8.

Nu: en text om bokstäver, med siffror. Hur många smulor svart chaga har fastnat vid en kinakopps porslinskant.

8 år. Är detta den tid som det skall ta att räkna ut el. är det den tid det tar att tappa räkningen.

8 år. Detta är den tid som har förflutit sedan jag inledde skrivandet av vad jag tror skall bli min debutbok. En kortroman, kondenserad. Om jag, sann min person, skall vara ärlig så är jag osäker på om en endaste punkt finns kvar sedan detta premiärdatum. Då var jag 28 år.

Kanske inte någon punkt men kanske en brytbit rödbeta:

»Du har säkert någonting på läpparna nu.«
»Bara rödbeta.«
Kyss.
»Vad sade du att det hette?«
»Rödbeta.«
Kyss.

Lejonparten text har skapats under perioden 2o19 - 2o23 & den rör sig kring romanser. Det är självbiografiskt inom temat kött & ande i moderna kärlekshistorier, & manuset spänner framför allt mellan år 2o18 till 2o21, även om det tar vid när jag är 14 år ung & sedan inspireras av livet fram till nu & i morgon.

Det slutar med att jag blir mor; där mitt liv av mening börjar, där slutar denna min första berättelse. En av många.

Eller det slutar med att moderskapet har gjort sin omvandling av mig.

Eller det slutar med att en man knäpper upp den översta knappen i min blus.

Denna januarimånad har jag intensivt arbetat med det slutliga finputsandet inför presentation till förlagen, & när vi träder in i februari skall manuset ha funnit sin väg till Ellerströms, et alea. De kvarvarande dagarna skall de helt färdiga styckena endast poleras fint med det tunna tyget av en blus vars nedersta knapp jag knäpper upp.

Denna tidiga morgon - när jag kliver upp skall det inte bli ljust än på 3 timmar - i Bohuslän bortom pärlbandet vid kusten, öppnar jag upp den gamla skolsalens fönster för att jag inte kan andas. Luften är varm & den är intet. Min dotters kattunge Natanael hoppar upp på en fönsterbräda. Han samsas med tändstickor & min pappas tenn; linjer av vit stearin. Mörkret hägrar. Min dotter vaknar igen - hon vill nutta, i mörkret vara nära, söka sig in i under sin mammas kashmir. Två höga fönsterrutor stänger jag till innan jag går in i vårt sovrum, där jag lägger mig ned på pälsar; hennes mor är bohem & vår bädd består av lager av djurhudar. Får. Ren. Mjukt. Linjer av vit mjölk.

Ljuset hägrar.

I en halvtimme läser jag om kultur samtidigt som jag kelar med henne ömsom med kattungen (hennes hår är strävare, hon är min) som närmar sig henne så snart han hör att hennes andetag är vakna. Han är hennes. Nu sover hon igen & så gör även han, igen reser jag mig, jag hinner förbereda en kopp chaga men jag hinner inte dricka den. När jag slår mig ned vid chiffonjén i björk med dess rot, vaknar hon; igen, jag himlar med ögonen.

Nutta!

Du har nuttat i tusen år. I tusen år har du nuttat.

Hon svarar mig inte. Hon nuttar.

Jag smeker hennes kind & berättar att jag skriver en bok som handlar om min längtan till henne. När hon vänder sig från min kropp är kinderna äpplen ovan läpparnas leende. Hon vänder sig till drömmen. Dessa kinders frukter tillhör Edens evighetsträd. Omkring den knubbiga halsen bär hon min rosenkrans, den som jag köpte från butiken Arken på Uppsala kyrkogata en dryg vecka innan jag blev havande. Vid åns flöde trädde jag den till min handled, jag satt på sten & såg ned på min kropp; min kjol var rutig & slutade ovan knäna. Om hennes fader rörde vid den under vår natt, minns jag inte - men jag minns att han rörde ovan mina knän, & han smekte min mage i cirklar.

Som spädbarn drog min dotter rosenkransen uttänjd så att den föll av min kropp. Nyss hängde den på en spik, under småkonst av Degas, vykortsolja med Maria med barnet, mystik från 13:th floor elevators. Ett inredningsinslag. Elsa Maria tog den till kropp; hon bad mig enträget att göra rosenkransen till sitt halsband. Bakom hennes blonda nacke korsades den sköra tråden & där hänger pärlorna nu, som frukterna på ett körsbärshänge.

Ett fönster öppnas upp. Nu andas jag. Vi bor på landet men den vita snön är under gryningens tidigaste blånad bländande neon mot jorden.

Jag slår mig ned.

Chaga kan med fördel drickas lätt avsvalnad.

Våren 2o18: lever min nedskrivna kärlekshistoria.

abisk O

Nyårskaramell no. 2
j u l i

KALLAD av blå sireners skönsång, de vars kroppar av sten kan förgöra, de köttätande i vars jord Herren begraver människans ben. De vilka besjunger vår existens, till den dagen. Korta knotiga vita björkar niger av vördnad inför de jättar som rests som värn, som vaktar vår ödmjukhet - vi som reser de vita knutarnas röda hus; de vilka är så sköna för ögat; de med smörblommor som solar mot en het vägg, de är sköna för att en människas fotspår i vildmarken är en syn för gudarna.

Sköna för att luften än vibrerar av den vind som flydde i klangen från Paradisets port.

Arkadía.

Nyårskaramell no. I

Om att befinna sig på en nästan öde ö
att känna frånvaron av andras, av auror
som att befinna sig i skapelsens begynnelse
karga klippor
orörd jord
havet en rymd omkring en planet
svävande
i en för Eva & Adam fredad tid
innan det öronbedövande dånet av Paradisets port som slår igen.
Utesängda.
Endast den gröna marken & de vita svanarna förblir kvar.
Två vita svanar för alltid varandras
för alltid Herrens
för alltid i en paradisisk värld fredade.

Er.

Du plockade den i vattnet,

S e p t e m b e r .

sade hon om den grå runda stenen i den lilla handen.

Denna årets näst sista dag bär jag henne från diskhobadet. Hon ser upp mot den yviga granen i skrud av
glitter, halm, pappflaggor, röda blanka kulor & säger

En häst kan hoppa över där. Över granen!

Drömde du att en häst hoppade över granen?

Nej. Jag drömde vatten.

Vad var det för dröm?

Det var min dröm.

Vattnet söker sin cirkel & handen söker stenens lenaste form. Där vilar den mitt i handflatan som en kärna bortom sin energi. I minnet bär den det oändliga havet. Min dotter vill ge denna sten som en present till någon som hon tycker om. Det är Au som skall få den, hon som klipper ut sådana bra hjältemasker ur styvt silverpapper & sedan brer en mantel av skirt silkespapper över en, hon som är så älskvärd. Hon skall få minnet av evigheten.

Små infall som faller lillan in, som Gud givit henne till skänks. Vid tågresor får de andra barnen Pixi-böcker & när endast de egna favoriterna återstår knyter hon upp sin ullhätta för att skänka dess röda satinband till en bebis; stora mörka ögon lysande av glädje över satin & att finnas till. Att få generositetens gåva är en nåd & där stod hon så, med en rund sten i sin hand & den stora gåvan i sitt hjärta, omgiven av älskvärda människor att vilja ge till & jag lade stenen till den snäcka som även den var för Au. Omslutande, en rosett av kalk omslutande det eviga.

Sådana här tycker mamma om,

sade hon till Au framför en plocklåda enkla chokladhavsfrukter, & det slog mig för första gången att hon uppmärksammar mig. Vad jag tycker om. Vem jag är. Det är rart & det är rörande att hon minns när jag själv kan glömma mig.

Hon minns.

Ni var nakna. Ni hoppade. Ni badade & ni simmade också. Vi talade om minnen från bryggor. Vid bryggor har mitt barn vuxit. Vid bryggor har vi inväntat stockholmsfärjor. De förde oss till marmorerade kroppar & de förde oss till öde skär. Vid bryggor har hon jagats omkring, lekt, hon har sett vattnet söka sin cirkel, hon har sett sin mor spräcka isskiktet med ett kvastskaft & försvinna ned i ett svart hål, en vattenorm söka sig fram, näckrosor som det ädla i ett blänkande silversmycke; det stilla träskets vördnad inför morgonens blyga himmelsblånad. Hon har rivit sönder stillheten med av småbarnets hull fylliga lemmar, med en putig bebibuk framför allt störtat sig ut ja rakt ut

i livet.

Det var på en brygga som jag mötte min skyddsängel när jag för 14 år sedan sökte ta livet ur mig, i min säng med min sjal om min hals, & min ängel - utan vingar, men med en skön röd ylletröja, skön mot min kind, med en stämma skön för örat, sade att jag inte var min egen. Beslutet om mitt hjärtas slag kunde aldrig vara mitt att göra. Människan är fri att välja sitt eget fördärv men vi kan inte frigöra oss från Gud, från den gudomliga nåden. Från skapelsen kan vi inte frigöra oss. Han inblåste sin ande i oss.

Vi är i existens.

På en brygga vid en sjö i en granskog blev jag varse

att jag tillhör Gud & så alltid skall,

på en brygga som räckte ut i Grycken hoppade jag barfota fram efter ett busigt barn & jag visste fullt ut att

henne tillhör jag, under hennes sommargula skinn löper ett blodådrornas mönster som i en vackert mönstrad ram av blond björk

som ramar in min existens.

Han. Hon.

Jag är er.

O k t o b e r Kontemplation på en nästan öde ö. Av hav omgiven.