Ovan är vad det kapitel tituleras, i Vilhelm Mobergs klassiska Rid i natt! (1941), vilket egga starkast.
När aftonen väl nermörknat, säger en byaman till sin hustru:
- Gack ensam i bädd i kväll. Jag har ärende bort.
Vid samma tid säger en annan byaman till sin maka:
- Lägg dig vid sängen ensam! Jag stannar borta vid läggedags!
Vid samma tid fälles samma ord i andra hus i Brändebol. Hustrurna frågar ingenting, & männen säger ingenting därutöver: på andra sidan stuguväggen kan lyssnare stå, & den som tiger har ingenting sagt.
De är trälande män, men icke förträlade ty de är tredskande & missnöjda i sina hjärtan.
..bönderna i en fridkallad by skulle bara ha rövens kålbössa att skjuta med. Det har gått en viskning, & den har gått fram ända till fogdens öra: en skum natt skall det klyvas en skalle!
Om Brändebols bönder vill taga sin rättvisa om natten, så skall de icke nappas med fogdar & herrehyllare, utan uppsöka den rätte mannen. Men honom känner de endast, aldrig skådar de honom med sina ögon. Deras herre visar sig för dem endast i fogdars & drängars skepnad. De räcker honom icke med yxa, de åtkommer honom icke med järn & stål. Så söker de i stället skipa nattens rättvisa emot dem som han sätter i sitt ställe.
De är jordens män, & hon är deras stränga & hulda moder. De när sig av hennes spenar & hon dricker av himmelens dagg, men även av den dagg, som faller av mödan ifrån deras trogna kroppar. Jorden kan icke vara den svalkan förutan, ty den är människans dyrkan & offer åt henne. Men icke av trälhållna män vill hon famnas, icke av trälarnas svett vill jorden dricka! Jorden vill uppbära blott de män, som av fri vilja giver henne sin kärlek, som i frihet lutar sig & höjer sina ansikten över hennes bröst för att taga henne & äga henne.
Jorden vill bära fria män
& anamma den ädla dagg, som faller från fria mäns pannor.
Publicerat vid åskans första knall.