abisk O

Nyårskaramell no. 2
j u l i

KALLAD av blå sireners skönsång, de vars kroppar av sten kan förgöra, de köttätande i vars jord Herren begraver människans ben. De vilka besjunger vår existens, till den dagen. Korta knotiga vita björkar niger av vördnad inför de jättar som rests som värn, som vaktar vår ödmjukhet - vi som reser de vita knutarnas röda hus; de vilka är så sköna för ögat; de med smörblommor som solar mot en het vägg, de är sköna för att en människas fotspår i vildmarken är en syn för gudarna.

Sköna för att luften än vibrerar av den vind som flydde i klangen från Paradisets port.

Arkadía.

Nyårskaramell no. I

Om att befinna sig på en nästan öde ö
att känna frånvaron av andras, av auror
som att befinna sig i skapelsens begynnelse
karga klippor
orörd jord
havet en rymd omkring en planet
svävande
i en för Eva & Adam fredad tid
innan det öronbedövande dånet av Paradisets port som slår igen.
Utesängda.
Endast den gröna marken & de vita svanarna förblir kvar.
Två vita svanar för alltid varandras
för alltid Herrens
för alltid i en paradisisk värld fredade.

Vår.

Vår otacksamhet, mot henne. Våt, sval & med vind i trädlavslockarna skrider hon fram - våren - utan att vi vänder vår panna mot hennes första leendes kalla sol & välkomnar henne;
nu är hon här.

o1o1 Den första januaris solstråle

Länge har hon varit här. Hon kom med nyårsljuset. Hennes stråle mot mjölkvita ansikten. Mot skandinaviskt vita väggar, sobert trä. Hon spelade med töet i knuten, de dropparnas tangenter i en grästuva oblygt utfläkt i ett jorden skylande snöark. Hon skrattade med gässens struphuvuden när dess fylking åter flög in över Norden. En glädjens återkomst & hon var där, högt ovan havet nära vår mest jordnära längtan.

Hon föll ned över oss i en snöfallens sista suckan. Hon var där när tjälen kylde årets första barfotafot, hårt beredande oss för erkännandet av livet som övervinner döden ty blott dygn därpå skådas årets första tussilago i ett dike, & den som har druckit tussilagobrygd för att bota påskhostan beger sig ut för att hälsa det. Livet. Som osvikligt Är

& som bor i barnet när det rör sig mellan träden ned mot isen & ser att vattnet brutit upp i skarvar; som jublar över åsynen av islossning, över att våren kommer med

vatten. Lera. Eld & trä när gjutjärnsvåfflor gräddas. Att hon en dag klär av våra fötter, hon blottar våra halsar utan att det får oss att känna oss sårbara. Vi vilar i hennes värme.

o3 Våren skriver sin skrift i smältande is.

Hon för havet till jorden

o4 & överraskar oss dagen innan sommartid.

Hon är påskkärringens äpples ros, den nykläckta kycklingens pip & ett förlösande kvitter i närmsta nakna kvist.

Med påskfåglarnas ägg kläcks hennes livs varma sol. Dess födsloskri väcker de sista djuren i dvala. Videkissarna spricker fram som grå ull mot himlen. Asfalten torkar. Min dotter tar sin skinande blå väska & sin solhatt; hon gör sig fin, & samlar klibbig barmark under sina skor, på sina knän, i sitt minne. Känslan. Doften.

Livet.

A s N a t u r e R e t u r n s

Våren! Hon är här.

Länge har du gått vid vår sida.

Juni & Julius.

o15o61o Joline & junibebi.

4 år från denna juni kom Juni, i form av ett föl på fina unga ben. till vår jord förlöst av moder Joline. Denna juni sågs hon med broder Julius, under uppvisning vid ridklubb i Boden; nordsveriges hästtätaste kommun. De tre svenska varmblodens ägarinna, min moster Marja, blev belåten när Jolines avkommor rankades vara förstklassiga.

o19o615 Juni & Marja.

För mig var det muntert att se en stor Juni förr sedd som ett busfrö till föl, i sällskap med sin ståtlige broder i nougat.

o19o615 Lo & häst (Julius).

Hästbitna Marja hyste vid min nedkomst - som det första av Kallio-systrarnas flickebarn - hopp om att likaså jag kunde vilja umgås med pållar, men under min korta era inom Kalix ridklubb visades mer kärlek vid kel med Ponderosa-stallets kaniner, än gentemot Bronzo & Othello vars grimmor & sadlar gav mig huvudbry, & stora kroppar skrämde.

Cirka 1994 Ponderosa.

En av de mysigaste stunderna i mitt liv är ändock när vi i juletid for fram med släde, i sagolikt vinterlandskap. Som bruksdjur är hästen ett varmt, starkt underdjur som jag gärna ha i hage & skog - samt kullersten. Nog har det hänt - ty Marja drömmer så som vi visa om gårdsliv - att jag har fantiserat om att hon, som förr haft stall i drift & nu har tre förtklassiga djur, skall leva på framtida gemenskapsgården, & där ansvara för brukspållars väl & ve. Ynnest!