De främmandes förgrening.

Vi bodde längs en landsväg invid en trevägskorsning.

Grusvägarna trafikerades av traktorer, en hundägarinna med mörk hund; Disa i koppel, där gick mödrar med magar, de namnlösa, de i sjalar & med vagnar; jag tror att de var två olika mödrar, jag fick ingen kontakt med dem så det kan jag inte vara helt säker på - för somliga är det lätt att vara ouppmärksam på det intetsägande. Mig går det förbi, går de mig förbi. Bara kvinnan med hunden hade ett leende ansikte, bara hunden med sin flyende tunga, & så hon.

När en mor med vagn passerade mig var hon i persona blank som voro vi ej i samexistens. Ett kalt ansikte var en pil - en från yngre bronsålder, kan hända - som ven över Bottna-mark,

då kom hemlängtan över mig, fastän här var underskönt - var det inte underskön natur som var allt? Var det verkligen ingenting. Fastän klippor här, när de sibiriska bergen brinner blodet rött, fastän barfota i allt detta fanns någonting som strömmade än djupare än blodet. Somligt når högre än ett berg,

dessa är de beståndsdelar som bygger berget & de bygger blodet, de vilka bygger människan,

det var en längtan efter ett leende. Den enkla hemtrevnad ett inbjudande grannskap inger - någonting så simpelt som att utbyta några ord med expediten i karamellbutiken, sedan inte mötas alls & så är det fredag igen, igen erkänner hon min existens & så erkänner jag hennes, &

ingenting

är verkligen någonting värt om inte hemhörigheten i en annan, fastän hon endast har någonting litet att säga - för att, just därför, för att också det svaga skenet är ett sken & också det klena mörkret skall fördrivas -

förbannade bönder, intresserar ens en annans öga dem, är kossans stora vackra brunn allt vad de behöver när de hinkar liv, in i ladugården sipprar endast en liten strimma ljus in - en alldeles tillräcklig för att blänka i ett kalvöga,

det är förståeligt

men jag, jag med rena handflator, behöver annat än grusvägar, kohagar, sten & skog; all denna undersköna bråte fanns att tillgå också som ny i det förlösta moderskapet nära naturen i stockholmslandet.

Då lindades spädbarnet i sjal så att hon kunde bäras ut för mig att spontant se (hon, hon bara blundade i spädbarnsdvala, hon vars unga öga än suddigt) de kära kossorna rusa ut på Kullö. Där, en vaxholmsö, då var jag hemma. Tillsammans betraktade vi de glada kossorna, jag & de andra & mitt blundande barn.

Spontant barfota, spontana leenden; de spontana samtalen, de är inte kalla - de berör havsnivån, kärleken, förlossningar, Paris i klackar Paris utan dusch, barfota utan kök men med en kohage som vy.

De är varma för att det är ansikten som har ögon & som har munnar; de är som vi skapades, de säger oss någonting - vår skapelse bringar stumma ord till vitalitet, de är inte klumpar av kött som staplar förbi som lika gärna kunde vara döda vore de inte mödrar till diande barn. För mig är de döda. Jag granne med en kyrkogård av självvalt nedkravlade, ur bysten flödar is; vad heter ditt barn? Vad dricker ditt barn.

Min varmaste kontakt i nejden en kalvs ravin av blodsvärme stupande in mot ögonfransranden.. Bonden vet. I ladugårdens dunkel tyder han människans natur. Kalvens öga den kula som förutsäger framtiden.

Det är någonting med vattnet omkring Fjällbacka, sade jag - vilka människor! Vad hjälper då hummer & krabba & Sveriges första marina nationalpark, med sådant djävla vatten.

Hem är var vi inte är ensamma när vi är ensamma.

Det är var de tunna banden finns & dessa har jag utforskat i några länder, några städer, från hem till hem förföljd av en, låt oss säga ett par, ouppackad kartong-er, err, error, sökande någonting som är att som att som att - var det de tunna banden som jag sökte?

De fanns ej att finna i entvåtre gemenskaper, inte heller i relationen till en man; sådana band är för klena för att mäkta med någonting så banalt som trivsel, de lossas, kvar står du med bunden själ men utan en annan människa inför dig & vem skall då erkänna att du lever

i synnerhet då du detta betvivlar.

En annans leende är en form av utdrivning, det är exorcism.

o24 På chiffonjén, Bohuslän.

Den första gången som jag flyttade till Vaxholm var det två avslappnade gentlemän som hjälpte mig att packa ur ett rum i Uppsala. Väl i attefallshuset var jag havande skulle bo, sedan se mitt barn växa de 10 första månaderna i jordeliv, svepte de under hurrarop tre glas kranvatten vardera - detta från handfatet var jag kom att ta mitt vatten: 16 m2 utan kök.

Klart; vattnet! Det var någonting med vattnet på Norrkulla. Som de drack! Alla de som drack av det hade rosiga kinder i leende ansikten. Vi i samexistens. Männen som hade hjälpt mig förberedde sig för att fara vidare i den svartnande septemberkvällningen. Kvar blev jag & min kropps växande cirklar, i växande linjer längs grannskapets konturer. Männen sade att mina bröst var fantastiska & att det var fantastiskt att mitt lilla barn svävade omkring i urinvatten, i sin bubbla nära evigheten; intet liv så nära ett väldigt kosmos, som det oförlösta - det tror jag att vi tre förstod,

det var en form av samförstånd, sedan for de. De backade in i den närmsta grannens staket, medlade & lämnade Norrkulla, Kullö, samexistens,

det hem som jag senare inte kom att lämna fri från tvekan, men det är bara så att en vacker dag bör en familj om två lämna 16 m2. Också vi. Inför min dotters 1-årsdag bosatte vi oss i ett torp på skärgårdsön Edö. På Edö lärde sig min dotter att gå. I torpet var rummen överbelamrade av möblemang, av kartonger, av en torpvärdinna med svår samlarmani alltid sprungen ur rädsla - är den väl?

Detta elände underlättade för visso för tultan att med knubbiga bebiben ta sig fram från möbel till möbel - de stod så tätt! - men för mig saknades helt levnadsutrymme. Vi firade påsk, björkens knoppar, sedan tog vi båten från Edö utan broförbindelse, för att söka

de tunna banden, de i vardagen nära på osynliga - ändock är de starka som fiskelinor. De band som håller en människa samman från kropp till knapp till kopp till käpp - livet ut, i de ickeintima sammanhang vi för oss fram i, framför en kassörska, en annan vi far förbi, de varsamt valda ord - de som balanserar det ytliga & det intressanta - vi yppar vid ett hastigt möte; kanske skall detta bli en vän? Kanske bara någon som vi möter sen igen.

Kanske aldrig.

Ändå betyder du någonting.

Begreppet tunna band, myntat av docent Cecilia Henning med kollega Sophia Lövgren, omfattar dessa vardagens fragment av närhet till en annan. Att vi hälsar & erkänner samexistens är centralt för det mänskliga välbefinnandet & det är någonting som jag har kommit att inse att jag högt värdesätter; fastän jag sällan tar mig tiden till djupare möten med mina nära vänner, vilka förvisso inte bor nära var jag bor - men inte heller söker jag särskilt aktivt fördjupa kontakten med de i närområdet, de gör sig vid mig varligt lindade ypperligt som tunna band - som detta är de ljuvliga & de är bärande.

De är fiskelinor som drar mina mungipor uppåt, för hjärtat närmare en annans, meningens puls, att vara nära en främmande & ändock i skiljande vardagande, sammanbundna, de bildar den väv som är känslan av jordisk hemkomst.

Detta var min hemlängtan - igenkänd!

Saker i kartonger, igen.

o24o5 I Kartong.

Omsider återvände vi till Vaxholms öar.

Så föll tillvaron, igen, sakteliga på plats. Till källaren bär jag kartongerna ned. Kanske bör jag sälja gungstolen.

I köket på Rindö stod jag med händerna fulla när jag genom P1 Stil lärde mig om innebörden av tunna band. Nu föreföll det mig självklart; att vi var här, utan broförbindelse men med färja & utan torp men 55 m2 & högt till tak (likväl som i Fjällbacka ateljélägenhet), när vi packade upp kartongerna; de var våra att göra vad vi ville med, & jag sökte jorden för att ankra i den - här blir vi! Nu bryter jag upp golvet. Inte bryta upp.

Återvändandet återförde oss till de band som jag sedan vi gav oss av för Edö - & med detta det okända - hade saknat. Vi välkomnades åter av damer & herrar, servitriser, butiks- & kommunanställda, tidigare grannar, de vilka mindes hur jag hade burit omkring på en rundkindad docka av kött & blod, de gladdes nu över att få se henne 1 m ovan hav - så roligt det var att se oss igen, sade människor som jag aldrig hade känt & i vissa fall ej sett - de var perifera - för egen del, men det var människor vilka mindes hur vi hade passerat varandra, de perifera passagerna.

Passager som hade sammanflätat oss, ty vi delade gator & vi delade hem. Igen. I varandra intrasslade, fast som rosett. Som någonting fint.

2o24 Kartongkaos, Bohuslän.

Hem är var de tunna banden är.

Hem är var ansikten har ögon, & mödrar har namn.

Hem är var vattnet ger stenen en svag, igenkännande nickning innan de i en vågrörelse möts & skiljs åt:

vi har mötts förr.

Det är en driftig blondin på hembygdsgårdscaféet, hon tar sig den hektiska midsommaraftonen tid för att vända ett soligt anlete mot mitt barn & hon utbrister: Elsa Maria!

Om hennes huvud en blomsterkrans. Hon minns min dotters namn.

Hamn.

2o22 Att i Vaxholm strosa kring.

Mistlur.

Är det svårt att bli stor.

Ja. Det är konstigt att bli stor. Jag vill alltid vara såhär.

Ibland känner jag samma. Mamma skulle vilja ha kvar dig som liten bebis & ha dig växande;

(jag älskar båda)

jag vill ha båda!

Du kan inte ha båda!

Du måste välja.

Vi har inte något val, vi växer oavsett vi vill det eller inte.

Också jag kan sakna dig som bebis, men oj vad det är spännande

att du blir stor.

Ett barns växande upphör bara om det värsta tänkbara händer.

Om.

Allt ligger framför dig.

Vad saknar du mest med att vara liten?

Att krypa.

& när du var bebis ville så du gärna kunna hoppa & springa.

Allt ligger framför dig, allt utöver krypandet, det kryper fram

de existentiella frågorna de kryper fram ur garderoben

garderoben är nu lekrum, mor bar ut kartongerna, kläderna undan,

skall du leka kull med ett monster, i en garderob - vad tänker mor,

skall du ha kull och jaga svaren skall det ha kull och dess frågor jaga dig.

Kanske om du kryper kommer det inte ikapp

kanske är det för att dina steg är självsäkra det tar dig till lekkamrat

kanske om du stänger dörren till, kryper, jollrar, kryper in igen,

det söker sig från dig undan

men i ljusspringan mellan karm och vägg bryter sig in - din förundran.

En av de sista skållheta dagarna inleds med mistlur. Vi hör den på ett behagligt avstånd.

Hennes öra är nära min mun: Det är dimma, viskar jag.

Hon vet.

Hon lär sig om havet.

Ett stenkast från vår port huserar Ostmakeriet - till min dotters förtjusning, ty det ystas inte endast för dettas skull; i mejeriet skapas även lyxig gräddglass. En sådan sommar det har varit, invid de färgranna vimplarna - om än att hon kan hända än hellre sitter & guppar vid sjömacken inne i Vaxholm. De glasskulorna har en starkare färg. För barnet hägrar det bjärta. Någonting visst är det med att guppa, för den delen. Barnet minns ett guppande vatten.

Ytterligare ett stenkast från etablissemanget i Rindö hamn far de väldiga båtarna i Oxdjupets stupande farled. Det vattnet är kallt, att bada invid i Måldepån är alltid kallt; vi gör det likväl, vi bor ju här.

Här reser sig dimman.

Det är mistlur.

Det högsta av strupskrik ett litet barn kan ge ifrån sig, är det dess tjut som om mistlur, en varning om terrängblindo, en annan kropp, en annan vilja, en själ som häver sig ur modersfamnen & kommer att bedarra vid avsaknaden av värme i den fuktiga morgonluften ute i den stora världen - & intet kan hon se. Framför henne ligger världens ände; en vit vägg. Ett intet - & bortom?

Det är eget rum, det fylls snart upp av kartong; det är en robot. Det är ett skepp.
Det är egen säng, utan att sova i den. För att ha.
Det är att rata barmen & att tjuta för den. För att slitas.

Det är mistlur. Det är 130 dB. Det är världens ände, så som den är känd.

Den är vacker när mjölkvit, tät dimma liknar ett kolossalt moln som har lagt sig för vila i bräckt hav.

Vi tar båten ut till Gällnö, det är fredag & hett. Dockan Isa rullar fram i en rundad dockvagn av trä. Den var min när jag var flicka, nu har den någonting visst - har också jag. Har också jag? Skavankerna i det rosa träet ger patina. I Elsa Marias ägo blir dockvagnen vintage. Så mycket skall förintas under den tid som dockvagnen bara blir antik, & mer dyrbar. Skall min dotters docka förintas? Den förintade dockan skrämmer.

Min dotter vet att hennes mor en dag skall förintas. Att förstå det är någonting annat. Hur förstår ett barn att en mor kan växa ur sitt liv, & överge sitt barn i världen - inget val har hon! Hur förstå, när en mor inte vågar tänka tanken att dö ifrån sin ängel sitt blod som blev till ljus & så all denna jord, denna erbarmliga jord.

Det är för väl om förståelsen kan ske när hon inser att total förintelse är en omöjlighet. Förr förstår hon intet, om jag får be.

Bedja.

Om det finns någonting att säga till om, i denna värld var vi med skitiga sulor far fram.

Mistluren kan ge oss ett svar, & ett svar endast: är det dimma, är det inte.

Allt vad är intet & allt vad är höljt i dunkel skall besvaras av den vind som visslar i ett blad.

En röst så lågmäld att du inget annat val har än att med hela din andes fulla förmåga lystra.

Molnen skall lägga sig till vila, & du skall lystra.

Tisdag.

Venetianska korkskruvar.

Idag bär hon den gröna yllekappan.

Den har volanger för hon är ett sådant litet barn, nästan 3 & ett halvt bara, & det är hon endast för en kort stund. Tre volangkjolar skall hennes kappa ha, innan dess att vi har blinkat & finner vår på intet vis unika symbios - vi är bara modern & barnet som de andra dessförinnan; också de övergav varandra, också de blev till bara ben - stå tillintetgjord vid våra fötter, när dina har sökt sin bredaste form & du ärver din moders skor så som jag ärvde min moders skor.

Kappan är dubbelknäppt. Sedan jag har knäppt dess nedersta knapp kommer det engelska uttrycket för en stil över mig, det är spontant: Smart! Bedömer jag. Hon ser det som beröm & tackar mig. Mina ögon möter dotterns, de ter sig nu helt gröna, ylletyget som om från skog för fram en viss natur, den är inte skog, den som ses i linjer i iris; iris hos föräldrar, iris i blodet som smala strömmar av jade. Hon ärver vår iris.

Hur kunde detta liv med att välja oss! Vad hon är stark. Ett sådant väldigt modigt barn som i trikjolad kappa stå där i hallen på Östra Kasern. Vi har turen att få hyra en fantastisk konstnärslägenhet - den liknar inte mycket annat vi kunde erbjudas - men hon har börjat sucka över att vi inte bor i hus; en sådan oxe, jag som just har burit möbler & kartonger till förbannelse för att skapa ett lekrum i vår stora klädkammare, hon förstår inte att hon likaväl hade kunnat ärva svensk slum av sin hora till mor. Kan vår vildaste fantasi nu vara att en dag köpa ett stycke av en radhuslänga en backe upp? Du får gifta dig rikt, flicka.

Kappan har en krage. De framför badrumsspegeln nyborstade, nordblonda lockarna faller till den, de nuddar den precis. Äntligen. Åh, vad ditt hår har blivit långt! Hon hör att vi stora tycker att det är vackert; vi stora, vi med idealen, men vad jag menar är: Du är stor nu! Lika bedårad var jag av de förr begynnande fjunen, ja jag skulle rent av kunna grina över att de har gått förlorade, de sidentrådar som aldrig kommer åter men som mina drömmar vävdes av; nej fy, hellre då att tvättmaskinen far för aggressivt fram med de skiraste sidenplaggen ur en välkurerad garderob, än att barnet med dunhjässa aldrig kommer åter, så som sanningen är - aldrig igen skall hon finnas, hon lever i dikten & i fotografierna allena, fångar de nu någon själ - de fångar väl någon själ, är det inte de välväxta skäggen bara som är verkligen frånstötande med amish. Vet de inte allt annat. Sys deras dräkter inte i lin. Går de inte barfota för jämnan. Känner de icke Gud. Har hon av en intet ont moder fångats i bilden. Ett fragment av vår kvanttid har frysts, för alltid. Modern som förövare.

Över hennes växande svall skulle de trä en vit huvudduk. Vi skulle åka häst & vagn.

Idag har jag en skir, flirtig ylleblus från Filippa K. De skulle ta mig i knäet. Lusten som förövare.

Nu träder vi in i Rindö röda buss. En mindre konflikt uppstår oss emellan för att jag nu har bestämt att vi inte skall vara finkänsliga & uthärda ungdomarnas fräna parfymer; hon tyckte sig sitta alldeles utmärkt var hon satt, hon kunde gott ha suttit kvar - för all del, jag kunde förstås ha flyttat mig, men hon kunde ha suttit kvar.

-Mamma är så känslig mot parfymer & du är också för känslig när de är för starka; det påverkar ditt humör & ditt beteende, jag har sett det.

Hon vill förstå varför, förstås.

Det är självklart, hon är 3 & ett halvt. Världen öppnar sig, förundran, undran.

Det är kemi. Ett ämne som reagerar med ett annat ämne ger en reaktion. Varför? Det är en bra fråga. Så! Nu söker jag skrattet, också det en reaktion; hon ser vägen till färjan som en karusell kantad av utblommat gullregn, det är kulligt, i kroppen väller skrattet upp, så påpekar jag att vi rullar i en nedförsbacke men denna gång är det som om hon inte kan känna den, eller är hon mer bekymrad över att jag inte känner den: hennes mamma skrattar för lite fastän jag anstränger mig för att möta barnet som ett barn. Till stor förfäran är jag bara en mor.

- Mamma, du skrattar inte.

- Jag skrattar, men jag är stor nu - jag skrattar inte lika mycket som du

som när jag var barn men jag var tidigt förlorad

& jag är genomskådad:

-Du är stor, du har ett stort hjärta, som kan skratta mycket. Jag är liten, jag har ett litet hjärta

så varför skrattar hennes lilla hjärta mer & det utan ansträngning, men kära älskade du vet att din moder har ett krossat hjärta - du har sett det när jag inte förmår att hålla masken & jag har bekänt det, men vi skall inte tala om det nu.

-Våra hjärtan skrattar inte mer

det är så mörkt en sådan solig septembermorgon, tar du nu inte i från de små tårna, är detta för att du tog ett par lekfulla steg i mina höga svarta klackar innan vi gick hemifrån, det är väl inte värre än att din stackars mamma känner sig kvävd av ungdomarnas påträngande parfymer! Att under morgonen plötsligt finna mig i någonting så intimt som tonåringars nackar, känna de dofter som skall vara oskulderna förbehållna, de & endast de som är dem just precis nära när de böjer sig fram för en trevande kyss mot bart skinn, men det intima som tillhör de unga tar över luften i den trånga kollektivtrafiken fastän vi utomstående försöker att leva här & du förstår mor kan inte få huvudvärk idag, mor skriver idag, ja mor skall skriva om din mors mormors mormor & den fattigdom som kom att gå i arv - fastän så även ögats jade fastän jade ger ett löfte om rikedom,

för detta är berättelsen om när vi förlorade vår gård i Rovaniemi - men du vill höra om hur jag förlorade mitt skratt? Inte kvart i 9 en tisdagsmorgon, kära du.

-Det kanske är någonting i blodet, sade hon,

för blodet möter hjärtat.

Det intresserar henne hur blodet består av kroppar och hur hjärtat pumpar detta i kroppen omkring, hur allt sker under vår hud nästan som i hemlighet

och vad är det för hemlighet hennes mor bär på, någonting är det som jag inte berättar. Att vara stor är ett hemligt tillstånd. Endast i barnet finns renheten förborgad - kanske anar hon att jag vill ta den ifrån henne, fostra henne; är det inte i fostran våra vardagens konflikter blossar upp: bete dig! Här går gränsen, du vet vad som händer med leksaker som du kastar, jag kan stänga av filmen, så talar du inte till din mamma, hyssj; grannarna sover, skratta inte skrika men känner hon att jag berövar henne sitt skratt - att jag har berövat henne det simpla tillståndet, spädbarnets symbios vid barmen; är detta varför hon leker att hon kan krypa endast & nog är hon söt i babydräkt. Är det jag som tvingar henne till att växa.

Bär mig som en baby: ingen med ett hjärta skulle komma på tanken att fostra ett spädbarn. Ingen klok förälder skulle få för sig att säga till en så väldigt mjuk 1-åring på skarpen - så bär mig som en baby!

för en 2-åring som kastar en sten i väggen, biter dig i bröstet & spottar dig i ansiktet! En 3-åring som säger att hon hatar dig. Här går gränsen; du är människa & får inte bete dig som ett djur

men nu uppstår en dragkamp i vilken jag kan beröva henne allt vad hon älskar & jag skall så; jag skall få bära hundhuvudet för vad som är barnets natur; är det mitt fel att du växer, & hon är stor nog att vara varse varför även stor nog att fostras, hon ser sig vara stor nog att vakta sitt skratt för hon kan se vem som har berövats det & att denna människa har makt över henne.

Det väcks en oro i mitt barn: att vara människa & att bli stor, är det att förlora sitt skratt?

Under färden passerar vi radhusområden var barnen på ön bor, & den knotiga kala tallen på höjden Solhem var det verkligen alltid är solsken, kulle upp & kulle ned & detta nu en färd under tystnad.

Kanske har hon rätt.

Det kanske är någonting i blodet.

Tulta i Stjärnsund, Dalarna.

Barn gästar Stenum, Västergötland.

Guldlock i Branneby, Bohuslän.

Vita hål.

Ett vitt hål är i den allmänna relativitetsteorin en hypotetisk region i rumtiden som inte kan nås från utsidan, även om materia & ljus kan undkomma det. I denna mening är det motsatsen till ett svart hål, som bara kan nås från utsidan, & från vilket ingenting (inklusive ljus) kan undkomma. / wiki/vitt hål

Då, var det jag.

Då kunde jag nås endast av hans hand; av Din hand.

Den vintern för fem år sedan var jag en kollapsad stjärna, genom attraktion utan vådliga intentioner hade jag vuxit & nu skulle jag förintas; var det inte vådligt ändå, mitt hjärtas kropp uttänjdes av mitt tålamod till flortunn tråd innan det upptogs till mörkret i ett intet. Ingenting skall undkomma DET SVARTA HÅLET, när det väl ätet är, menade Albert Einstein vem teoritiserade ett rymdens slukhål - & den gravitationella singulariteten: intet undflyr intetheten bortom horistonten.

Enligt termodynamikens lagar kan nettoentropi i universum antingen öka eller vara konstant. Vita hål bryter mot denna lag, eftersom de tenderar att minska entropin.

Kvantgravitation sätter den erkända världen ur spel. Dettas horisont kan singulariteten inte passera - men ljus & massa strömmar ur: det vita hålet har, ur det svarta hålets utplåning, bildats. Kan de massiva svarta hål som tronar i galaxers mitt genomgå cykliska transformationer genom vilka de ömsom utslunga ljuset, ömsom insuga det, i endera rumtid. Kan detta ha skett vid vår kända världs skapelse, jag tror så för jag vet

att det har hänt mig.

Att skriva är en för mig geometrisk process; jag ser berättelsen ha form, den rör sig mellan punkter inom geometriska strukturers universum. Den saknar början & den saknar slut, den rör sig bortom rum & tid, söker verkligheten, söker framtiden, söker förankra sig i ett förflutet.

I en lekpark samtalar jag med en pappa, hans dotter gungar tillsammans med min dotter, vi två berör det lantliga. Han frågar mig om lantliga omgivningar inspirerar mig till att skriva, en fråga knappt begriplig; han frågar mig om grusvägar han frågar mig om högar av gödsel. Jag svarar: Det är någonting som kommer inifrån

som världen är kommen ur det vita hålets mage, så som i himmelen så ock på jorden så som min dotter kom till värld från min mages cirkel, i ljus & i massa, hon kom & hon räckte mig små, små händer; hennes händer, de som förkroppsligar singularitetens nederlag, de som undflyr, blir till, blir till värld

nu när hon Är.

Nu är jag en annan.

Det finns de som tror att begynnelsens små, svarta hål nu skall vara mogna att omvandlas till vita hål. Det har nu gått en millisekund.

De säger att ett mindre svart hål väger som ett mindre, svenskt fjäll. Det hål som väger som en kvinnas hjärta är desto mindre. Så obetydligt att vetenskapsdokumentären på P1 inte ens nämner det i sammanhanget.

Det har nu gått en millisekund.

Jag

dött kött

som kokar té, som tar mitt barn i hand

& går över gatan

med brända ben

går jag.

När jag dog var det en annan som blev begråten,

han kokar té, han tar sitt barn i hand, de går in i en annan tid

de kristalliseras

av trycket

av tiden.

Han lever! Han lever!

Varför är han död?

Att bedrömma de döda det är inte lönt.

Att begrava de levande

desto bättre bevänt.

Poesin om mannen vars massa fick mig att instörta i ett intet- den moderna romantiken är ett svart hål som har slukat mig - beskriver hans död, när han lever bortom min horisont är det som att sörja en död & att gå vidare som från en död, från en vars hand är kall fastän den förr efterlämnade ett brännmärke mot ens lår i en kyrka, Pärt - ‘Passio’ - men först nu förstår jag att också jag skall sörjas som en död, av mig sörjas som en död, en som inte finns något mer för hon som jag var innan det stora imploderandet är död - DÖD. Jag önskade mig död & jag dog verkligen. Nu & inte förr förstår jag att också jag skall begravas, sörjas, & så går livet vidare.

Endast genom döden kan du undfly ett svart hål; endast så skall du återfödas till vitt, ett i ljus badande, jag förstår att jag gick under & det är därför jag nu lever, det är därför min horisont har en annan karaktär, en som sätter de inträngande krafterna ur spel, jag är en annan vars komponenter har en ny struktur uppkommen ur kvanttidens fragmenterade existenser, det är en annan existens inom vilken det utstråla en mer komplett lycka, ett mer komplett liv, men inte kan jag undgå att känna det i märgen intill benet, när jag skriver att hon jag var är död för att aldrig komma åter. Hon är död & det skall så förbli - som fallet med de döda är.