En rosett nedom hjälmmössan, av alpacka grå om sin kind. Av stränga mars skär om sin kind - som vore hon slagen till rosor. Hon är vit om sin panna. Värm hjässan & se mot himmelen; vi hörde dem skratta när nätterna än bar frost. Vårvindar friska ett ohejdat jubelsskri ur gässens instrument, avlånga, befjädrade ekon, en flygande kör vars vingslag fördriver molnen - & på den kala marken inför föreställningen ödmjukt nigande snödroppar, inför vinden höga, avkolorerade gräs som böjer sig. Bortåt vägen stod ladugården med sin stank av skit & de nästan nyförlösta kalvarna, med lockiga pannor & mjuka, mörka blickar under tjocka fransar. Den späda kalvens öppnade svarta öga skall sluka ljuset av den sista snön.

När vi mötte kalvarna aktade deras mödrar oss; de föste kalvarna mot väggen. Min lillkalv med lockig pannlugg & jag vi passerade - hon än i hovar av ylle & älgskinn & en barnmjölkens frodighet, vi ville inte skrämma de nya mödrarna, de vars mjölk är helig. När vi vände hemåt & åter gick via grusvägen längs vilken de bodde, fick vi träda fram till staketet för att hälsa. Jag sträckte fram min hand. De kände oss, det var grannskap. De var lena, & om pannorna var de vita.

Den sista snön faller som en gåva. De en solig morgon i tidig april tunga vattendropparna är runda fingrar känsliga för stämning, de slår mot de tangenter som är takrännor & törstig mark. När solen går genom en av den gamla skolans äldsta glasrutor, den finns i mitt kök, möter den mig med en svidande hetta. Framför den milt skummande diskhon befinner jag mig i en vårens alkemiska smältdegel. Ett elementens förvandlande möte.

Det blir varmt. Vårens första feta humla buzZzar lagom sömndrucket vid fjolårets spröda löv, de påskens frasiga silkespapper. Den söker efter sitt barn, förklarar flickan vid min sida. Min dotter & jag har bestigit ett Branneby berg & nu spatserar vi den av tuvor beväxta skogsvägen fram, jag med händerna hållna bakom ryggen. Jag känner mig då som om också jag bör vara trind som en humla och kanske iklädd trängd kavaj, ett litet skägg och en något större mustasch - eller bara en skarp mustasch; en ung man sade en gång att sådär med händerna bakom ryggen brukade Adolf Hitler stå. Men jag är smal & iklädd stor kashmir & saknar helt beröringsskräck, varför jag likväl spatserar lervällingen fram likt en svällande grosshandlare eller ordning anno 1933

& jag söker inte längre efter mitt barn.

Vi kommer till ett vrak. Hennes första vrak! min tanke entusiastisk. Nu minns jag mitt första vrak. Det var en blekturkos bil som av naturen stod tagen till rost bara ett par stenkast från mormor & morfars hus på gamla Grytnäs i Kalix. Ett vrak är ett av många barnsliga skäl att besöka skogen; det blir till en skattjakt. Här, i närheten av Branneby skogsväg, ser jag den näst intill förintade kärrans kablar lysa bjärta. De där är värdefulla, tänker jag, även om höstens kantareller väl var guldet, med sälta & med smör. Smör tjänar ändå inga kablars värde till.

Här plockade vi vårt livs första kantareller. I den höga, ateljélika lägenheten stod flyttkartongerna till viss del än uppradade, sedan också kantareller och soppar på en kökshandduk på blondt trä. Så kom vintern, med besked - men nu är det förlåtet & glömt. Det var när min dotter & jag bar hem båd’ videung & naket björkris för påskornament som saven steg i björken. Vi grep varsin spene skuren näver. Vårens smak är söt.

Vi skall fylla år, jag köper sugrör & tutor & lever i vardagen av sorterad tvätt, blötlagda ärtor & hyssjanden. Våra värdefulla morgnar, kvällar, dagsvilor, de stunder när hon är en vilsam kropp mot kropp & har ögon för sin mamma, lever vi i. Hon ser mig, hon säger att, i min halsgrop kan en anka ruva sina ägg. I en mammas halsgrop finns en ömsinthet som ger det mest sårbara sitt givna bo. Där kan fågelns lena ägg vila i väntan på att väckas till kläckning, av den alkemiska smältdegelns våldsamma hetta & töklang, framför en rörig diskbänk & -ho.

I min hand skall jag hålla mitt hjärta, det mäter 1 meter ovan havet & bär en längtan att få kasta sig ut. I min halsgrop bär jag alltid en liten, dunig fågelunge. Den är ett minne av det spädaste & ömtåligaste som någonsin funnits & som evigt skall finnas, i mitt lilla, lilla barn.

Jord.

Marielle skriver