Vi bodde längs en landsväg invid en trevägskorsning.
Grusvägarna trafikerades av traktorer, en hundägarinna med mörk hund; Disa i koppel, där gick mödrar med magar, de namnlösa, de i sjalar & med vagnar; jag tror att de var två olika mödrar, jag fick ingen kontakt med dem så det kan jag inte vara helt säker på - för somliga är det lätt att vara ouppmärksam på det intetsägande. Mig går det förbi, går de mig förbi. Bara kvinnan med hunden hade ett leende ansikte, bara hunden med sin flyende tunga, & så hon.
När en mor med vagn passerade mig var hon i persona blank som voro vi ej i samexistens. Ett kalt ansikte var en pil - en från yngre bronsålder, kan hända - som ven över Bottna-mark,
då kom hemlängtan över mig, fastän här var underskönt - var det inte underskön natur som var allt? Var det verkligen ingenting. Fastän klippor här, när de sibiriska bergen brinner blodet rött, fastän barfota i allt detta fanns någonting som strömmade än djupare än blodet. Somligt når högre än ett berg,
dessa är de beståndsdelar som bygger berget & de bygger blodet, de vilka bygger människan,
det var en längtan efter ett leende. Den enkla hemtrevnad ett inbjudande grannskap inger - någonting så simpelt som att utbyta några ord med expediten i karamellbutiken, sedan inte mötas alls & så är det fredag igen, igen erkänner hon min existens & så erkänner jag hennes, &
ingenting
är verkligen någonting värt om inte hemhörigheten i en annan, fastän hon endast har någonting litet att säga - för att, just därför, för att också det svaga skenet är ett sken & också det klena mörkret skall fördrivas -
förbannade bönder, intresserar ens en annans öga dem, är kossans stora vackra brunn allt vad de behöver när de hinkar liv, in i ladugården sipprar endast en liten strimma ljus in - en alldeles tillräcklig för att blänka i ett kalvöga,
det är förståeligt
men jag, jag med rena handflator, behöver annat än grusvägar, kohagar, sten & skog; all denna undersköna bråte fanns att tillgå också som ny i det förlösta moderskapet nära naturen i stockholmslandet.
Då lindades spädbarnet i sjal så att hon kunde bäras ut för mig att spontant se (hon, hon bara blundade i spädbarnsdvala, hon vars unga öga än suddigt) de kära kossorna rusa ut på Kullö. Där, en vaxholmsö, då var jag hemma. Tillsammans betraktade vi de glada kossorna, jag & de andra & mitt blundande barn.
Spontant barfota, spontana leenden; de spontana samtalen, de är inte kalla - de berör havsnivån, kärleken, förlossningar, Paris i klackar Paris utan dusch, barfota utan kök men med en kohage som vy.
De är varma för att det är ansikten som har ögon & som har munnar; de är som vi skapades, de säger oss någonting - vår skapelse bringar stumma ord till vitalitet, de är inte klumpar av kött som staplar förbi som lika gärna kunde vara döda vore de inte mödrar till diande barn. För mig är de döda. Jag granne med en kyrkogård av självvalt nedkravlade, ur bysten flödar is; vad heter ditt barn? Vad dricker ditt barn.
Min varmaste kontakt i nejden en kalvs ravin av blodsvärme stupande in mot ögonfransranden.. Bonden vet. I ladugårdens dunkel tyder han människans natur. Kalvens öga den kula som förutsäger framtiden.
Det är någonting med vattnet omkring Fjällbacka, sade jag - vilka människor! Vad hjälper då hummer & krabba & Sveriges första marina nationalpark, med sådant djävla vatten.
Hem är var vi inte är ensamma när vi är ensamma.
Det är var de tunna banden finns & dessa har jag utforskat i några länder, några städer, från hem till hem förföljd av en, låt oss säga ett par, ouppackad kartong-er, err, error, sökande någonting som är att som att som att - var det de tunna banden som jag sökte?
De fanns ej att finna i entvåtre gemenskaper, inte heller i relationen till en man; sådana band är för klena för att mäkta med någonting så banalt som trivsel, de lossas, kvar står du med bunden själ men utan en annan människa inför dig & vem skall då erkänna att du lever
i synnerhet då du detta betvivlar.
En annans leende är en form av utdrivning, det är exorcism.
o24 På chiffonjén, Bohuslän.
Den första gången som jag flyttade till Vaxholm var det två avslappnade gentlemän som hjälpte mig att packa ur ett rum i Uppsala. Väl i attefallshuset var jag havande skulle bo, sedan se mitt barn växa de 10 första månaderna i jordeliv, svepte de under hurrarop tre glas kranvatten vardera - detta från handfatet var jag kom att ta mitt vatten: 16 m2 utan kök.
Klart; vattnet! Det var någonting med vattnet på Norrkulla. Som de drack! Alla de som drack av det hade rosiga kinder i leende ansikten. Vi i samexistens. Männen som hade hjälpt mig förberedde sig för att fara vidare i den svartnande septemberkvällningen. Kvar blev jag & min kropps växande cirklar, i växande linjer längs grannskapets konturer. Männen sade att mina bröst var fantastiska & att det var fantastiskt att mitt lilla barn svävade omkring i urinvatten, i sin bubbla nära evigheten; intet liv så nära ett väldigt kosmos, som det oförlösta - det tror jag att vi tre förstod,
det var en form av samförstånd, sedan for de. De backade in i den närmsta grannens staket, medlade & lämnade Norrkulla, Kullö, samexistens,
det hem som jag senare inte kom att lämna fri från tvekan, men det är bara så att en vacker dag bör en familj om två lämna 16 m2. Också vi. Inför min dotters 1-årsdag bosatte vi oss i ett torp på skärgårdsön Edö. På Edö lärde sig min dotter att gå. I torpet var rummen överbelamrade av möblemang, av kartonger, av en torpvärdinna med svår samlarmani alltid sprungen ur rädsla - är den väl?
Detta elände underlättade för visso för tultan att med knubbiga bebiben ta sig fram från möbel till möbel - de stod så tätt! - men för mig saknades helt levnadsutrymme. Vi firade påsk, björkens knoppar, sedan tog vi båten från Edö utan broförbindelse, för att söka
de tunna banden, de i vardagen nära på osynliga - ändock är de starka som fiskelinor. De band som håller en människa samman från kropp till knapp till kopp till käpp - livet ut, i de ickeintima sammanhang vi för oss fram i, framför en kassörska, en annan vi far förbi, de varsamt valda ord - de som balanserar det ytliga & det intressanta - vi yppar vid ett hastigt möte; kanske skall detta bli en vän? Kanske bara någon som vi möter sen igen.
Kanske aldrig.
Ändå betyder du någonting.
Begreppet tunna band, myntat av docent Cecilia Henning med kollega Sophia Lövgren, omfattar dessa vardagens fragment av närhet till en annan. Att vi hälsar & erkänner samexistens är centralt för det mänskliga välbefinnandet & det är någonting som jag har kommit att inse att jag högt värdesätter; fastän jag sällan tar mig tiden till djupare möten med mina nära vänner, vilka förvisso inte bor nära var jag bor - men inte heller söker jag särskilt aktivt fördjupa kontakten med de i närområdet, de gör sig vid mig varligt lindade ypperligt som tunna band - som detta är de ljuvliga & de är bärande.
De är fiskelinor som drar mina mungipor uppåt, för hjärtat närmare en annans, meningens puls, att vara nära en främmande & ändock i skiljande vardagande, sammanbundna, de bildar den väv som är känslan av jordisk hemkomst.
Detta var min hemlängtan - igenkänd!
Saker i kartonger, igen.
o24o5 I Kartong.
Omsider återvände vi till Vaxholms öar.
Så föll tillvaron, igen, sakteliga på plats. Till källaren bär jag kartongerna ned. Kanske bör jag sälja gungstolen.
I köket på Rindö stod jag med händerna fulla när jag genom P1 Stil lärde mig om innebörden av tunna band. Nu föreföll det mig självklart; att vi var här, utan broförbindelse men med färja & utan torp men 55 m2 & högt till tak (likväl som i Fjällbacka ateljélägenhet), när vi packade upp kartongerna; de var våra att göra vad vi ville med, & jag sökte jorden för att ankra i den - här blir vi! Nu bryter jag upp golvet. Inte bryta upp.
Återvändandet återförde oss till de band som jag sedan vi gav oss av för Edö - & med detta det okända - hade saknat. Vi välkomnades åter av damer & herrar, servitriser, butiks- & kommunanställda, tidigare grannar, de vilka mindes hur jag hade burit omkring på en rundkindad docka av kött & blod, de gladdes nu över att få se henne 1 m ovan hav - så roligt det var att se oss igen, sade människor som jag aldrig hade känt & i vissa fall ej sett - de var perifera - för egen del, men det var människor vilka mindes hur vi hade passerat varandra, de perifera passagerna.
Passager som hade sammanflätat oss, ty vi delade gator & vi delade hem. Igen. I varandra intrasslade, fast som rosett. Som någonting fint.
2o24 Kartongkaos, Bohuslän.
Hem är var de tunna banden är.
Hem är var ansikten har ögon, & mödrar har namn.
Hem är var vattnet ger stenen en svag, igenkännande nickning innan de i en vågrörelse möts & skiljs åt:
vi har mötts förr.
Det är en driftig blondin på hembygdsgårdscaféet, hon tar sig den hektiska midsommaraftonen tid för att vända ett soligt anlete mot mitt barn & hon utbrister: Elsa Maria!
Om hennes huvud en blomsterkrans. Hon minns min dotters namn.
Hamn.
2o22 Att i Vaxholm strosa kring.