abisk O

Nyårskaramell no. 2
j u l i

KALLAD av blå sireners skönsång, de vars kroppar av sten kan förgöra, de köttätande i vars jord Herren begraver människans ben. De vilka besjunger vår existens, till den dagen. Korta knotiga vita björkar niger av vördnad inför de jättar som rests som värn, som vaktar vår ödmjukhet - vi som reser de vita knutarnas röda hus; de vilka är så sköna för ögat; de med smörblommor som solar mot en het vägg, de är sköna för att en människas fotspår i vildmarken är en syn för gudarna.

Sköna för att luften än vibrerar av den vind som flydde i klangen från Paradisets port.

Arkadía.

Nyårskaramell no. I

Om att befinna sig på en nästan öde ö
att känna frånvaron av andras, av auror
som att befinna sig i skapelsens begynnelse
karga klippor
orörd jord
havet en rymd omkring en planet
svävande
i en för Eva & Adam fredad tid
innan det öronbedövande dånet av Paradisets port som slår igen.
Utesängda.
Endast den gröna marken & de vita svanarna förblir kvar.
Två vita svanar för alltid varandras
för alltid Herrens
för alltid i en paradisisk värld fredade.

Er.

Du plockade den i vattnet,

S e p t e m b e r .

sade hon om den grå runda stenen i den lilla handen.

Denna årets näst sista dag bär jag henne från diskhobadet. Hon ser upp mot den yviga granen i skrud av
glitter, halm, pappflaggor, röda blanka kulor & säger

En häst kan hoppa över där. Över granen!

Drömde du att en häst hoppade över granen?

Nej. Jag drömde vatten.

Vad var det för dröm?

Det var min dröm.

Vattnet söker sin cirkel & handen söker stenens lenaste form. Där vilar den mitt i handflatan som en kärna bortom sin energi. I minnet bär den det oändliga havet. Min dotter vill ge denna sten som en present till någon som hon tycker om. Det är Au som skall få den, hon som klipper ut sådana bra hjältemasker ur styvt silverpapper & sedan brer en mantel av skirt silkespapper över en, hon som är så älskvärd. Hon skall få minnet av evigheten.

Små infall som faller lillan in, som Gud givit henne till skänks. Vid tågresor får de andra barnen Pixi-böcker & när endast de egna favoriterna återstår knyter hon upp sin ullhätta för att skänka dess röda satinband till en bebis; stora mörka ögon lysande av glädje över satin & att finnas till. Att få generositetens gåva är en nåd & där stod hon så, med en rund sten i sin hand & den stora gåvan i sitt hjärta, omgiven av älskvärda människor att vilja ge till & jag lade stenen till den snäcka som även den var för Au. Omslutande, en rosett av kalk omslutande det eviga.

Sådana här tycker mamma om,

sade hon till Au framför en plocklåda enkla chokladhavsfrukter, & det slog mig för första gången att hon uppmärksammar mig. Vad jag tycker om. Vem jag är. Det är rart & det är rörande att hon minns när jag själv kan glömma mig.

Hon minns.

Ni var nakna. Ni hoppade. Ni badade & ni simmade också. Vi talade om minnen från bryggor. Vid bryggor har mitt barn vuxit. Vid bryggor har vi inväntat stockholmsfärjor. De förde oss till marmorerade kroppar & de förde oss till öde skär. Vid bryggor har hon jagats omkring, lekt, hon har sett vattnet söka sin cirkel, hon har sett sin mor spräcka isskiktet med ett kvastskaft & försvinna ned i ett svart hål, en vattenorm söka sig fram, näckrosor som det ädla i ett blänkande silversmycke; det stilla träskets vördnad inför morgonens blyga himmelsblånad. Hon har rivit sönder stillheten med av småbarnets hull fylliga lemmar, med en putig bebibuk framför allt störtat sig ut ja rakt ut

i livet.

Det var på en brygga som jag mötte min skyddsängel när jag för 14 år sedan sökte ta livet ur mig, i min säng med min sjal om min hals, & min ängel - utan vingar, men med en skön röd ylletröja, skön mot min kind, med en stämma skön för örat, sade att jag inte var min egen. Beslutet om mitt hjärtas slag kunde aldrig vara mitt att göra. Människan är fri att välja sitt eget fördärv men vi kan inte frigöra oss från Gud, från den gudomliga nåden. Från skapelsen kan vi inte frigöra oss. Han inblåste sin ande i oss.

Vi är i existens.

På en brygga vid en sjö i en granskog blev jag varse

att jag tillhör Gud & så alltid skall,

på en brygga som räckte ut i Grycken hoppade jag barfota fram efter ett busigt barn & jag visste fullt ut att

henne tillhör jag, under hennes sommargula skinn löper ett blodådrornas mönster som i en vackert mönstrad ram av blond björk

som ramar in min existens.

Han. Hon.

Jag är er.

O k t o b e r Kontemplation på en nästan öde ö. Av hav omgiven.

lios

l I o s * l j u s

»Texterna på albumet Lios är skrivna på dialekten Kalixmål, ett näst intill eget språk som talas av ett fåtal personer i Kalix älvdal i Norrbotten.«

S o l e n ä r b o r t a

o 2 3 o 9 .

sade hon. Den var borta, bortom molnen - & vi: bortom oktober. Nu kan solen inte tas för given. Nu tas inte ljuset för självklart. Nu utbrister hon Solen!, ett lyckans Solen! vid dess allt mer sällsynta entré, i ögat i kargan tid, när dagens stråle är kall som snö. När Tellus vänder sitt ansikte mot intet.

Ideligen påminner hon mig - ljuset finns, för om hon en gång sade solen vara försvunnen så är det tusen gånger som hon har sagt: den är här! Om hon en gång biter mig i bröstet så är det tusen andetag av värme när vi tillsammans försjunker i djupsömn, natt efter natt hjärta mot hjärta, följt av mörka morgnar med het kamin, varm choklad & klassisk musik.

För var natt klarnar stjärnhimmelen. Med vinterns tilltagande mörker stråla rymdens ljus allt mer förtätat, natt för natt för var steg mot december, där stjärnorna skall falla som vita flingor, de forma en gnistrande vit gloria uppenbarad i yllet omkring ansiktet. Kinderna två röda solar.

Först träder vi in i november. Den 1:a november: ljust blå himmels slöjmoln minner om tidens skira skikt mellan ande & materia. Vi kan möta detta med vördnad för anden & med ljus för främjandet av lyckosamma manifestationer. Vi kan avmaskera oss, söka den rena gestalten, vilka vi var i begynnelsen. Nakna inför Gud. Det kan vara ett jehovas vittne som knackar på om Halloween & intet barn förklätt till demon.

Det är en naturlig cirkel att jag som 19 år ung var Eva vid en dekadent Halloween-fest i Vasastan &.. nu har jag ingen aning om min ålder, när jag skall räkna ut hur många år som har passerat, jag tror att jag är 34 för den morgon som jag vaknade till denna min födelsedag var min dotter 11 dygn ung & världen var ny & H O N stannade upp; nu för alltid en ny mor, i tiden inlåst i 16 m2 i vår attefallsvrå av Vaxholm, med en emaljbalja som diskho på duschgolvet, en himmel av jasmin utanför & ett barn som inte kan läggas ned för självfallet skulle ditt hjärta skrika om du lade det ned, ifrån din kropp, det ropar mot dig för hur skulle du annars kunna leva.

Den 1:a november för tre år sedan välvde stockholmsskyn ovan det gula torn vars klockor jag som ung hört klangen från när jag betraktat kyrkan från balkongen där vi drack kanelté & tände eld, en blond man & jag vi som eld han & jag, & hans skägg som eld, men det var inte han som blev far till mitt barn & det var inte vi som beträdde kyrkan.

Som havande kvinna var det i denna St. Maria Magdalena kyrka som jag för första gången kände mitt barns volter, vid ett framförande av Gabriel Faurés Requiem, med stämma från ett struphuvud täljt för änglahand & en harpa som väckte sentimentalitet över det förlorade paradiset

& hon gjorde volter.

Den 2:a november spelades Faurés Requiem op 48 VII. In Paradisum i morgonradion. Det ger en skönare morgon än miserabel à jour med P1:s krig, mord & mardrömmar i det vakna. Timme efter timme av död. Om vi om morgonen står nakna inför klassisk sträng kan vi återskapa jungfruligt land under våra fötter, än om koppen kaffe voro kryddad med bly, med blod. Ett klassiskt stycke när morgonstjärnan syns på blånande sky är det närmaste den moderna människan kommer kontemplativ morgonbön.

Det är den 4:e november. I Norrbotten snöar det ymnigt.

Ur Psaltaren i en dagbok, skrivet i ljusets juni.