23.4

.o4|o5|o6

De starka norrskenen beror på att en bit av solen har lossnat

En bit av solen har lossnat
& fallit ned till din lock & lugg
har stigit upp i din panna
belyser mystiken i pärlerands glugg

Om dig skriver jag dikten, mitt barn & du Auroras sken över den mörkaste av själasky, du som bär mig fram i livet fastän det är mina starka mödraarmar som lyfter så som de har lyft sedan din blodiga hjässa kom som en rosenknopp ur en bärande kropp

. (& alltid bar du min havande gestalt)

De spänner om dig där du sitter mot din moders höft. Vi bestiger den bleka Fiskarbastionen, tar skydd från regnet. Bastionen har 7 torn & mången valv - jag ammar dig i ett av de valven & minns att Kristus är bland oss, i en hop av turister där hjärtan slå i takt. Om så bara två, han stå mitt bland oss då, bland de 7 tornen & de 7 lekparkerna, alla de 7 dagarna, i 7 toner i de 7 skyddsvokaler du jollrade som späd.

Så stråla solen åter

& detta överraskande starkt. Det är april, nästan maj men än april, & din 2:a födelsedag firas när du lyftes upp för att gladlynt pipa över att beskåda de asiatiska elefanterna - & begråta att du inte får leka med dem; du är så lekfull & så hoppfull, mitt barn - & de har en stor rolig boll som far omkring i elefantpoolen, snabel mot snabel.

Kär i djuren, du min unge, jag ser dig barfota jaga din första fjäril; den är vit liksom din fot, din fot möter marken som vit magnolia. Din mor betraktar dig på avstånd när du tar spjärn från området av de späda björkarnas pärlband av klorofyll; de som har fångat ljuset, för att söka fånga den luftens blomma, & hon tänker

Tänk! H O N är min.

En tanke som fångar ljuset.

Mitt barn, du är generös. Du räcker din hand fram till de andra. En liten flicka med far sitter intill oss varpå du erbjuder henne ditt vatten. Ni delar detta vatten & ni bryter hennes bit bröd, så självklart som bara de små barnen kan. Som de som helt självklart erfar närvaron, kan.

Du smakar av brödet så som ni smakar av att vara av samma stjärna; det är din födelsedag & det är den lilla flickan Helgas födelsedag likaså, när ödet har fört er att mötas på ett art nouveau-arkitektoniskt Zoo:s elefantbänk, i ett varmt Europa.

Ni. En sammanstrålad stjärna på jorden.

o23o4 Elsa Marias 2:a födelsedag - ovan bakelsen à Valhrona.

o23o5

Vägen till kyrkan.

o23o6 Det blå ovan leken i det gröna.

Så går 1 månad, 1 vecka & ett par dagar & du är hela tiden 2, vilket verkar vara en mycket trivsam tid - trivsamt så som livet är när en inte mera bits som ett otämjt ungdjur, inte smakar skinn i tänder nedgrävda som en märkning i ens moders kött, & istället lyssnar, lyder & talar så att en blir förstådd. Äter sin mat, tvättar sina händer, sover sin natt & gläds åt sin dag.

När den tidigare jagande, nu förmildrade, entusiasmen inför mötet med djur låter en komma nära, får ens för världen nästan nya hand smeka det lena som är de fyrfota.

Så är i mötet, 1 månad & 1 vecka & ett par dagar sedan livets 2:a födelsedag, kärleken nära - från busande elefantsnabel till blyg kattanos, från att erfara ett stycke kosmisk fullkomlighet när ens far på födelsedagsaftonen med ömsint hand ger en presenter; en speldosa, vars musik minner om att det i ett hjärta bor ett stycke oövervinnerlig evighet ty

kärleken är evigt nära

& du är hans

& hans hjärta tillhör dig, i evigheten sammanlänkade, & den rosenbukett dina små händer får att hålla doftar gott. Med ditt ansikte i den somnar du i en taxi på väg till Uppsala. Det är aprilnatt

& klockan står på 23.18.

g ◯ t

a u g u s t i m å n e

Ett annat land; Gotland, på vilket ett får är ett lamm & en ros är en flagg. Den mäktiga domkyrkan St: Maria är en nätt liten speldosa, så som klockklangen klinga likt en sjungande leksak, över torn & kullerstenshöjd kantad av kulörta trähus.

Vi älskar detta land.

Roma kloster.

Vi älskar dess ruiner. Vi älskar dess kalk.

Norsta Aurens vita sand lös mot bjärt blå ljungeldimmel & den av Guds slösaktigt förskönande hand målade regnbågen över övalvet, skapade av sceneriet någonting så ur levande saga att

jag omfamnade döden

med livet tryckt mot min barm.Tryggt

Norsta Auren, Fårö.

Livet älskade Gotland

& vem vore hennes mor att neka kärleken till ett rosigt kalkrike. Kärleken till kölden & elektriciteten i ett djupt, laddat kalkbrott i kompassrosens nord - ett par raukstenkast från rent vit kyrka, med paret Bergman i jord, invid vatten.

Vem vore jag att neka att vi älskar.

d ◯ p

E l s a M a r i a
Odila Bergliot
.

En blond blund.

Den 24:e juli i norrbottniska Gammelstad med dess av röda kyrkstugor & smäckra björkar omgivna medeltidskyrka (invigd 1492), döptes Elsa Maria Odila Bergliot:

Namngivningsinspirerad av mormors mor, jungfrun, farmor samt en karaktär i en 1OO år gammal älsklingsbok.

Bergliot betyder Beskyddare av ljus.

Psalm 391: Blott en dag.
Psalm 21O: Jag lyfter ögat mot himmelen.

Fars tumme & mina underkläder kikar fram. Den hedrade, sover.

Dopet var ett vackert litet spektakel.

Min dotter blev döpt in i den kyrkliga gemenskapen, iförd samma vita stass som min mor & hennes systrar döptes i, i 196O-talets vigvatten.

Dopklänningen var stjärnan på spektakelhimmeln, då 6O-talet var lite ett spektaklens tid; men fastän fallande glitter & små ärmar för en trind kerub, är det näppeligen något spektakel att få bliva döpt i sin mormors dopdress.

Vid min obesmyckade; ty i all hast glömdes mitt åländska blomstersmycke bort - barm bar jag min Elsa Maria fram till dopfunten i marmor. Sedan psalmerna spelats vågade jag a cappella sjunga min Junivisa, kreerad på Norrkulla skogsstig med lillan i famn.

Kyrkans gråvalv var goda för min stämmas klang & jag brast inte alls av nervositet, för jag var hemma.

Ett par gästande gossebarn fick hjälpa prästen att ge mitt barn det heliga vattnet för själ & hjässa. Viggo tog uppgiften på stort allvar.

Organisten tog ton för Ted Gärdestads vemodiga, hoppfulla; så som livet, Himlen är oskyldigt blå.

Som ögon när barnen är små.

Bror är alltid så fin med lillan.

I bystugan ställdes det bland sten & rallarros till med ett de femtioelva fikabrödens kalas, för släkt & vänner med silver & leksaker till det nydöpta livet.

Min bror lyfte sin yngsta systerdotter mot himlen, & log.

Rakkaus.

196O Bröllopet.

Den unga, till sin natur vackra Anneli - i lockar av mörk koppar & tjocka ögonfransar av ricinolja stärkta - bördig från lantliga Ruohokari i LAPPI, befann sig i dans med den dåvarande fästmannen & blivande bankdirektören Paavo, när hon fann sig i tanken att Detta blir det ingenting av.., ty hon bar ett första barn, med en annan man; min morfar, den blivande busschauffören Raimo.

(Inte vilken busschaufför som helst; Kalix populäraste busschaufför, tåls att sägas)

196O Den unga skönheten & det unga paret.

De möttes sedan en dansafton i Kemi, när Anneli tillsammans med nära väninnan, blonda Marjata, erbjöds skjuts hem av Raimo med vän. Anneli fann dock sin blivande kära vara en kaxig munsnattrare, så de unga damerna bestämde sig för att tacka för sig & ta tåget hem.

Men Raimo gav sig ej. Enträget kom han att uppvakta sin flamma, & inte bara var han en kaxig munsnattrare med en dåres envishet; han var lika fullt en charmör.

196O Höggravid en vår.

Morfar äktade min mormor en decemberdag under 195O-talets sista år & i den fjärde månadens havandeskap. I grosses tilläts hon ej stå jungfruligt vit brud i kyrkan; i en kyrklig församlingslokal i norra Finland, klädd i marinblå & i på egen hand rullade hårlockar, blev hon hustru & han blev äkta man.

Raimo tog Anneli till sin fru. Han tog ansvar för sitt livs val, & hon i sin tur sade Ja till sin ansvarslott - att de valde varandra, redan innan de inför vittnen sade Ja.

Detta är en giftermålets kvintessens; att i nöd & lust taga ansvar. Detta är att i andens namn älska.

196O Lillan i Raimos famn.

Att säga Ja till det ansvar det är att värna varandras hjärtan, & än mer så det lilla hjärtat hos ett skapat liv. Att inte förkasta ett av Gud givet band, sammanlänkande två själar inom evighetens cirkel.

Detta är vad kärlek är.

196O Med den förstfödda dottern.

Detta är den kärlek som jag aldrig har mött.

Fadern vars famntag alstrat vårdotter - mitt hjärta, i min kropp buren - kände blott kärlek som ett rus; som en i ett begynnande möte väckt eufori inför föremålet för en lättsinnighetens fetischering av främlingskapets förälskelse,

av äkta intimitet bleknande till ett intet. För honom var ordet Käresta blott en stilmässig accessoar av elegant språkbruk, ty

ingenting betyder någonting.

När han såg in i de ögon han sade sig känna intet inför, var det med det ratande yttrandet att han mer gärna valde att dö, än att äkta mig.

Så för hjärtat frånstötande fann han den kvinna som han för endast ett par en den flyktiga sommarens ögonblick sedan, in till vår värld famnat fram ett litet liv med.

Mina ögon väckte intet.