Luna N Dec
Lauantai kom mommo, mor & jag nästgräns: Lappi; finska Lappland. Nostalgibetraktelse av mormors barndomshem i Ruohokari; mögelsporsplågat vrak & dess röda sauna omgivna av frodigt vildörtsbuskage & rönn invid blank älv, 7O-televisionen vilken svartvitt berättat att Ted Gärdestad valt tågöde, gungstolen i vilken mormors mormor, när ung Mommo bakom borstade hennes mörka svall, sade: »Nu dör jag« - för att så göra.
I barnår fick Ruohokari var sommar visit av oss - var sommar såg jag fram emot min visit vid fårhage där jag bräkande lockade fårhopen till mig. Längs densamme väg för djurinhägnaden fanns ett bageri i vilket vi inhandlade nybakade, sockrade & kuddformade munkar med varma syltgömmor; bäst njutna i den rangliga hammoken, sedan svala älvsbad & lenkkikorv på svartbrunt finnbröd.
TORNIO.
Under vår helgresa fann jag utöver vad minnesvärt var, nyfikenhet inför marker. Likt mången släkt har även egen tärts av arvstvist sent omsider avklarad, & Mommo har tilldelats skärgårdsön Kaija - på vilken det finns ett antal i dagsläget uthyrda stugor - till hälft, samt ett stort stycke (om än i sanning 2 stycken, ty vägen skär isär dessa) oberedd & slytätt björkrik mark invid familjehemmet. Om djur betar fram vidd samt ett antal träd fälles & brunn borras, hyser dessa stycken mark intressant potential; vackert beläget i kulligt älvlandskap. Marken är naturnära stadsavsides, ändock cykelavstånd till KALKVITA orten Tornio. Visserligen int en särdeles charmerande ort - men särdeles vit, vilket är otroligt charmigt.
KAIJA.
Vad fantasin vill är att leka med tanken på Ruohokari el. Kaija - ön nödgar rodd - för självhushållande framtidsetablering. Antingen året runt - men, då är litet timmer önskvärt; om än att Kaija redan har bon - el. vår\sommar\höst (vilket eldvarm yurt & ylle täcker). Att på släktmark kittlas i lappiroten & utan att bekymras av hyreskostnad skramla ihop för självständig grund samt mark; om jag nu ej förälskas i Finland, men så blir nog ej fallet för jag är nog i ursprung av bergsvirke - om än, att jag trots fostrad i Sverige känner mig mer finsk till lynne samt mer attraherad av finska karlar, båd till det yttre & karaktär.
Även; skall jag & Man skapa liv kommer det att ske närmsta åren, & då vore dessa marker skapligt närbelägna egen familj vilken är gynnsam att ha nära i synnerhet barns tidigaste tid. Utan Man tror jag dock ej fantasin bör förverkligas, ty vore så hänvisad till Tornio för att finna kärleken - & trots att där är vitt som nysnö (inte en endaste ickenordisk sågs under lördagen), är det en håla med den sort av folk hålor hyser. Inte heller en okultiverad, lönnfet finne med kepa bak&fram kan fresta bara med vit hy & skarpa kindben.. men, kanske gömmer sig där guldkorn? & det är eftersträvansvärt att skapa en skön oas av Ruohokaris snårskog - icke se arvsresurs försummad, el. än värre bli i hand på främmande.
RUOHOKARI.