Kultiv.

Natten vill skipa sin rättvisa.

 
 

Ovan är vad det kapitel tituleras, i Vilhelm Mobergs klassiska Rid i natt! (1941), vilket egga starkast.

 
 

När aftonen väl nermörknat, säger en byaman till sin hustru:
- Gack ensam i bädd i kväll. Jag har ärende bort.
Vid samma tid säger en annan byaman till sin maka:
- Lägg dig vid sängen ensam! Jag stannar borta vid läggedags!
Vid samma tid fälles samma ord i andra hus i Brändebol. Hustrurna frågar ingenting, & männen säger ingenting därutöver: på andra sidan stuguväggen kan lyssnare stå, & den som tiger har ingenting sagt.

 

De är trälande män, men icke förträlade ty de är tredskande & missnöjda i sina hjärtan.

 

..bönderna i en fridkallad by skulle bara ha rövens kålbössa att skjuta med. Det har gått en viskning, & den har gått fram ända till fogdens öra: en skum natt skall det klyvas en skalle!

 

Om Brändebols bönder vill taga sin rättvisa om natten, så skall de icke nappas med fogdar & herrehyllare, utan uppsöka den rätte mannen. Men honom känner de endast, aldrig skådar de honom med sina ögon. Deras herre visar sig för dem endast i fogdars & drängars skepnad. De räcker honom icke med yxa, de åtkommer honom icke med järn & stål. Så söker de i stället skipa nattens rättvisa emot dem som han sätter i sitt ställe.

 

De är jordens män, & hon är deras stränga & hulda moder. De när sig av hennes spenar & hon dricker av himmelens dagg, men även av den dagg, som faller av mödan ifrån deras trogna kroppar. Jorden kan icke vara den svalkan förutan, ty den är människans dyrkan & offer åt henne. Men icke av trälhållna män vill hon famnas, icke av trälarnas svett vill jorden dricka! Jorden vill uppbära blott de män, som av fri vilja giver henne sin kärlek, som i frihet lutar sig & höjer sina ansikten över hennes bröst för att taga henne & äga henne.

 

Jorden vill bära fria män
& anamma den ädla dagg, som faller från fria mäns pannor.

 

Publicerat vid åskans första knall.

 

Jūrmalasalt.

 
 

Under resa i Baltikum [BALTIKUMJUNGFRU.] - Eesti & Latvija - föreslog herrn saltgrotta, kallat saltterapi; inandning & strössling av mikroskopiska saltpartiklar - livsenergi gynnsam för exv. själ, hud & luftvägar.

 
 
o18o7 Pärnu rand.

o18o7 Pärnu rand.

 
 

Eesti är ett spa-rike vars förnämsta kurort benämns Pärnu; baltriviera belägen vid havvindsfredad bukt, prydd av kulörta hus. Vi älskade Pärnu, om än: valde att se vad orikare grannen Latvija bar i korg rörande skönt helande.

 
 
 

I Riga gavs utsökt ansiktskärlek - elektrifierad mesoterapi - inom salong Babor Beauty Spa's (Ģertrūdes iela 9, Riga) sfär, & i dess närliggande strandsektion Jūrmala - lettiska versionen av Pärnu - besöktes skimrande saltgrotta: 6€ för 6O minuter på spa vars namn utan ågren glömts (föga extraordinärt spa & summan likartad för Jūrmala).

 
 
 

Snuva & täppa blev av jon-täta luften lindrad - under tiden i saltgrottan försvunnen - & båd sensuell förbindelse samt meditativ förnimmelse, stärktes. Kompakt ström omslutande under djup meditationssession - den förde mig mot Psȳchēs dal i Blunds kungadöme. Vi fann upplevelsen så elegant att vi ordnade för oss att få ytterligare vila i den drömskt vita grottan.

 
 

Pär Lagerkvist.

 

All vår tragik ligger i detta enda: livet är oss inte nog.
Därav kommer allt vårt trångmål, all vår nöd. Vi är varelser som sträcker våra händer mot himlen. Som kan lyfta dem mot det ouppnåeliga, mot det som inte finns. Ja all vår hunger, all vår nöd. All vår ängslan, allt vårt kval. & all vår härlighet. 
Det besegrade livet, 1926.

 
 

Det är vackrast när det skymmer, 1919 - läst av Pär Lagerkvist.

 

Harmoni är vår beständiga hugnadshamn, medan längtade lyckan ske skymta blott. Glimtar. Glimt i somras när kjollinet var i vals med varm vind, invid Antikbodens port - där skriftsskattkista var belägen för fynd av kilot inbundet att bära hem. En av de till Björknäs burna var Pär Lagerkvist / Sibyllan - i påsk påbörjad under resa; precis denna morgon klarläst.

 

Jag har gått inunder stjärnor - sjungen av Ulla Billquist.

 

Pär Fabian Lagerkvist (1891 - 1974) var sensibelt skicklig i det sinnliga hantverk som är dikt & litteratur. Sibyllan har - så som poesin hans - haft mig djupt betagen, fastän sitt enkla språk så nära den rysande känslosträng. Boken (min blå, från 1956) berättas i stort av en av orakeltemplet i Delphis pythior - »Var jag utvald av honom, till hans tjänarinna, hans sierska, ville han tala ur min mun?« - & hennes förhållande till det allseende, hotfulla, himmelska & det enarmade, älskvärda, jordiska. Människas händer sträckes mot himlen - pythias händer, dock, de sträckes mot jorden.

 

Nu löser solen sitt blonda hår - framfört av Bo Hansson, Hans Lindström, Malou Meilink, Ann Ostling, Gary Graden samt St. Jakobs kammarkör, 

 
 

Jag bad till gud, minns jag, bad att han skulle låta mig vara lycklig, låta mig få frid i kärleken, i denna jordiska kärlek som nu hade uppfyllt mig. Jag visste inte, jag anade inte att vad jag innerst inne bad honom om var något som han aldrig skulle kunna tänka på att göra, var någonting så orimligt. Att han skulle överge mig.

Sibyllan S. 128.

 
o17 Sibyllan.

o17 Sibyllan.

 

Spjutet är kastat
& vänder aldrig tillbaka. 
Glödande skall det genomfara mörkret
i sin heliga båge. 

 

Utslungat är det för alltid
med sin lågande spets
& ännu inte födda människohjärtan väntar att genomborras av det. 

 

Utslungat är spjutet för alltid.

Aftonland, 1953.

 

Fisk.

 

o18o326/o18o4o2

 
 

Påsk var en skapelsens tid.

 
 
o18o4o2 5 minuter från Älvsbyn.

o18o4o2 5 minuter från Älvsbyn.

 
 

Norr - Stockholm tur & retur via järn utmed barr & björk, min Osprey verktygstyngd av poesi, kamera & färgolja.

 
 
o18o326 Ser.

o18o326 Ser.

 
 

Före färd drogs sista strecket på det guldkantat vakna beställningsverket Ser (36OKR med frakt: KONTAKT för förfrågan); aquarelle sprudlande kulört som fjädervide, påskkärringskind & barns dignande karamellägg.

 
 
RÁNDOTTIR Vit poesi.jpg
 
 

Likaså guldkantad, var Levande svensk dikt från fem sekel - I, i klaviatursamklang. Är det ryggradens makt som få den spelande hänryckt, undrades när instrumentets inre organ sågs spelas; dess ryggrad ge liv åt melodi - & min stämma andades inbundna ord. Dårskap om svensk kulturs tidlösa dikt förtvina när det är hög tid för dess renässans. Dårhusämnet Gustaf Fröding - Det borde varit stjärnor, strålar klarast i vårvalv.

 
 
Prototyp av poesi: Ryggrad.

Prototyp av poesi: Ryggrad.

 

Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne
som länkar & spänne
& stråldiadem om ditt hår,
där silverljusa skira & svagtgyllne bleka
små strimmor sågos leka
likt strimmor, dem ett norrsken i kvällrymden sår. 

 

Din fot var späd & liten, din vrist var fin & spenslig,
din väg var så enslig,
& blygtförnäm & skygg var din gång,
du liknade de syner, som drömmarna väva,
de lysa & sväva,
& stjärnor de bära om håren till spång.

 

 I skimret om din panna var sorgen & musiken,
men frusen, besviken
av toner, din visa på läpparne låg.
Din växt var full av gratie, men aldrig fick den följa
sitt väsen att bölja
med frigjort behag i var linjevåg.

 

 Ditt huvud höll du lutat som säven för vinden,
& blek var du om kinden
som blekaste blomst som i skogsmon står,
men mörka som en kvällhimmel ögonen sågo
mot länder, som lågo
för fjärran & skumt för en blick som vår.

 

& alltid jag förnam det förpinade ljuset,
det slocknade suset
av gudom, som dör i din blick, i din röst.
Du var mig som en sångmö, som blott vågar viska,
för sjuk bland de friska,
för vek bland de starka med vittvälvt bröst.

 

 Jag tänkte: »Du är rik i att älska & svärma,
att fostra & värma
all skönhet, all kärlek, allt ljus i din själ.
Vad båtar dig din rikedom? - till skam skall den vändas
& trampas & skändas
som skogens viol av en stigmanshäl.«

 

 »I träldom & förnedring din rygg skall du kröka
som slav & som sköka
en gång för din kärleks & vekhets skull.
Ty det, som drömmer vackrast, & det som blickar mildast,
brutalast & vildast
skall brytas mot jord & besudlas med mull.«

 

 Men kanske har det bättre & ädlare gått dig
- när mänskorna försmått dig,
kanhända hava peris beskyddat din gång.
För mig var du en ljusgestalt i nattens tid upprunnen,
vid morgonen försvunnen,
jag minns dig som en stjärna, en saga, en sång.

 
o18o4o1 Solnedgång - abstrakt/organiskt.

o18o4o1 Solnedgång - abstrakt/organiskt.