1.11

o422 Konfettiregn en födelsedagsmorgon.

Med en körsbärskvist från skärgården & ett knippe konfettirika kärleksballonger besjöngs min dotters födelsedagsmorgon i Kastellet.

Ämnade stryka våra linkläder men det var knappt att jag hann med det & sedan tappades lillans vita romper bort.

Välkommen till livet.

o422 1 år & 1 dag, i Edvard Anderssons växthus, Bergianska trädgården / Stockholm.

1 år & 11 dagar - en sådan storslagen dag har vi bara en gång i livet. 1 år & 11 dagar sedan födelsens dag, inföll min födelsedag; hennes elftedag födelsedag.

Till frukost serverades förutom apelsiner som saftiga, svalt brinnande solar, ett stycke mormorsbakad vaniljprickig sockerkaka med rosengrädde - somrigt blomstergarnerad, med blåklint i ton med porslin.

Utanför fönstret hade de norrbottniska björkarna knappt knoppats, men i det östanvända köket lös allsköns kulörer av solen våren opp. Det gjorde vyn över en ful, asfalterad parkering betydelselös ty det lös; lysande ballonger. Apelsiner.

Till mig: en tanke per pralin; de nogsamt utvalda.

Rosa grädde.

o522 Sockersmulor,

Barnaögon.

Mammaögon som ser barnaögon.

Jag brukar säga att hennes ögon är blå, men de är ibland nästan gröna.

Skiftande.

Som mina. Som hos hennes far.

Hennes födelsedag inföll mitt i ett plötsligt hipsvips i livet & det blev ändock gott enligt konstens alla regler, men jag önskade henne än mer - av min närvaro & av presenter, för konstens alla regler - de är väl ingen konst.

Ögonkontakt, med de skiftande.

Efter födelsedagsafton (dagskalas - men hon kom till jords under mörk himmels timme) på Kastellet & Gamla orangeriet, följde en födelsedagsdag under vilken pavlinkan fick en pavlova inför barfotaglädje i Edvard Andersons växthus - följt av annandag födelsedag; att möta de kvinnor som närvarade vid Elsa Marias födelse, för en bebihippa.

o422 Stockholms Italien.

I försomrig dröjsamhet drömde jag om Sydfrankrike & Norditalien - & allt kom till oss, i franska presenter till dottern & firande inför ankomst av en till hälft italiensk till hälft dalabebi, på Stockholms Italien: Millesgården.

Som om Lidingö vore en bortglömd liten ö i ligurisk kustremsas utkant. Himlen var blå, blommorna var rosa - om än få - & vi åt toscakaka.

Denna dag fick Elsa Maria en bedårande, fransk speldosa vars klang vacker & klar, av kvinnan med mörka ögon. Kvinnan med de ljusa ögonen - hon som vid tidpunkten för elftedag födelsedag 1 år & 11 nätter dessförrinnan, avnavlade en naken nyfödsling - skänkte henne en värdig gåva:

ett glänsande silverkors.

Kastellets ö, födelsedagsförmiddag.

Mellandagarna, framför Nalle Puh.

1

Fann jag henne ur storkens linda neddimpen i vår, vore det med fingrarna utsträckta mot en violett krokus vars innersta delades av en fjäril jämte ett bi.

Hon: förundrad.

Hon: ett väsen.

Hon: en rosenkindad körsbärsflora med vita små mjölktänder som om en munnens snödroppe bar fyra kronblad.

Ett mirakel, i detta mitt parallella universum till mitt egentliga liv. De tusende lidanden har jag levt men nu kysser jag ett barn god morgon & god natt

& gratulerar henne på en första födelsedag. Vi vaknar välvt i Kastellet & somnar gott i Hjorthagen. Under dagen är jag jäktad & hungrig & bär omkring på en otymplig körsbärskvist men hon, hon är alltid solen. Hon får pussar & pappabus, en trätusenfoting & mjuk bebiborste av gethår, et cetera

När hon sover lyssnar папа & jag på Gnossienne no.1. Det är en av tiotusen låtar & av alla dem spelas den, den som är Hon nyförlöst på mitt bröst.

Bakom blundögons dockfransar finner jag henne;

bland fallen björk & nigande blåsippa som stjärnor i mossans gröna rymd, finner jag henne i en linda av moln. Förkroppsligande all mitt livs ackumulerade eteria, kysser jag henne en födelsedagskyss sedan jag har vinkat storken adjö - som en drottning, så som min prinsessa ädelt vinkar sin lilla hand.

Från mörka djurögon i hypnos till prinsessvinkningar - & alltid mossa.

Så synd att herr Stork inte ville stanna för en bit kaka. Nå, desto mer till dotterns feta lår & för all min hennes mjölk - & så förstås till hennes far, firande henne denna onsdag i april. Nå, fast han ville förstås inte ha någonting sådant - Elsa Maria var allt hans socker, i Bergianska trädgårdens Orangeri.

En marängkaka glad av kulört nonpareille & ett enda ljus rosa tronande i grädde - fullgott god för barnet att under födelsedagstiden finna ordet: Kaka!

Från Kafferummet Storken till Satie en fullmånenatt till kaksmulor -

& lika förunderligt som det ena, är det andra.

o22o4 I Edö skog.

Hon: en ettåring.

11

m a r s m å n e n

galopperande i norrbottnisk djup & blöt marssnö, vid dotterns sista lyckotjutande tur i kort bebipulka; nu får hon höga furaben, mitt långbenta föl. Ett föl skall jag bära vid min barm,

ut till en ö, bar jag henne, hennes elfte månad av jord.

Ut till jord bland vatten & vind, till ett hem av trä, bar jag henne; hon mitt femte element.

Allt livs potential

Svanskär.

Påskkär.

& mitt tultande föl.

När hon levat utanför mig mer än vad hon levat i mig: ett steg med en fot vid ett par tillfällen. Mest försiktig, tack & lov - nog så mkt. finns det ändå, att få sig sitt ajaj av.

Den tionde månaden: två steg med två fötter då & då & sedan än bättre än så; hennes elfte månad - alla två fötter tar alla möjliga steg vid alla de möjliga & omöjliga tillfällena.

Det är påskhelg & körsbärsknoppar & min lilla dotter hon går! Den elfte månaden är transformationen från ett spädbarn till en tulta med ögon blå.

Helt nybliven elva en Elsa Maria som på helt egen liten hand höll ett äpple á Ingrid Marie - & från detta till att yppa de märkligaste av ord, birman Sirius & Tokig, stärkt av markens utslagna kulörer ta meterlånga utvecklingssprång.

Synnerligen ett ytterst litet steg för mänskligheten - är för henne ett stort; nåväl, ett större antal små, om vi petiga skall vara. Hon må vara fölbent, men någon måtta med måtten är det allt.

Det är det remarkabla i det banala. Det händer överallt hela tiden att späda barn blir till tultebarn; de får gyllene fjun & vita mjölktänder & de når bänkens krön & de tar diskborsten för att hjälpa mor vid gårdsbaljan men mestadels blir det bara gräs & jord av allt; gräs & jord & GLÄDJE - & nu hände det oss. Kan du tro! Det hände även oss.

Det hände även mig.

H o n hände mig.

Helmi.

Vinterpärlor i vårdagjämning,

inspirerat av innebörden av finskans februari; Helmikuu - pärlmånaden,
av ispärlor i naturens skiftande temperatur - för mig; dockpärlor i hjärtats natur.

o22o2 att det dyrbaraste som finns, finns i en bebis mjuka nacke & är en blond, fjunig lock.

Håll mitt hjärta i de första försiktiga tonerna, satte stämningen för vår vibratio. Det var en överväldigande stillhet, när Sissels sång tog vid i detsamma ögonblick som en svanfamilj om tolv vingar svävade ned som ljusa väsen mot ett mörkt hav. Känslan av liv så påtaglig att livet upphörde att vara. Skönheten förde mig till ett intet

innan mitt öga hade mig att återvända till jordbundenheten med min dotter. Änglalik även hon, med blundande dockfransar svävande ned i en drömvärld, i vagnens hav av ull. Det var en månad till Lucia & vi befann oss på Blasieholmen.

Innan snöglim var marmorglim under Nationalmuséums glaskupol. Sakral geometri känner den. Statyparken var ljus i november, när vi gång efter annan landsteg Strömkajen - & solen var ljust givmild detta år. Solen ett ögas glim & solen en blond lock i min dotters fina nacke. Att en blond lock kan vara allt.

Vid en förmiddagtimmes färjetur gick sky från grå till lysande; från moln till ett rosa palats omgärdad av det blå, när jag såg ut genom fönstret mot Djurgården. Hon får förstå vad det skum som yrde på havets vågade våg är, begrundades från kaj till kaj.

Hon får förstå snö.

Först såg hon den i Norrbotten, i oktober. Vid det första ymniga snöfallets intåg i Stockholm, bar jag inte för allt i världen tanken att täcka över vagnen med ett skydd mot dess pudrande av Kullö, för var snöflinga som landade på hennes rodnande lilla nos var en nyfikenhet & en närhet, till existensen.

o2112 Lilla isbjörnen.

I mjukvit overall var hon min isbjörnsbebis, tung att lyfta till att skåda butiksskyltningars glitter & rosetter, leksaker & godsaker - tung, ändock så liten; vid tiden för waxholmska julmarknadsbesöket med hennes morfar Ingmar, övade hon än att resa sig med hjälp av en kartong tung, stabil, av en i botten placerad fysikbok på 15OO sidor. Den var inte min.

Det känns som om hon växte ur sitt spädbarnsjag när hon växte ur sin franska overall med broderade detaljer, & fick tysk, valkad ull till yttre lager. Den franskas fluffiga tossor som omhuldat tio bebitår, växte hon ur när hon växte ur sin lilla djurtass tågreppande efter grenar.

Efter Lucia packade jag ned den, tillsammans med allt för små yllestrumpor & mössor. Även varsamt vikta små julklänningar lades i låda, sedan säsongen var över - & som vi njutit den!

Från Kullös saffransbjärta lussekatt, vars tjocka päls gav den en välklädd karaktär vid mörkrets & köldens tid. Mjuk på tassen kom den till oss, för att med yvig svans smeka Elsa Marias tjocka kind. För var dag av vinter växte hennes iver över att djur finns. Tre små dexterkor på Edö blev hennes glada tjuts zenit.

Hårdare än tassen var de vana händer vi såg baka Vete-kattens korintögda lussekatter, vid en av de stunder vi insöp julskyltning & en längtans stämning i Stockholm. Längtans stämning smakar som Det gamla orangeriets värmda äppelmust med kanel, stärkande mig innan jag vid Plantagen invid införskaffade oss en rumsgran att åbäka hem i kollektivtrafik & backig proemnad.

Elsa Maria var storögd - magin oundviklig genom pyntandet av en gran. Vi prydde den med muséebutikers tingeltangel & hennes små fingrar sökte fetvadd som snö. Änglagirlangen bedårades hon en lång stund av.

Vi återvände till Bergianska trädgården, ty i Edvard Anderssons växthus huserade de utställning om julens frukt & kryddor. Handkreerade kronor i halm & skogsris hängde i det höga glastaket ned över dofter, berättelser. I ormbunkarnas sal blomstrade någonting knallrosa & inom adventsstigen prunkade röd amaryllis, hypnotiserande Elsa Maria.

I semmeltid återvände vi. Gamla orangeriet serverade årets godaste semla, som smakade så mycket smak. Semmeltiden är tiden för vårvinterns Plupp-palett,

En röd sötnos, solgul hud & lysande blå ögon, när jag i lek kastar min ulltjocka bebis opp i luften. Hon skrattar i pip & jag vill alltid leva i denna stund av vinter. Att evig vinter kan vara så vacker.

Denna stund skall målas i olja.

Bodenkyrkan stå vit i det vita, i vår bakgrund. Vi befinner oss på hembygdsområdet med det rödmålade. Julgranen har de fällt & klätt av.

o22o1 Tågfärden från norr till släkten i Ume, innan hemfärd Stockholm.

o22o2. Att vika: favoritklänningen har hon blivit för stor av - den packas ned, för en framtid sammanvävd med ett förflutet.

En gnistrande ett idets snöbädd, nedom Norrkulla himmel. Min långa skugga i om höfterna yvig fårkappa, dra skuggan av henne i pulka bakom; framåtblickande, fyra blåa ögon såg den djupblå isen i vått ömsom kristaller av is; de vita fyrverkerierna frusna i tiden.

I allt vad vinters gräddbleka anlete & blåiris var, så förundrades jag över solens strålar. Välmenande värmande, fastän än långt till vår - så långt som februariskuggan når. Under sådan himmel var det härligt att dra en tjutande lycklig pulkabebis fram.

När snö av smälta drog sig undan, kom semlan med sin bulles gräddiga bädd, & skira puder. Nam nam, sade Elsa Maria om sin mommos försvinnande goda.

Vinterbebis är inte bara ett blekt & skärkindat kerubansikte med rodnande nästipp & florsnö på Petit Mishkas mösstopp á la björnunge - det är också den vispade grädden från en semla, sött prydande en halv bebikind & en hel bebinos & så mycket som det bara går av en putig bebimage med däris mitt en navel, som viskar

v i

Gamla orangeriets.