i norrbottniskt vinterträsk, dygnet sedan allhelgonamåne. Tyvärr var isen satt, så tjockt att bondgrannen raskat skridskor över den.
Fann en liten björkgömd vattubäck. Under vilade isen - ovan strömmade det kalla för kroppen min att stumt bedövas av, utan att av kölden lida så värst. Lidandet var att jag int befann mig så ensligt som jag ville, för fick i glesa skogen akta så dikesavgränsat motordrivna int skulle förfasas över en halvnäckad i november.
Bad björksalen ge mig styrka, skönhet & själ. När solgull överöste naturen i glimmande skrud var skönheten mig given; när morakniven täljdes i ett stycke dockträ i bastu fann sinnet sin själ; när styrkan når mig får jag känna, när så ske.
Oaktat vad som sker är tillvaron magi.