Allt sker över natt.
Så skall allt ske, att det må ske över natten. De stora tingen bryter sig ut i världen när mörkret bryter sin in. När jag var barn, jag minns växtvärken som någonting som sker i sängen. Där låg min kropp & växte, det gjorde ont när skelettet sträcktes, särskilt på Klockarvägen i huset vid backen tänjde naturen på gränserna för metafysikens lagar. Det värkte i mitt skelett & jag hörde det ohörbara, jag som precis bliven tonårig. Outhärdligt. Invid min bädd serietidningar & leda. Under min bädd en bokstapel den natt då en ingens hörda fötter rörde sig fram över mitt rumsgolv, för att med en lätt spark välta omkull de travade böckerna.
Jag var ett läsande barn.
Jag är en avslappnad mor, men när min dotter har ont i sina ben bekymrar jag mig över om det är någonting av det farliga som finns som har sökt & funnit henne - det felaktiga i skafferiet; jag gör så gott som plånboken förmår, i blåbärsriset; hon måste få leva sina somrar med bara ben, i telemasterna; nog skulle det grävas ned orgoniter kring den som står på sten i Rindö hamn,
någonting av det farliga som jag ej har förmått mig att sanera vår värld från kan ha drabbat henne & nästan allt är det osynligt. En moder behöver bekämpa det osynliga, hon behöver föregå framtiden. Eller, är mitt barn bara en växande, hon skall rymmas i den värld som är ostädad, trång, för var år jag var den lilla som växte så växte även smärtan, i skelettet, i skallen, från att jag var 6 år stod jag inte längre ut. Världen var ond.
Hon, fullkomligt ren född in i ofullkomlighet, den som tar emot det nyförlösta barnet bär blod på sina händer, det sipprar in genom sköterskans handskar, & du kan inte tvaga dig fri. Hygienrutiner, tvål, men ingenting om den ömma cirkel som bryts när den vita, svala navelsträngen bryts av.
Du är nu ensam i världen, din moders famn är en illusion.
Fullmånens strålar smög in från höger & blänkte till i mitt blod på din hjässa. Natten är ofrånkomlig, den skall slita i ditt skelett, tvinga dig att växa dig lång; du skall bli lite längre än din mor, mitt barn.
Det skall göra lite mer ont för dig.
Hon vill sova i egen säng, hon vill inte egentligen men hon vill säga så till mig, för henne är det viktigt att vi leker den leken att vi bäddar upp i vardagsrummet, en två tre fyra kuddar staplade på en antik hattväska, som klossarna ur korgen. Den rymmer hennes balettföremål; hennes oas av pasteller.
Vi bäddar upp under en finsk konstnärinnas stora målningar, de lyses upp; det är aftonsolen & det är lamporna & det är själva färgen, som lyser mot en vit ram. Barnet dricker vant från mitt bröst & hon somnar, men natten gör sig påmind: den sker. Hon vaknar, hon ropar på mig.
Hon minns att hon är ensam i världen.
Hon vill stå i posé som ballerinan i speldosan, en gång paketerad; den ligger nu i molnet av tyll i hattasken, den som hjälpsamma men karlaktigt ovarsamma män har trasat sönder vid mina flyttar. Hon gör det bra, det kan bli någonting av henne. Hon vill knäppa en ryggsäck i plommon, med äkta skinndetalj, fastän hon klämmer sina fingrar. Den bärs av hennes rygg, hoppsasteg till förskolan upp på kullen; nu gör skelettet inte ont. Hon bär sitt växande med glädje. Hon bär sig själv, allt mer, & det gläder mig.
En äldre dam ser min dotter knäppa sin ryggsäck; hon kan ta på sig den alldeles på egen hand, redan. I den har hon ett litet äpple & min tidigare gosevalp Rosa. På avdelningen Kanterellen blev det uppståndelse då jag inte ens fyllda 3 år skapade ett kollage föreställande Rosi på en tygbädd. Det kan bli någonting av henne; uppmuntra hennes skapande!
Damen har många gånger sett oss, säger hon. Sedan säger hon att det är ett duktigt barn som jag har, att hon har tre barn som inte var närmelsevis lika duktiga som Elsa Maria när de var bara 3 år (3 & ett halvt någon gång när hösten möter vintern): Det ser ut som om hon nästan är redo för skolan. Det kan bli någonting av henne.
Att vara mindre behövd lämnar mig oberörd. En dag mer utvilad, en annan mer utmattad av att navigera i vardagen med förskolebarnet, utan omsvep berörd av att ägna allt mer tid åt mitt eget kosmos & så självfallet - får en mor mena sina känslor vara av sig själv fallna - emotionellt berörd av vår delade erfarenhet av att växa in i en främmande rytm, gula färjan, vägar kantade av nyponrosor, men aldrig av att inte behövas. Det barn som växer skriver sin moders berättelse, i blod, nu visar hon mig vem jag är & jag är någon som inte behöver vara behövd -
inte särskilt, bara det inte berövar mig från någonting som jag faktiskt behöver, om hon skulle vända sig bort från mig som solen vänder sig från vår världshalva, vår halva värld, om hela min värld skulle vända sig från mig, skulle det ske över evig natt.
Hon målar naveln när hon målar människan. Det finns en medvetenhet om ursprunget. Hon målar sin pappa med ett barn i sin mage, hon skapar ett kollage av sin pappa med en rund blomsteräng i sin mage, som om hon betraktar sin mor som infertil. Hon tror att det är hennes far som skall ge henne ett småsyskon; en bebis att rå om, nu när jag vågar träffa honom, men säger jag att hon är det enda barn som jag vill dela med hennes pappa så ritar hon ett barn mitt i hans mage, & hos mig en navel endast.
Hennes mor har en defekt, någonting som gör att hon inte kan föda igen. Än är hon för liten för att förstå min defekt, men den kretsar kring leda & de män som väcker den hos mig, som ingenting annat kretsar kring. De väcker intethet.
Det finns en man, en annan man, många män, som har en cirkel i fickan & dricker tre små öl varje dag under sin industrisemester. Jag låter honom veta att han är fin men att jag inte behöver honom; han är inte fin nog för mig, han är inte en läsande & nu när jag har barnet behöver jag inte vara samman med en man med potential; någon att ta med på sitt livs första konstutställning.
Han skall ha utvecklat sin egen smak som skall vara större än att han har smak för mig.
Den lillas far har vackra ögon men han är inte en läsande & detta finner jag outhärdligt. Han var dock behövd när mitt kött fann sig i iver, & förresten var han mycket skicklig på att förställa sig för mitt tycke, vilket nu i efterhand imponerar på mig; knappt någon man är attraktiv, men inte vet heller alla hur spelad attraktivitet inför mig ser ut; när min dotters far tog sitt snus var han så diskret att det tog många veckor innan jag såg, insåg - & nu sitter någon med en cirkel i fickan & tror mig behöva någon vemsomhelst fastän jag är sluten för allt utom mental helhet. Det väcker hets, hos mannen med snusdosan. Det är som om han behöver mig.
Ändock är det i en sugande längtan efter att vara behövd som jag skall skriva i de känslor som en onsdag överväldigade mig, för över en natt hade jag drömt om hur jag behövde närheten till den man som lämnade mig utanför sitt liv: varför behöver han inte mig så som jag behöver honom - du som ett eldsmärke, du den i min historia onämnbara, uppenbara - inte att vidröra att knulla att älska, jag behöver aldrig mer din kind; min egen är vänd till Gud, min kropp är död nu min själ är av barnets gudomliga löfte frälst men min arma hjärna är utan din arma hjärna halv, klena halva nervbanor, de kämpar för att överleva i öknen de kämpar för att förstå, när de väl tänker på detta - nu när jag har tid kan jag tänka på detta.
Varför behöver han inte spegla sig i mig så som jag behöver spegla mig i honom, känner han sig aldrig ensam så som jag känner mig ensam, aldrig annorlunda, missförstådd, uttråkad; skulle det inte roa dig att möta mig, tycker han sig inte vara bortkastad potential - far dessa tankar aldrig som lasso kring hans handleder, är han av livet uppfylld till en sådan grad att han inte behöver mig - vad är det för liv han lever, vad är det för människor han möter, jag avundas hans sammanhang & den gemenskap som gör att han inte behöver mig - hur hittade du dem, hur hittade du dit! Hur vågar du vända dig från en stark gelike i den yttersta tiden, när vi allt mer isoleras, känner du dig aldrig isolerad; ser du mig som för klen för din gemenskap, existerar inte gemenskapen utan endast de negativa känslor som jag nämnde men du förhindras av ditt äckel inför mig -
som om han tror sig känna mig, som om någon alls känner till det vatten som rinner under broarna, vart det skall hän. Det gör ingen; inte ens Du.
Så är jag färdig med att gå omkring & svimma bland bokhyllorna & andas ansträngt vid ett tangentbord, så lämnar jag biblioteket för dagen. Efter backarna & grinden, jag säger till min dotter: Jag har kommit för att torka dina tårar. Det är oklart vem som har knuffat henne & det är oklart vem som började.
När vi kommer hem steker jag plättar: grädden är slut, varnar jag. Det smakar ändock gott. Det är augusti & det blir mörkt, då tänder jag den stora kökslampan; så gör jag när jag ser henne måla, bara då, för mig är den för krävande. Hon målar mig i rosa. Rund, med bred mun & öppna armar.
Jag har ett barn i magen. Det är rörande att hon tror på mig.
Att hon ser min potential.
Min dotter sliter blomsterängen ur sin faders mage. Hon för den till min hjässa; långsamt för hon den från hjässans topp, till min panna. Sin moders stora panna.
Det är rörande att hon ser mig. Det kan inte hjälpas, nu måste jag få gråta, totalt. Utan hänsyn.
En liten hand mot min kind. En liten hand som behöver min kind, min kind som behöver en liten hand.
Hon har kommit för att torka mina tårar.
Ett barn i mammas mage. Barnet skall komma ut mellan de två ritade hålen, de som är för kiss & för bajs. Barnet skall komma ur det hål som blodet kommer ur, säger mitt stora barn.
