En norrbottnisk natthimmel i juni, är
a r k ,
av sol. Våren målade vinterns vita med fallande magnolia. Försommaren stänkte häggstjärnor mot mörka molns kosmos - & regnet bar fram dess doft. Regnet bär försommaren fram.
En doftnot ett penseldrag; luftens fukt ett ark för de dofter vilka väcker minnet av viljans tid.
Vi vill, om försommaren,
vi vill & knoppen vill likväl
o22o6 En Maria.
brista ut i sång.
Hon nynna: Tula hem, tula vall, som ett barn. Hon är älskad. “Jag älskar dig”, viskar jag. Dig, speglar hon. Spegeln är ren, hos ett barn.
Tre månar av ljus, sedan födelsedag.
Två år av ljus, sedan skapelsens afton.
En midsommarsol vars ljus faller ned på mitt barn;
ett bebilår är himmelen på jorden, när St. Skedvik sol får sitt värdsliga fäste där. Huden skall ha sina konstellationer. Hos hennes mor finns det åtskilliga.
Tre pärlor dimjölk faller till solkysst hy. Maria nyckelpigas vingar bär prickarna de tu. Ett första födelsemärke som en hudens stjärna invid ett mjukt bebiknäveck;
som vill lysa över en hudens rymd.
Vi vill rymd.
I hennes hjässa cirklar en blond virvel, en galax inom vintergatan & inom mitt hjärta. Så stor hon är i mig, så liten är hon på Jorden.
Bara ett barn
o22o7 Himmel.
o22o7 Tre droppar di.
bär himmel i öga.
Jag vill ge henne det vackraste vår värld har.
Jag vill ge henne fågelsången.
I vår lämnade vi fågelsången, när vi lämnade det bo var vi firade påskens färg. Det var ett allt för sorgligt torp men där sjöng fåglarna men
fåglar bo överallt & de bo i mitt bröst & jag skulle överge ett Arkadía om mitt idyllens bo var kakos inom dess väggar. Om det stod sorgliga konstväxter på bordet till en vacker punschveranda. Om dess munblåsta glasrikes ljus skymdes av kartonger & ting.
Att lämna var en lättnad i bröstet & ur bröstet flög fågel ut i dalaskog. De sjunger glitter i gryningen & de sjöng sång när jag vände mitt barns kropp runt & omkring för oss att akta de små odjurens bett - & jag upptäckte en himlakropp;
ett första födelsemärke,
en andra midsommar, ett tredje & ett fjärde blad av de ord hon talar; när hon talar
skall hon berätta om sina drömmar. Drömmar om Edö? Drömmar om piruetter över naket trä? Glittrar det hos henne drömda? Kantas det av silverramen om ett skär. Kvittrar sparven i dalamål rent? Målar Zorn hennes vattens färg.
Ljudlöst talar hennes hjärtas puls, när vi vibrerar tätt tätt sovande i säng. Ett, sammanbundna vid bröstet. Jag älskar hur hon rullar tungan kring dess knopp. Den blommar rosa i hennes mun.
Styrkan & sårbarheten.
Så påminns jag om att hon är ett mycket litet barn. Det syns så tydligt, när hon i en sådan liten skepnad ligger i vår säng, i drömmar vars hemlighet förborgas av det späda. Även i en liten säng, bär hon en liten kropp & än formar sig hennes tunga mer omkring ett bröst för di, än för berättandet.
Ingen bär en hemlighet så som det lilla barnet.
Ändock är hon ett starkt föl som tar språng mot det ark som är hennes att känna strukturen av. Med fina händer, känn dess struktur innan du drar en pensels drag, mitt barn mot barm. Måla ditt vattens form.
Så liten så stor är hon, men det finns nu ett barn som är så litet att det inte än på året tar ett eget steg. Aldrig har hans ben burit ett språng. Aldrig har han nynnat sin moders sång.
En gosse är född.
Välkommen, du vem är allt utom tabula rasa; ditt ark är inte tomhet, det är fullt
av ljus
det späda livets kuttrande joller leder vägen hem. En vit duvas kuttrande.
I hans öron glittrar gryningen. Hans mor har givit honom fågelsången.
Han är sin moders frälsning ty hans ande renar världen. Modern är den ark som bär hoppet fram; ett hopp om liv.
Att föda ett barn är en mariahandling. Att säga Ja till skapelsen. Att födas fram är ett offer. Det nyfödda barnet bär allas vår synd mot rena späda skuldror. Det stora är: det gör det med tillgivenhet & det gör det med glädje
fastän det skall komma en flod, & det skall komma en ark & den skall rymma all världens fåglar &
en enda människa:
B a r n e t .
o22o7 Sommarljus.
