Storge.

lios

 

l I o s * l j u s

 
 

»Texterna på albumet Lios är skrivna på dialekten Kalixmål, ett näst intill eget språk som talas av ett fåtal personer i Kalix älvdal i Norrbotten

 

S o l e n ä r b o r t a

 

o 2 3 o 9 .

 
 

sade hon. Den var borta, bortom molnen - & vi: bortom oktober. Nu kan solen inte tas för given. Nu tas inte ljuset för självklart. Nu utbrister hon Solen!, ett lyckans Solen! vid dess allt mer sällsynta entré, i ögat i kargan tid, när dagens stråle är kall som snö. När Tellus vänder sitt ansikte mot intet.

 

Ideligen påminner hon mig - ljuset finns, för om hon en gång sade solen vara försvunnen så är det tusen gånger som hon har sagt: den är här! Om hon en gång biter mig i bröstet så är det tusen andetag av värme när vi tillsammans försjunker i djupsömn, natt efter natt hjärta mot hjärta, följt av mörka morgnar med het kamin, varm choklad & klassisk musik.

 

För var natt klarnar stjärnhimmelen. Med vinterns tilltagande mörker stråla rymdens ljus allt mer förtätat, natt för natt för var steg mot december, där stjärnorna skall falla som vita flingor, de forma en gnistrande vit gloria uppenbarad i yllet omkring ansiktet. Kinderna två röda solar.

 

Först träder vi in i november. Den 1:a november: ljust blå himmels slöjmoln minner om tidens skira skikt mellan ande & materia. Vi kan möta detta med vördnad för anden & med ljus för främjandet av lyckosamma manifestationer. Vi kan avmaskera oss, söka den rena gestalten, vilka vi var i begynnelsen. Nakna inför Gud. Det kan vara ett jehovas vittne som knackar på om Halloween & intet barn förklätt till demon.

 

Det är en naturlig cirkel att jag som 19 år ung var Eva vid en dekadent Halloween-fest i Vasastan &.. nu har jag ingen aning om min ålder, när jag skall räkna ut hur många år som har passerat, jag tror att jag är 34 för den morgon som jag vaknade till denna min födelsedag var min dotter 11 dygn ung & världen var ny & H O N stannade upp; nu för alltid en ny mor, i tiden inlåst i 16 m2 i vår attefallsvrå av Vaxholm, med en emaljbalja som diskho på duschgolvet, en himmel av jasmin utanför & ett barn som inte kan läggas ned för självfallet skulle ditt hjärta skrika om du lade det ned, ifrån din kropp, det ropar mot dig för hur skulle du annars kunna leva.

 

Den 1:a november för tre år sedan välvde stockholmsskyn ovan det gula torn vars klockor jag som ung hört klangen från när jag betraktat kyrkan från balkongen där vi drack kanelté & tände eld, en blond man & jag vi som eld han & jag, & hans skägg som eld, men det var inte han som blev far till mitt barn & det var inte vi som beträdde kyrkan.

 

Som havande kvinna var det i denna St. Maria Magdalena kyrka som jag för första gången kände mitt barns volter, vid ett framförande av Gabriel Faurés Requiem, med stämma från ett struphuvud täljt för änglahand & en harpa som väckte sentimentalitet över det förlorade paradiset

& hon gjorde volter.

 

Den 2:a november spelades Faurés Requiem op 48 VII. In Paradisum i morgonradion. Det ger en skönare morgon än miserabel à jour med P1:s krig, mord & mardrömmar i det vakna. Timme efter timme av död. Om vi om morgonen står nakna inför klassisk sträng kan vi återskapa jungfruligt land under våra fötter, än om koppen kaffe voro kryddad med bly, med blod. Ett klassiskt stycke när morgonstjärnan syns på blånande sky är det närmaste den moderna människan kommer kontemplativ morgonbön.

 

Det är den 4:e november. I Norrbotten snöar det ymnigt.

 
 

Ur Psaltaren i en dagbok, skrivet i ljusets juni.

 

Nuage de rêve.

 
 

M o n p e t i t p o u l a i n ,

 

din mor biter i pennan; läser franska, latin & analyserar svenska klassiker för resten av året - et encore! Det är du med din vokalglädje från en fjolårsjollrande tunga, du bara du är virtuos & din moders musa. Den rena berättelsen om världen bebor barnets strupe. Din faders mor talade 7 språk; Cleopatra 9 - du, du finner orden för de oräkneliga livets ting

du älskar

soda
vatten
klänningen
regn
frukt

 
 

& din mamma, allra mest din mamma ej förr & aldrig någonsin älskad
av någon som du.

 
 

Som jag älskar att höra dig älska. Kärlek är ljudet av en septemberutsprungen rosenknopp som öppnar sig för livet, vars mjölkmun biter i ett saftigt, solmoget plommons purpurrodnad. Fruktträdet växer lågt & knotigt intill orangeriets knut, i en av blomsterblad strösslad trädgård.

 

Här skall vi bo, mitt barn. Här ställde jag efter en månad i vänners bäddar & kök ned din potta på kaklat golv.

Här fann jag sinnesro.

 

Här omges vi av ett drömmarnas moln, mjukt i mitt bröst. Nu har en mamma tryggat sin dotters leende. En dag skall du med talet säga dig älska att plaska uppkrupen på diskbänken, av ett hundraårigt fönster skyddad från vind & storm, med vy över de bohuslänska, knöliga bergens grönska.

 

Din tungas tal skall måla världen för mitt öra, ditt minnes gladlynthet skall smeka din åldrade moders sköra öra, den dag jag ej mer reser mig ur sängen; jag lämnar alla skor till dig.

Du vandrar ut.

Men inte än!

Än är vi i lyckan, vi är i det moln av skum som i havets våg bubblar till i skäret, i den keramiska skål med såpa som du doppar tårna i.

 

Ditt glödgande minne skall gro i detta vårt bo. Kanske är det här som jag i placentas jord planterar ett ryskt päronträd, ett Moskovskaja, & dess rotsystem söker sig ned till underjorden, dess kronas anlete lyser sitt leendes klorofyll mot vår himmelska faders ömsinta öga, djupare större högre för var år din lock växer

till dess att din moder kan fläta ditt hår, ett svall

din moder aldrig förr älskad av någon som du - översvallad

din moder vars lock en dag skall vila i din hand, din flitigt flätande hand,

din moder vars lock en dag vila grå i din hand, din hand som känt mitt hjärta slå,

från dag 1.

 
 

Nimbostratus.

 
 

1O-talets betongprojekt stå stumt, tigande mot vindens envetna viskningar, de viskningar som vina kring nattsvarta sjok & min på sval mark förfrämligade dotters gula lock. Om morgonen fräser en gjutjärnspanna sin brusande melodi. Mjölk & grädde är slut; en plättsmet har vispats samman av ursköljd fil - ett vitt vatten tillsammans med fylligt ekoägg & pudrigt mjöl.

 

Med sockerkristaller till är smaken densamma. Värre är det då att även smöret är slut; att stekfettet till det vita vattnets plättar är av raps - genmodifierad raps, förmodas om det som är norm. Modern, infertil. Bara för att vi inte är hemma - hemma skulle jag aldrig ha en sådan flaska. Min dotter skall föda tre vackra barn. Vackra, välnärda med gyllene lockar.

 

Med packning för en månad for vi bort; för min sinnesro gjorde jag oss bolösa med en potta under armen, som hon aldrig skulle sakna & aldrig saknade vi säng. Alltid var min barm ett hem för henne. Det nedrigaste av gissel det var att jag stekte plättar i het raps, vilket jag ändock stod tacksam för; tacksam inför att få stå i min alltid välkomnande gode väns kök & använda hans rapsolja för min dotters plättfrukost, från en helt utmärkt gjutjärnspanna.

 

Ur ugnen tar jag fram två skivor bröd som breds med körsbärsröd marmelad. Innan den lilla & jag kom på besök hade min vän bjudning. Det stod helt säkert - utöver brie, salta kex & St. Dalfour - ett rollspel på bordet. Till en sådan träff skulle jag aldrig vara bjuden - skulle jag intet tillföra. Han är en annorlunda vän & det är fint så. Vad vore världen annars.

 

Lilla Elska äter av marmeladbrödet, som en baby Paddington. Blicken stråla bus när hon tassar bort mot televisionens bjärta ljus, när hon vet att hon inte får sitta i soffan & grylla - fast hon äter ganska duktigt & håller ganska så noga koll på sina nalletassar. Hon är ganska så stor för att vara så himla liten. Filmen är Min granne Totoro, på originalspårk - となりのトトロ.

 

Hon är grå augustihimmels klara sol; den evigt närvarande strålande, fastän dold i nimbostratus hölje - men då hon söker sig till min famn, då det är mitt bröst hon klättrar upp till & mina lockar som är det tagel hon griper tag i, min hud det i stormtid bleknande skinn hon med mjölktänder märker, när hon söker just min närhet finns för mig en alltid närvarande sol,

 

o23o5 Angoras rosa moln.

 

för henne ett alltid närvarande rosa moln. Ett moln av angora, av mohair, av moderns ihärdigt strålande bröst &

 
 

o2308 Mohairs rosa moln.

o23o8 Modersfamnens rosa moln.

 

efter regn kommer solsken & däromkring

r e g n b å g e n

 

Cumulus.

 
 
 


 

»Jag ser en lekande kattunge.
Ett starkt lejon.
Springande tassar«,

 

berättar jag för min dotter. Hon lyssnar till mig. Hon kysser mitt bröst & jag lånar henne mina ögon. De fästes vid himlavalvet & ser det bortom det blå.

 

»Jag ser en lila himmel«,

en fluorescerande syrénbukett i Jordens rymd. Ultraviolett genom ett pulserande pannchakra; mitt seende öga, &

 

Jag ser gröna träd
hörs musiken spela,
i blomningstid
som blir till glöd
när höst tar vid


& jag ler för mig själv, & hon får låna mitt leendes mun ty i hennes är mjölken, i en underbar värld där vattnet söker sin cirkel & så formaterar moln, fostret, synkrona skeenden & skapelsens ordning.

 
 

Ordet för ‘Ordning’ |…| är grekiskans physis, som har en speciell innebörd. Enligt Aristoteles är physis substansen som ger all materia den kraft som behövs för att sätta den i rörelse. Rörelsen får materian att anta olika former som egentligen går emot materians formlösa natur. I denna bemärkelse syftar physis alltså inte på något materiellt, vilket vi kanske kan tro när vi tänker på det moderna ord som det är besläktat med: fysik. Physis är snarare lagarna som avgör materians gräns. / s.63 Maria Magdalenas Evangelium / Paul Linjamaa

 
 
 

Likt vattnet söker sin cirkel, så gör också skeendet; som en droppe, som synkroniciteten i din hand, rör den sig omkring hela sin värld för att sedan återförenas med sitt ursprung. Det är vätskan & dess rörelse inom väggar som ger allt sin form. Gav mig min form & inom mig min dotter sin.

 

Inom skapelsens väggar, en gudomens kupade hand, görs det osynligas idé manifest. Det osynliga, eter, är vätska; vi är ovetande nära på sjöjungfrur som simmar omkring också över gulnande junigräsmattor. Nå, grannarnas gräsmattor; just min är frodigt grön då den får växa sig rik & slås med lie - så ses de små smörblommorna som gladast, nedom glimmande cirklar av såpbubblor, som om fiskens spår i sitt hav.

 

Att blåsa en kaskad av såpbubblor är att dra i min dotters mungipor utan att verkligen röra den. Min mun formas till en kyss som genom en liten pust har hennes hjärta att skratta; så drar jag i hennes ansikte, drar ett mjölktändernas leende fram.

 

Bubblorna svävar mot rymden som nätta farkoster ovan en mumindal, konstruerade av en ihärdig uppfinnarsnork. Den älskade svävar i sin barndoms la la.

 

Jag ser vita moln
på himlen blå
Hur måne & sol kan hand i hand gå

 

& hon hoppar mellan kritkonsten framför ett parhus med vita knutar. »Måne, stjärna, måne, stjärna«.. från måne till stjärna i kvarterets kosmos nedom svarta Mary Janes är hon min underbara värld, & den - från måne & stjärna till puderlätta fröblommor & skrubbade knän - är hennes.

 

Allt som solen rör vid.

 

Allt utom det blonda silkesgarn som faller ur hennes hjässa mjukt i en älskande moders ansikte, genom vilket guds hand smeker sitt barns kind. Min kind, din kind. Herrens kinder. Ditt silke är också mitt, det är mitt lika säkert som att min kind också tillhör dig, mitt barn.

 

Lika säkert som att alltet söker sin cirkel, är det mitt.