Kommentar till Valentin.

Lite om det stora, sagt i grO. podcast

1 4 o 2 o 2 2

2 8 o 3 o 2 2

o511o22

1 9 o 2 o 2 3

2 8 o 5 o 2 3

o2o

o15

grO .

ligare.

En möbel i intarsia.

Ett knippe vita stearinljus, en i en liten zip-påse av en auktionsfirma värderad ring, dessa fann jag ligga samman i en byrålåda.

Byrålådan var inte min. Den var till låns -

vad är då någonsin mitt, när också de ben som ger min kropp sin stadga inte tillhör mig.

Stearinljusen novembereldar. De ögats lågor. Att inför detta känna frid & vördnad, jag tror att denna känsla tillhör mig.

Den får jag ta med mig in i evigheten.

Vem tillhör en ring? Vem skall fastslå dess sanna värde?

Bara 1000 kronor är ringen värd.

Är inte en en gång buren ring alltid, egentligen, verkligt ovärderlig? En cirkel av ädelmetall med en ädelsten, buren av någon som har tillskrivit den någonting större än sin form; en bärare av symbolik. Om den skrivs epos. Det ger mig rysningar att en människa på de höga hästarna av expertis har betraktat den med en kritisk, värderande blick & därefter fastslagit

1000 kronor.

Jag öppnade upp zip-påsen. Med varsam hand lyfte jag ringen, betraktade den: oansenlig, men vem är inte det, ingen enda som har skelettet blott till låns är väl annat. Provade den:

att det känns, att bära en ring om det vänstra ringfingret. Omvälvande, nästan som bön, det är nästan känslan som svaret i omslutna händer, att bära ring är nästan allt detta. Som att vidröra en kristall vilken ens andekropp svarar på - ett svar på en naturens unika elektronik; på de metaller & de mineraler som ger kristallen sin egen kulör, en kittlande, hög känsla - så följer vetskapen: att detta är gott.

Denna naturens kunskap följer vår ande in i evigheten. Det sägs finnas hela planetkroppar som kristaller, var varelser av kristall bor. Det är de visa dårarna som har yttrat detta.

Sedvänjan att bära en vigselring om den vänstra handens ringfinger skall ha sin upprinnelse ur det antika Egyptens djupaste insikter, här en ven som strömma från detta finger till hjärtat. Allt livgivande vad ligger ovan kroppens hårda ben.

Att det är en definitiv härlighet som finns i att omsluta denna kärlekens ström med ett löfte om evighet! Det vet jag nu,

& jag skulle önska att få ge det löftet, & jag skulle önska att få ta emot det - inte önska en man i en evighet ägnad endast mig, endast en evighet i vilken också jag är nära honom, någon form av sammankristallisering med mannen - men det finns en trösterik & radikalt helande kraft i att detta inte är ett löfte som tvunget är ämnat en annan människa, denna makt ligger inte i en mans händer, kristallisering är någonting levande utanför honom.

Vetskapen om detta har en kraft lik bönens kraft - också i mina händer inneboende, ägd av mig i skenet av Guds ansikte. Saknar förankring i jorden, söker ej sin varaktighet i ett flyende kött, vad gravitationens ok söker.

Också nunnan får bära ring; avge ett löfte.

Leva ämnad.

När jag var en liten flicka drömde jag aldrig om giftermål, ej ens om kärleken som sådan - den var för främmande för ett barn.

Jag var ett barn som älskade sin katt.

När pubertal glöd väcktes var föremål för fantasierna alltid ansiktslösa, också jag - ansiktslös, för jag såg mig som något äldre - ett ansikte jag visste intet om, & jag var 18 när jag var samman, det var diffusa idéer, nästan likt en s.k. AI:s hallucinationer - men också kroppen var oviktig, min kropp hans kropp, kropparna, det var blott glöd vars bädd för brand var dynamik, att Han att Hon, & så.

En åtrå aldrig riktad mot en särskild var för flickan en ansiktslös vålnad, & en desillusionerad kvinna kan vifta undan sådan hemsökande gast ty den är blott en kyss & ett intet.

Tidigt fann jag avsmak för barnets & för ungdomens sätt att låta sig införlivas i ett kärlekens teater, för att det låg i deras natur att göra det till teater, för att jag i mitt avstånd - just därför - tog kärleken på sådant stort allvar; jag förstod att vad vi tar oss för i kärleken var livsavgörande, & vad vet väl ett mellanstadiebarn om att älska den andre? Bli ihop? Är ni från vettet, barn!

Vettlösa. Också jag, vettlös med insikt, livet genom insikt i min vettlöshet.

Det är förstås bara en lek, en nog så viktig lek - repetitionerna inför en ridå som går upp - men nog så vidrig ville jag mena ty vi befann oss i det utan masker, väl? & inte blev jag lättare till sinnes när klasskamraternas kroppar växte, de pyrde, svettades, & de började att strula; det skulle under rasterna skvallras om strul så att en kunde ta del av eländet fastän en inte hade varit där, på en fest som bjöd in till strul.

Min egen kropp växte utan en längtan efter en annan.

Sedan förföljs jag av denna avsmak inför det okända, det är min egen vämjelighet att bära, min avsmak & min avsmak inför min egen avsmak, hur jag inte kan möta det främmande som jag bedömer som en form av ravin med annat än avsky, som om kroppen söker sin vomering, söker kasta sig ut i ravinen - intetheten, bortom de sura adjektiven bortom kropparna, som om den som alls bär kropp någonsin skulle vara berättigad att äcklas av andra andar i andra kroppar, vi delar det vidrigas skepnad, de som jag i förruttnelse, det är bara en långsam, långsam akt,

bara något fulare än en stilla vals.

När vi dör är vår stank densamma & det är alltid samma kaos, sönderfall i en form som saknar steg att lära saknar all form av harmoni, vårt nedstörtande i ravinen, det gör detsamma det är samma skit.

En gång bad jag en man att knulla hålen som likmaskar skulle äta fram ur min kropp.

Är det att ha varit ett barn ställd inför hur barnet gör kärlek - det frågar chans & det lösgör sig lekfullt från föremålet för sin kärlek, & sedan inför hur ungdomen söker sin andre - den strular & nyktrar till & växer till sig & glömmer - men jag glömmer inte ert svek mot kärleken, som skall visa på min könets avvikelse, för att jag äcklades inför dessa faser & därför sökte fjärma mig - från att göra ett föremål av den andre, en annan som ett föremål för mitt växande, sminkad endast inför egen blick - tvingad till teater,

som mannen i mitt liv gjorde mig till ett föremål för sin växande kuk & sedermera sin växande ande, samtidigt som han fjärmade mig från sitt liv, ville älska en kvinna som ville fjärma mig från hans liv, ville leva med henne i detsamma hus som bestod av väggar vilka han hade strypt mig mot, för att jag var ett föremål för hans växande allena & han var inte mannen i mitt liv - det fanns ingen sådan, han var en ställföreträdande, intet annat än först en upprätthållare av illusioner & sedan dess förstörare, han var ingenting annat än det närmsta jag kom

någon som kunde knulla likhålen.

Det närmsta jag kom.

Det närmsta jag kom var en som sökte avståndet.

Under 4 års tid har jag vid två tillfällen klätt av mig & gått till sängs, med män.

En gång för att se om en själsfrände var menad för min framtid, men han var förfluten, vi var, vi var ingenting i denna värld; kanske var vi någonting var vi var kristaller men här i jord kände jag ingenting,

& jag ville veta om min dotter skulle få ett småsyskon, när hennes far & jag igen gick till sängs.

Aldrig gick jag till sängs med en man för att jag ville vara nära honom & endast detta. Detta är inte ett behov som jag har, detta är inte det djur som jag ser mig själv i, jag ser mig själv i djuret vid ravinen.

De enligt nymodern utsago inom sexualitet lärda benämner den lust som inte kan förbli brinnande i ett tillstånd av ansiktslösa vålnader, som är omätbar när den inte finner riktning, som ett varande inom asexualitetens sfär.

Det är så sällsynt som det infaller att det vedertagna är att det är närmre en form av karg jord än en form av eld &

det är givetvis nonsens, det är vad jag vill mena, ty vad kan vara omätbart kan likaledes vara helt omättligt, hos mig. Jag vill argumentera för att det är ett underminerande av den lustfylldhet Kvinnan i sitt väsen står nära, att förvisa den till karg mark av intet annat skäl än att den nödgar riktning, att benämna en mans sexualitet som pur sexualitet & en kvinnas sexualitet som demisexualitet, faktiskt ett nonsensord - vilken form av identitet behöver du bygga baserat på ditt könsliv?

Ett demoraliserande av kvinnan; skall hon anses vara en fullödigt sexuell varelse skall hon vara lik mannen, som är lik djuret när han kläs av, klär av.

I särskiljandet stå vi åtskilda vilket är en nödvändighet för att kunna mötas.

Inte heller nu drömmer jag om bröllopsceremonin som en form av firande; det är ett trivialt kalas & jag skulle inte bära vitt, kanske som min mormor i marinblått förvisas till utanför kyrkan - med en växande mage. Den smuts som går i arv.

Löftet om att tillhöra själva löftet är det stora men också det är en illusion, att acceptera den låga människan är att förvägras sina illusioner.

De skall kläs av, verklighetens beskaffenhet skall förödmjuka dig, ödmjuka dig, ty visst skall väl var tillstymmelse till fantasi om vigsel sluta med att jag sitter där & känner avsmak inför att en idé på något vis skall ställa mig högre än mina systrar. Förbannade egenkärhet, jag spottar på dig. Vad är det att alls eftersträva, att göda en form av drottningkomplex, att tro sig vara förmer, upphöjd - var är då mina systrar, är de lägre än jag? Jag vill se dem i ögonen, ingenting annat.

Endast inför mannen skall jag niga men endast så om han följer den smordes steg.

Varför leder mina vägar alltid till ett äckel inför ett vedertaget älskande, varför är jag ett äcklat djur när de andra är älskande,

om så bara i illusionen, det låter ändock vackrare.

Ett antal droppar mjölk från kaféets blåkanna. Téet tar sig en utmärkt kulör; en form av kolaton, mörkare än bibliotekets träbord, jag skriver i många världar.

Det tar udden av tristessen.

Det saknar var spår av ersättande karaktär. Det finns ingenting som ersätter mannen. När vi väljer bort varandra så står vi förutan, intresset för att skriva är inte detsamma som nöjet i att olja in hans fotsulor & grundligt massera dem, glädja honom, förbannade illusion,

& att älska min dotter det är någonting annat.

Det har följt ett mönster:

Jag möter en man. Han blir förälskad, det blir inte jag.

Vi lever här i olika världar.

Ändock slår jag följe, har jag nu inte lämnat honom; han har all potential. Nu är jag ömsom utmanande, ömsom följsam. Om han håller ett högt tempo - det är kyssar, kroppar, bo samman - skall han känna sig desto mer utmanad - detta står utanför min makt, han skall nu visa mig vem han är - nu måste jag få veta! Vem är jag med honom. I hans själ skall min kärlek slå rot.

I honom slår min kärlek rot & detta är ingenting som kan göras oskett, roten kan inte slitas sönder inte ens i det andetag då han hävdar sig vilja slita loss ett element från väggen för att krossa min skalle med det.

Han tröttnar nu på mig, det är väl det värsta för nu kommer han att gå. Förälskelsen falnar. Det var berusning; han tog mig för att han var berusad & lite jävla låt, han ville få kuken sugen.

Det är normalt; han har inte gjort någonting fel om rätt & fel är att förhålla sig till andra.

Det är jag som skall skämmas för att jag är annorlunda, nu gör jag allt som oftast inte det för att jag inte har vett till det, jag skiter tillräckligt mkt. i de konventioner som dussinmänniskan förhåller sig till - får jag kalla dem så, dussinmänniskorna, får jag kalla en spade för en spade när jag gräver min egen grop

men för vem, & för vad.

Barnet föder jungfrun.

Avhållsamhet för himmelrikets skull är ett övernaturligt val, inriktat redan här på jorden mot det fullbordade tillståndet i det eviga livet. Ett sådant val måste därför vara förenat med en särskild nåd, en nåd som strömmar fram ur återlösningens mysterium. / Syster Sofie / Till man & kvinna skapade Han dem

o21o5 Förlossningsklänning i vårljus.

Barnet är himmelriket på jorden

inte för att ett barn är som luften, ej som molnet & inte heller är det som Gud. Inte lätt inte skirt. Barnet är inte eufori & det är inte bekvämlighet - inte heller är det vila. Det är en börda om dina axlar & du är i din panna ofta matt

men barnet är hemkomst. En moders ömmande axlar, hennes förnöjsamhets suck när hon får somna intill ett sovande barn, är hennes kropps vittnesmål om att hon har kommit hem. Min sidenhjässa, viskar hon i natten & barnets tafatta hand mot pannans krön är den lisa bara barnets lilla hand förmår.

Att se din röda, runda hjässa sprungen ur mitt liv var att skåda hemkomstens port. Porten har målats i passion av mitt blod men den bär dina unika ådror. Det är din blonda hjässas virvel som är den portal vilken leder mig hem & det är vår oefterhärmliga intimitet som är hemmets säng bäddad med välbekanta lakan ur ett linneskåp som alltid har varit låst. Allt mitt liv levde jag utan nyckel, innan Du.

Du kom till mig med nyckeln. Jag bäddar för oss med rena lakan. Kom, lägg din sidenhjässa ned vid din moders lättnads ansikte. Din moder har tvättat sitt ansikte rent för att hon älskar dig - & för att du älskar henne. För att hon älskar din far, vår fader herren Gud, för att hon älskar skall du smeka hennes renhets panna, & hon skall kyssa din.

För att du älskar steg du ned till jord, mitt barn.

& nu är du här, i vår säng. Den är bara vår. Det är vår intimitet. Våra drömmar. Jag välkomnar ingen annan, vill ingen annan, om denne andra inte är ett barn. Bara den rena människan får sova i renbäddad säng. Den rena människan med små fötter svarta av jord. Den rena människan med kinderna röda av bär. Det rena barnet sover nedbäddad med mig i det sänglinne som är nåd.

Barnet är det himmelrike som förankrar dig vid jorden. Med henne minns jag sällan mina drömmar & det bekommer mig inte. Det var en kär väninna vem drömde min flickas lillasyster. Hon drömde min gestalt som en stråle; jag var självlysande, sade hon. Lyckan skulle ha mig att lysa genom porer om jag kunde ge min dotter ett nära syskon. Min iris skall bli vit som stenen i en flickas knutna hand.

Lyckan, renheten bortom lait démaquillant et nettoyant, bortom lav, bortom Ordet. I skrynklade babyvåtservetter, lerfläckar, smulor i sängen & grädde under köksbordet har jag funnit det renaste jag sett & känt & hon är mitt livs första intimitet som till fullo ser på mig med kärlek. Ingen annan kunde bära den nyckeln - ingen annan kunde verkligen älska som barnet kan; ingen kunde väcka sådan kärlek hos mig.

I henne har frälsarfröet planterats. Det är i mull i var barn som leende ser ut över jorden & dess människor. Kristusgeometrin ses i det krön som är en barnmun som ler från kind till kind, över att solen gryr ny än en dag.

Hoppet om frälsning föds med barnet.

Skrev detta tidigt under årets första fastedag. Inför frukosten bad jag sedan en bön i vilken jag förtydligade att jag gärna föder ett till barn. Då får jag se en rådjursmamma med sitt kid - & bara lite efter dem trippar ytterligare ett kid. En hind & två kid, får jag se - & jag vet att Gud hör bön.

Vi delar en villkorslös kärlek. Hennes primala begär är att äta av mig & när hon äter av mig växer vi två av detta. Intet i henne är djur som inte samtidigt är ren ande.

När en man äter mig är det i en fåfäng förhoppning om ett själviskt gynnande - men det förgör oss båda. Honom, mer än någon annan. Hur väl han än tvättar händerna de sina & aktar de fina byxorna från markens jord, är han ändå intet annat än av tidens tand oren.

Han är inte välkommen. Han vem äter människokött för att stilla sina ådrors oro - & som sedan skrävlar om sin seger över kärleken till sin nästa, han vem i dödsdrift sliter de bröst i stycken som min dotter lever av med en kyss. Han vem bedrar den naïva för att han kan, han vem har förlorat sitt eget inre naïva barn till en otrygg värld, han är inte välkommen till de vita lakanens hem & han kunde aldrig öppna dess dörr om så med tvål, om så med tvång.

Hans fotsulor allt för putsade; de vet intet om jordens hjärtslag, hans händer allt för främmande för varandra; den vänstra känner inte den högras konturer.

Han saknar nyckel men om han söker skall han finna den i sina händers möte, åstundat.

Han är ingen särskild man alls, han är ingen man han är alla de män som har en kannibalisk hunger & alla de människor vilka söker Paradisets port i fragment, i skärvor, i köttstycken, i splittring - för jag fann den i en sfär de saknade tillträde till,

& de tror att det är Kvinnan som avundas dem deras svärd.

o22o4 Nydiad i påsksken.

Ren.

Att födas till moderskap är katarsis.

Andens källas djup nås här det primalt ursprungliga: födelsen av kropp ur kropp; synen av en liten krona i blodvåta fjun, trängande ut. Jag såg & skall det aldrig glömma.

Från navelsträng till sammanlänkande behov.

Däggdjursungens di av mödrakroppen. Den bleka mjölk som strömmar till min dotters kropp är min kropps gåvor till det växande. Tio små växande tår. En växande varelse, en växande kärlek. Det växande livet. Det är mig en sällsam erfarenhet då det har varit sällsynt att få ge min kropp till vad som växer.

Aldrig så, ty den har skänkts till vad som förtär; mig. Kärleken. Livet.

Den har sökt det växande, & aldrig så till dess att Du.

Att amningen när barnet med närhet, näring - allt är oss nära att förstå. Men ingen sade mig, hur det diande spädbarnet skänker sin moder den renaste av själslig näring, tillsammans hud mot hud,

Knappa 2 månader.

hjärta för hjärta.

Det paradoxala med barnet & med modern; hos de bägge det diametrala i jordisk & i himmelsk essens. Att alstra & att föda är mirakulöst & stort & alldeles banalt & vardagligt. Barnet är det renaste vi har - men bär blöja, behöver de storas hjälp för att inte leva i smuts; de stora behöver barnets hjälp, för att inte leva i smuts., men nitiskt tvaga vi våra händer.

Modern är ett däggdjur. Hon kryper fram på de fyra, råmar, frustar, föder, förändras; förvandlas från kropp - genom kropp - till ande. Identifierar sig inte mer med kropp, genom en kroppslig erfarenhet.

Hon föder mig som väsen, dottern.

I januari ljusan tid.

Ett helat hjärtas kyssar strösslat på ett 9KGs hjärta i min famn.
Hon, i morgon 9 månader utanför min kropp.
Jag, nu utanför min kopp.