Au

Hon är hemkomst & lycka förverkligad; levande jord. Drömmen levandegjord - mina kyssar & händer nära på hårdföra om de trinda kindrosorna, för att bestämt gripa det obegripliga i att min dotter finns, i kött

alkemiskt.

Juli.

Ur hjässas jordmån; sockerkaka; som den nygräddade doften berusade mig i den nyutsprungna våren, reser sig mot himmelen en sensommarens råg

från nackes krön krönt av gull, ren

alkemi. En dunartad förädling av jord, himmel, att solen räcker sina brinnande armar mot oss här på Jorden

& nå hennes hår, dess flamma blända, när den nå hennes eteriska fjun. Ett glitter så lätt mot en moders mun. Min älskades hjässa, mitt livs skatt. Jordens guld, i mitt hjärtas skratt.

Om dina ögon skriver jag dikt. Min pensel målar guldet på din hjässa. Ditt skratt målar världen vår, förgylld sedan du.

Av

falu röda färg byggde vi en sommar, vars krona bundet gräs & äng. I ådrorna rann blod av koppar, forsande likt av vårfjäll översvämmad dalaälv. Vi smyckar henne med ett björkhänge - dess pärlor en sensommarens första nattstjärnor. Hos henne lyser svallets fält, ögats mandel blå & kinden skär som sky om kvälla; i ett speglat månljus hon speglar sin prakt i på djupet funnen källa.

konturer

Denna sommar skrevs dikt.

Arv.

Vaggan är den ark en omhuldad nyfödsling flyta fram uti så som fluten uti det heliga vattnet i sin moders kropp - oskuldsfull

i ett tyngdlöst tillstånd skyddad från det ok som kedjar foten, som är lerans fläck som är stenens hårdhet som är gravitationens tyngd;

vårt arv

som ger den allvarsamt drabbade en tyngd i sina steg.

Fotspårets avtryck mot jorden minner oss om arvet; vi ärvde jorden & vi ärvde synden. Vid världen är vi bundna, bundna vi är att bära världen fram.

Vi faller i rymden; faller ned på knä.
Tung är vår lekamen; tung vår själ att bära fram.
Vi avundas fåglarnas vingslag; vi längtar till luftens lätthet.
Vi är vandrare.

Det manifesterade jordelivets skuggning gör andens ljus synbart & att födas är att lita till sin förmåga att möta det mörker som här på jorden ger oss våra konturer.

Djärv nyfikenhet fordras för att möta jordens kontrast;

mörk mull;

smuts;

ett myller av liv;

en skugga;

ett ansikte.

Jordelivet ger oss ett ansikte. Ett ansikte som kan le.

Ark.

En norrbottnisk natthimmel i juni, är

a r k ,

av sol. Våren målade vinterns vita med fallande magnolia. Försommaren stänkte häggstjärnor mot mörka molns kosmos - & regnet bar fram dess doft. Regnet bär försommaren fram.

En doftnot ett penseldrag; luftens fukt ett ark för de dofter vilka väcker minnet av viljans tid.

Vi vill, om försommaren,
vi vill & knoppen vill likväl

o22o6 En Maria.

brista ut i sång.

Hon nynna: Tula hem, tula vall, som ett barn. Hon är älskad. “Jag älskar dig”, viskar jag. Dig, speglar hon. Spegeln är ren, hos ett barn.

Tre månar av ljus, sedan födelsedag.
Två år av ljus, sedan skapelsens afton.
En midsommarsol vars ljus faller ned på mitt barn;

ett bebilår är himmelen på jorden, när St. Skedvik sol får sitt värdsliga fäste där. Huden skall ha sina konstellationer. Hos hennes mor finns det åtskilliga.

Tre pärlor dimjölk faller till solkysst hy. Maria nyckelpigas vingar bär prickarna de tu. Ett första födelsemärke som en hudens stjärna invid ett mjukt bebiknäveck;

som vill lysa över en hudens rymd.

Vi vill rymd.

I hennes hjässa cirklar en blond virvel, en galax inom vintergatan & inom mitt hjärta. Så stor hon är i mig, så liten är hon på Jorden.

Bara ett barn

o22o7 Himmel.

o22o7 Tre droppar di.

bär himmel i öga.

Jag vill ge henne det vackraste vår värld har.

Jag vill ge henne fågelsången.

I vår lämnade vi fågelsången, när vi lämnade det bo var vi firade påskens färg. Det var ett allt för sorgligt torp men där sjöng fåglarna men

fåglar bo överallt & de bo i mitt bröst & jag skulle överge ett Arkadía om mitt idyllens bo var kakos inom dess väggar. Om det stod sorgliga konstväxter på bordet till en vacker punschveranda. Om dess munblåsta glasrikes ljus skymdes av kartonger & ting.

Att lämna var en lättnad i bröstet & ur bröstet flög fågel ut i dalaskog. De sjunger glitter i gryningen & de sjöng sång när jag vände mitt barns kropp runt & omkring för oss att akta de små odjurens bett - & jag upptäckte en himlakropp;

ett första födelsemärke,

en andra midsommar, ett tredje & ett fjärde blad av de ord hon talar; när hon talar

skall hon berätta om sina drömmar. Drömmar om Edö? Drömmar om piruetter över naket trä? Glittrar det hos henne drömda? Kantas det av silverramen om ett skär. Kvittrar sparven i dalamål rent? Målar Zorn hennes vattens färg.

Ljudlöst talar hennes hjärtas puls, när vi vibrerar tätt tätt sovande i säng. Ett, sammanbundna vid bröstet. Jag älskar hur hon rullar tungan kring dess knopp. Den blommar rosa i hennes mun.

Styrkan & sårbarheten.

Så påminns jag om att hon är ett mycket litet barn. Det syns så tydligt, när hon i en sådan liten skepnad ligger i vår säng, i drömmar vars hemlighet förborgas av det späda. Även i en liten säng, bär hon en liten kropp & än formar sig hennes tunga mer omkring ett bröst för di, än för berättandet.

Ingen bär en hemlighet så som det lilla barnet.

Ändock är hon ett starkt föl som tar språng mot det ark som är hennes att känna strukturen av. Med fina händer, känn dess struktur innan du drar en pensels drag, mitt barn mot barm. Måla ditt vattens form.

Så liten så stor är hon, men det finns nu ett barn som är så litet att det inte än på året tar ett eget steg. Aldrig har hans ben burit ett språng. Aldrig har han nynnat sin moders sång.

En gosse är född.

Välkommen, du vem är allt utom tabula rasa; ditt ark är inte tomhet, det är fullt

av ljus

det späda livets kuttrande joller leder vägen hem. En vit duvas kuttrande.

I hans öron glittrar gryningen. Hans mor har givit honom fågelsången.

Han är sin moders frälsning ty hans ande renar världen. Modern är den ark som bär hoppet fram; ett hopp om liv.

Att föda ett barn är en mariahandling. Att säga Ja till skapelsen. Att födas fram är ett offer. Det nyfödda barnet bär allas vår synd mot rena späda skuldror. Det stora är: det gör det med tillgivenhet & det gör det med glädje

fastän det skall komma en flod, & det skall komma en ark & den skall rymma all världens fåglar &

en enda människa:

B a r n e t .

o22o7 Sommarljus.