En resa skall komma att dra dina mungipor mot solen sisådär tusen gånger & mer därtill. I sin födelse som en längtan, därefter i nuets skeende; det doftar, det smakar, det har struktur. Sist - icke desto mindre - vid återblickandet; vår inre tidsmaskin.
Italia
Italien stod osett framför oss.
Chiaiolella
Min Ariel
Det är omkring 1 år sedan som planerna för att hänga upp mina gräddvita sidenplagg på en balkong i närheten av Spiaggia libera della Chiaiolella, tog vid - först som en utandning, sedan som bläckade ortsnamn på ett kvadratiskt papper. Det fanns från början två små, kvadratiska papper: en rutt för Frankrike, en för Italien. Det kvadratiska Frankrike finns kvar, för framtiden, för framtiden finns kvar. Osedd.
Nedanför vårt boendes trapp
I dag är det den 18:e februari & vad gräddvitt i Vaxholm är, är den snö som har spritsat grindar, under julen även granars rosetter & varmvita lampor, längs Ekuddsgatorna var mitt barn & jag vandrar morgnarna, fram för att nå den gula Montessori-villan uppe på kullen. Hon skall där konstruera med klossar & följa alfabetes linjer & få lera i hela sitt anlete, bland vänner.
Klädseln är grå & brun ylle, så att min mishka kan leka björnunge. Jag har tvättat mitt ansikte med Najels röda lera & honung; i spegeln såg jag mitt ansikte som en fasad på en italiensk ö. Med vatten sköljde jag av, jag såg mig gräddvit stå. Var tid har sin färg.
Lockarna låg tjocka mot mina axlar, fulla sjok, som i juniresans luft skulle ha kunnat lyfta. En zeppelinare i solblond cendré.
Någonting kan alltid explodera. Var tid har sin krasch.
Skrev hem till Azemine om hur det var att resa med Azemine
Ett garnerat golv
Systrar
Flygbiljetterna tur & retur var en födelsedagspresent från ‘min rika fru’ som är ett av många smeknamn för min sedan 11 år närmsta väninna. Kärt bar har många namn & jag är för egen del den fattiga frun, ty någon skall ju inneha även denna roll. Lyckligtvis anser hon att vår vänskap gör henne än rikare - detta är paradoxen som den i anden arme kan meditera över.
Tack vare min rika fru behöver jag inte förnedra mig i ett förhållande under en medelmåttig man för att uppleva lite guldkant i tillvaron; är det inte systerskap, så säg. Ett paket som inför advent kom med posten innehöll en burk matcha & nu är guldkanten grön om morgonen. När hon såg min matchavisp i bambu tyckte hon att den var så vacker, utan att veta vad det var. Hon var Ariel.
Hon var min Ariel.
Juniresans starkaste minne med henne delat var hur hon dök in höga vågor, min Ariel. Vi var lekande barn i vågor & vind. Havet smakade salt, Chiaiolella låg mörk av vulkan. Ursprungligt. Vi var i urtiden lekande barn. Ursprunget. I vulkansanden ett barn med hink & spade. En resa från vita tangenter i Oslo till en mörk strand på Procida.
Oslo
Procida
Vi promenerade från vår lilla hamn till Procidas centralhamn. Att resa är att befinna sig i rörelse. Det är formationen av den läpp som krusar sig av syrlig citronsaft.
Grazie - som min flicka gärna sade
Elsa Maria & jag satt på första parkett när en mindre båt puttrade in för att förtöja vid våra över kajkanten dinglande fötter, varvid vi reste oss & beskådade denna de glittriga fjällens föreställning.
Första parkett
Till fisken hade fiskegubbarna stora tunnor av vit, krossad is. De lastade.
Elsa Marias räka mitt i allt
Lillan fick av fiskarkarlarna en pärlemorsskär räka, tror jag att det var - den där lilla stackaren mitt i frigolitbyttan - att leka med. Åter satte vi oss vid kajkanten: jag släppte räkan ned i havet & min dotter fångade upp den med en håv. Igen & igen, ett salt fiskespel.
Detta tror jag var en av hennes finaste stunder under vår resa.
Hon hade manifesterat håven till att stå i ett hörn i lägenheten på Procida, så mycket som hon älskar en bra håv, så fick hon nu fånga detta ögonblick med en vikt liten räka.
Procida, den i Neapelbukten belägna ön i pastell - en passage med vy över vulkanen, var inte resans första mål. Det var bara var vi kom att tillbringa mest tid (tåget mellan Neapel & Venedig bortsett).
Efter en natt i Oslo, & en dag på Munch-muséet, ankom vi Bologna flygplats från vilken vi genast rörde oss mot Florens. Allt detta besvär för att åtnjuta billigast möjliga flygbiljetter skall givetvis inte min rika fru lastas för - ingen kan anklaga henne för att göra sig några större besvär för att spara in något öre, dessa sparas endast in när det är henne till olägenhet att spendera.
Nej, jag tar helt åt mig äran för att vi fick se både Oslo & Bologna flygplats, den sistnämnda på vilken jag efter ett besök av ett farmacia för att söka bot mot migrän snarligen förlorade mitt betalkort - men likaså min migrän, tack & hej. I Oslo förlorade jag istället bara alla mina pengar när jag köpte en glass till min dotter. Vila i frid resekassan.
Ciao Florens
Det Florens-bo i vilket jag slog numret till min bank för att spärra betalkortet, min hälsning hem till Sverige, låg belägen i detta sjaskiga kvarter - & jag älskade det! En nedlagd - tror jag, om jag får lov att bedöma - bensinstation, möbler & skräp på trottoarerna - & så statyer på parabolhyreshusen, samt allra minst 4 meter i nock i vårt boende.
Att denna kulturens högborg är så genomsyrad, så rik på skönhet & historia att allt detta också kan ses i ett slitet avsideskvarter var det står en trasig soffa mittemot en port till ett hus vars lägenheter rymmer rymd & enorma fönster, älskade jag. Statyer som står högt & vakar över den trasiga soffan, över parabolerna.
Historien är inte förbehållen de tjusiga, centrala gatorna. Ett nudelpaket som hade följt med från Oslo kokades upp på spisen. Min dotter åt ur skål, jag åt ur kopp. Vår väninna klyftade en frukt.
Här fanns inget piano.
Genom Florens buren, av en mami i klackar
Den antika karusellen anno 1871 på Piazza della Repubblica charmade min dotter desto mer än vad förortskulturen gjorde - så vitt hon vet. Denna karuselltur på en pålle med grön grimma & fjäderlätt plym talar hon än ofta om.
När vi planlöst hade strosat omkring slog vi oss ned på en trottoarkant utanför Venchi, mina två stora kärlekar med varsin gelato & jag med funderingar kring den mörka, fönsterskuggade bil vilken eskorterades av ordningsmakt. Vem satt i den bilen?
Efter en dag & en natt i Florens tog vi tåget ned till en plats vars historiska vingslag har en än större förfluten vidd, vars skamfilade karaktär är än mer påtaglig.
Vi steg av i Napoli.
Ovan: napolitansk ordning i kaos.
Här står inte hela byggnader öde; fastän en våning kan gapa tom, pågår livet fortfarande i andra våningar. Gatugraffiti, spirande blomlådor & ett gapande mörker - samsas. En form av ordning samsas med ett uppenbart kaos. Här skulle jag inte önska bo, men det är någonting annorlunda, för den som vill uppleva någonting annorlunda. Det händer att jag detta kan önska.
I de napoletanska Madonna-kulten är även horan en Madonna
Min från De Fria-tiden bekanting Jerker, vid vår visit sedan ett betydande antal år bosatt i Neapel, var vår otrolige ciceron. Grazie, Jerker!
Genom Napoli buren, av någons morfar
Innan det blev för mycket av det goda begav vi unga damer oss till hamnen. Bland fartyg höga som skyskrapor, tycktes det, fann vi oss med biljetter till ön Procida. I väntan på båt satt vi, vi krusade våra munnar med syrliga bigarråer inhandlade i en napoletansk vrå för frukt & grönt.
Vi kom med vågorna i rörelse.
Genom Procida buren
Vi hade ett par dygn av stelnat lavaland & Lingue di Procida. Från havet såg Elsa Maria Vesuvius & sade att hon ville se dess lava. Hon fick se död lava. Levande land.
Så kom den morgon då jag satt på huk vid en bänk & åt gårdagens sardiner ur en folieform som kom i tunnan när fastlandsfärden ankom. Dagens nästa varma mål mat skulle bli pizzatrianglar med sardeller under gatulyktans sken.
Ett aftonens Venedig.
Ciao Napoli
Frukost, I
Frukost, II
Här emellan en tågresa på 9h, tack vare försening.
Afton, Venedig
Morgon, Venedig
Venedig är ett mänsklighetens under som jag längtar till att återse. Det är en plats vilken jag vill leva på, åtminstone 1 år men allraminst 1 vecka. Venedig till sin form bjuder in till dessa fantasier, då det framstår som en drömd värld som du får drömma om - ja, du kan likaväl drömma dig 1 år i ett hem i ett högsmalt hus utmed vattnet, med en liten balkong i sten bakom en skyhög trädörr, innanför denna ett ljust tyg skirt som fjärilsvingen, innanför dettas töcken står massiva målningar med fet olja & torkar &
du får drömma om Venedig.
Jag såg så många portar jag ville beträda; muséer, kyrkor, hem. Jag såg fönster som jag ville slå upp.
Jag såg ingen graffitti.
Buongiorno
Vi hade en natt.
Ovan
Nedan
Det är skönheten som är bortom vår värld & den glädje jag känner inför att detta är människans skapelse. Människan är god! Att de älskliga byggnationerna sedan ter sig som svävande ovanför ett himmelsspeglande hav, har någonting hypnotiskt tilldragande över sig - men den estetiskt sett okonstlade skönheten är nog, är i sig självt tillräcklig.
Caffè Florian
Med ett mycket sent, men - skall nämnas: också mycket rent - tåg svävade vi in över havet, in i Venedig Santa Lucia. Sedan flöt vi vidare in i den blå timmen, längs kanalen. Vi satt i en vaporettis akter, mitt barn ammades av mig. Den ena stenen var vackrare än den andra.
I kärlek flöt vi tre in.
Vi en konstellation.
Ciao Italia
