Giugno.

En resa skall komma att dra dina mungipor mot solen sisådär tusen gånger & mer därtill. I sin födelse som en längtan, därefter i nuets skeende; det doftar, det smakar, det har struktur. Sist - icke desto mindre - vid återblickandet; vår inre tidsmaskin.

Italia

Italien stod osett framför oss.

Chiaiolella

Min Ariel

Det är omkring 1 år sedan som planerna för att hänga upp mina gräddvita sidenplagg på en balkong i närheten av Spiaggia libera della Chiaiolella, tog vid - först som en utandning, sedan som bläckade ortsnamn på ett kvadratiskt papper. Det fanns från början två små, kvadratiska papper: en rutt för Frankrike, en för Italien. Det kvadratiska Frankrike finns kvar, för framtiden, för framtiden finns kvar. Osedd.

Nedanför vårt boendes trapp

I dag är det den 18:e februari & vad gräddvitt i Vaxholm är, är den snö som har spritsat grindar, under julen även granars rosetter & varmvita lampor, längs Ekuddsgatorna var mitt barn & jag vandrar morgnarna, fram för att nå den gula Montessori-villan uppe på kullen. Hon skall där konstruera med klossar & följa alfabetes linjer & få lera i hela sitt anlete, bland vänner.

Klädseln är grå & brun ylle, så att min mishka kan leka björnunge. Jag har tvättat mitt ansikte med Najels röda lera & honung; i spegeln såg jag mitt ansikte som en fasad på en italiensk ö. Med vatten sköljde jag av, jag såg mig gräddvit stå. Var tid har sin färg.

Lockarna låg tjocka mot mina axlar, fulla sjok, som i juniresans luft skulle ha kunnat lyfta. En zeppelinare i solblond cendré.

Någonting kan alltid explodera. Var tid har sin krasch.

Skrev hem till Azemine om hur det var att resa med Azemine

Ett garnerat golv

Systrar

Flygbiljetterna tur & retur var en födelsedagspresent från ‘min rika fru’ som är ett av många smeknamn för min sedan 11 år närmsta väninna. Kärt bar har många namn & jag är för egen del den fattiga frun, ty någon skall ju inneha även denna roll. Lyckligtvis anser hon att vår vänskap gör henne än rikare - detta är paradoxen som den i anden arme kan meditera över.

Tack vare min rika fru behöver jag inte förnedra mig i ett förhållande under en medelmåttig man för att uppleva lite guldkant i tillvaron; är det inte systerskap, så säg. Ett paket som inför advent kom med posten innehöll en burk matcha & nu är guldkanten grön om morgonen. När hon såg min matchavisp i bambu tyckte hon att den var så vacker, utan att veta vad det var. Hon var Ariel.

Hon var min Ariel.

Juniresans starkaste minne med henne delat var hur hon dök in höga vågor, min Ariel. Vi var lekande barn i vågor & vind. Havet smakade salt, Chiaiolella låg mörk av vulkan. Ursprungligt. Vi var i urtiden lekande barn. Ursprunget. I vulkansanden ett barn med hink & spade. En resa från vita tangenter i Oslo till en mörk strand på Procida.

Oslo

Procida

Vi promenerade från vår lilla hamn till Procidas centralhamn. Att resa är att befinna sig i rörelse. Det är formationen av den läpp som krusar sig av syrlig citronsaft.

Grazie - som min flicka gärna sade

Elsa Maria & jag satt på första parkett när en mindre båt puttrade in för att förtöja vid våra över kajkanten dinglande fötter, varvid vi reste oss & beskådade denna de glittriga fjällens föreställning.

Första parkett

Till fisken hade fiskegubbarna stora tunnor av vit, krossad is. De lastade.

Elsa Marias räka mitt i allt

Lillan fick av fiskarkarlarna en pärlemorsskär räka, tror jag att det var - den där lilla stackaren mitt i frigolitbyttan - att leka med. Åter satte vi oss vid kajkanten: jag släppte räkan ned i havet & min dotter fångade upp den med en håv. Igen & igen, ett salt fiskespel.

Detta tror jag var en av hennes finaste stunder under vår resa.

Hon hade manifesterat håven till att stå i ett hörn i lägenheten på Procida, så mycket som hon älskar en bra håv, så fick hon nu fånga detta ögonblick med en vikt liten räka.

Procida, den i Neapelbukten belägna ön i pastell - en passage med vy över vulkanen, var inte resans första mål. Det var bara var vi kom att tillbringa mest tid (tåget mellan Neapel & Venedig bortsett).

Efter en natt i Oslo, & en dag på Munch-muséet, ankom vi Bologna flygplats från vilken vi genast rörde oss mot Florens. Allt detta besvär för att åtnjuta billigast möjliga flygbiljetter skall givetvis inte min rika fru lastas för - ingen kan anklaga henne för att göra sig några större besvär för att spara in något öre, dessa sparas endast in när det är henne till olägenhet att spendera.

Nej, jag tar helt åt mig äran för att vi fick se både Oslo & Bologna flygplats, den sistnämnda på vilken jag efter ett besök av ett farmacia för att söka bot mot migrän snarligen förlorade mitt betalkort - men likaså min migrän, tack & hej. I Oslo förlorade jag istället bara alla mina pengar när jag köpte en glass till min dotter. Vila i frid resekassan.

Ciao Florens

Det Florens-bo i vilket jag slog numret till min bank för att spärra betalkortet, min hälsning hem till Sverige, låg belägen i detta sjaskiga kvarter - & jag älskade det! En nedlagd - tror jag, om jag får lov att bedöma - bensinstation, möbler & skräp på trottoarerna - & så statyer på parabolhyreshusen, samt allra minst 4 meter i nock i vårt boende.

Att denna kulturens högborg är så genomsyrad, så rik på skönhet & historia att allt detta också kan ses i ett slitet avsideskvarter var det står en trasig soffa mittemot en port till ett hus vars lägenheter rymmer rymd & enorma fönster, älskade jag. Statyer som står högt & vakar över den trasiga soffan, över parabolerna.

Historien är inte förbehållen de tjusiga, centrala gatorna. Ett nudelpaket som hade följt med från Oslo kokades upp på spisen. Min dotter åt ur skål, jag åt ur kopp. Vår väninna klyftade en frukt.

Här fanns inget piano.

Genom Florens buren, av en mami i klackar

Den antika karusellen anno 1871 på Piazza della Repubblica charmade min dotter desto mer än vad förortskulturen gjorde - så vitt hon vet. Denna karuselltur på en pålle med grön grimma & fjäderlätt plym talar hon än ofta om.

När vi planlöst hade strosat omkring slog vi oss ned på en trottoarkant utanför Venchi, mina två stora kärlekar med varsin gelato & jag med funderingar kring den mörka, fönsterskuggade bil vilken eskorterades av ordningsmakt. Vem satt i den bilen?

Efter en dag & en natt i Florens tog vi tåget ned till en plats vars historiska vingslag har en än större förfluten vidd, vars skamfilade karaktär är än mer påtaglig.

Vi steg av i Napoli.

Ovan: napolitansk ordning i kaos.

Här står inte hela byggnader öde; fastän en våning kan gapa tom, pågår livet fortfarande i andra våningar. Gatugraffiti, spirande blomlådor & ett gapande mörker - samsas. En form av ordning samsas med ett uppenbart kaos. Här skulle jag inte önska bo, men det är någonting annorlunda, för den som vill uppleva någonting annorlunda. Det händer att jag detta kan önska.

I de napoletanska Madonna-kulten är även horan en Madonna

Min från De Fria-tiden bekanting Jerker, vid vår visit sedan ett betydande antal år bosatt i Neapel, var vår otrolige ciceron. Grazie, Jerker!

Genom Napoli buren, av någons morfar

Innan det blev för mycket av det goda begav vi unga damer oss till hamnen. Bland fartyg höga som skyskrapor, tycktes det, fann vi oss med biljetter till ön Procida. I väntan på båt satt vi, vi krusade våra munnar med syrliga bigarråer inhandlade i en napoletansk vrå för frukt & grönt.

Vi kom med vågorna i rörelse.

Genom Procida buren

Vi hade ett par dygn av stelnat lavaland & Lingue di Procida. Från havet såg Elsa Maria Vesuvius & sade att hon ville se dess lava. Hon fick se död lava. Levande land.

Så kom den morgon då jag satt på huk vid en bänk & åt gårdagens sardiner ur en folieform som kom i tunnan när fastlandsfärden ankom. Dagens nästa varma mål mat skulle bli pizzatrianglar med sardeller under gatulyktans sken.

Ett aftonens Venedig.

Ciao Napoli

Frukost, I

Frukost, II

Här emellan en tågresa på 9h, tack vare försening.

Afton, Venedig

Morgon, Venedig

Venedig är ett mänsklighetens under som jag längtar till att återse. Det är en plats vilken jag vill leva på, åtminstone 1 år men allraminst 1 vecka. Venedig till sin form bjuder in till dessa fantasier, då det framstår som en drömd värld som du får drömma om - ja, du kan likaväl drömma dig 1 år i ett hem i ett högsmalt hus utmed vattnet, med en liten balkong i sten bakom en skyhög trädörr, innanför denna ett ljust tyg skirt som fjärilsvingen, innanför dettas töcken står massiva målningar med fet olja & torkar &

du får drömma om Venedig.

Jag såg så många portar jag ville beträda; muséer, kyrkor, hem. Jag såg fönster som jag ville slå upp.

Jag såg ingen graffitti.

Buongiorno

Vi hade en natt.

Ovan

Nedan

Det är skönheten som är bortom vår värld & den glädje jag känner inför att detta är människans skapelse. Människan är god! Att de älskliga byggnationerna sedan ter sig som svävande ovanför ett himmelsspeglande hav, har någonting hypnotiskt tilldragande över sig - men den estetiskt sett okonstlade skönheten är nog, är i sig självt tillräcklig.

Caffè Florian

Med ett mycket sent, men - skall nämnas: också mycket rent - tåg svävade vi in över havet, in i Venedig Santa Lucia. Sedan flöt vi vidare in i den blå timmen, längs kanalen. Vi satt i en vaporettis akter, mitt barn ammades av mig. Den ena stenen var vackrare än den andra.

I kärlek flöt vi tre in.

Vi en konstellation.

Ciao Italia

Kommentar till Valentin.

Lite om det stora, sagt i grO. podcast

1 4 o 2 o 2 2

2 8 o 3 o 2 2

o511o22

1 9 o 2 o 2 3

2 8 o 5 o 2 3

o2o

o15

grO .

Himlio

»betyder ‘titta, himlen!’«

Hon skapar ett eget språk & hon bjuder in mig till sin värld. Det är vår värld hon inbjuder mig för att se, när hon under en den backiga övägens bussfärd lånar mig sitt öga, att se. Rimfrost, sten, jag reser ordentligt varmklädd, med ett öga lånt.

Himlio är en inbjudan till att se himlen. Den brer välvilligt ut sin klarblå kropp över vår jord - en sådan generositet, att få ta en himlakropp förgiven - & hon fortsätter: Havio!

Emellan knotiga tallgrenar glittrar det, havet, silvret.

Molnio

Jordio. Trädio.

De fallande lövens säsong, lövio, lövio, se dem falla -

- kunde jag bara vara så vaken - jag kunde åtminstone vara så vaken att jag såg dem falla, lönnens fröer såg vi falla sedan jag sade det för jag såg det & då sade jag

titta!

fastän sommaren nådde långt in i september, med bad i en varm vik & kulört glass på pirkant, såg vi dem slutligen falla - till min dotters bedrövelse, de föll föll föll ned & igen låg Norrhamnsbadet stilla, dimma stod omkring en i kalla vågor guppande, öde pir-mack.

Löven, de låg som blöt sörja över asfalten & hon förstod att det fanns en vardaglig misär i att en sval oktoberförmiddag släpa sin IKEA-kasse med skräp till återvinningsstationen, & att det var väl att fråga sig om det behöver vara så för

»Varför är det höst?« gav ett svar som visade på att det fanns platser var det ej fanns höst i samma stund, så som denna höst i vår stund, den som hon & jag delade. En stund av sörjehöst. Min dotter tyckte att det vore väl att bo någonstans utan höst. Hon tycker inte om sörjan, hon tycker om de rena gatorna & hon är tacksam över de rena gatorna på vår ö

& svanar finns

& hon finns.

Livet står här

Det är när vi står i hallen - den är mörk sedan december då glödlampan gick, & stege behövs & så någon som håller i stegen; ja, & så behövs det en glödlampa också, förstås - som jag sträcker mig mot korgen med hennes små ylleaccessoarer, som hon säger

Livet är det här.

Ett poem på fyra ord, av ett barn på snart fyra.

Att hon av Guds hands nåd kom att gro i mig, födas ur mig, näras av mig för att sedan finna sig stå i en mörk & rörig hall med mig, sin mor, & inse att

Livet är det här.

En mörk hall.

En mössknut under hakan, den tusende av ett livs alla rosetter.

En stor, prasslig kasse med återvinningsmateriel.

Det är februari, råfuktig februari, helt & håller vinter i åtminstone en månad till.

En mössa som skall knytas i åtminstone två månader till -

kanske tre, mitt barn har aldrig haft öroninflammation & skall så aldrig behöva ha. När jag var liten hände det att jag hade hemskt ont i mina öron. Det är med exakthet jag minns en på Grytnäs vårdcentral furugul bänk med sina långa håligheter sedan jag har legat ned mot den & lidit.

Gul furu på en vårdcentral i en avfolkningsbygd i Norrbottens kustband.

Lidandet.

Också det är livet.

Kalla öron i en rosa polyestermössa. En plastsked i din hjärna. En tagg i din moders hjärta.

Din moders ömma kyss mot din rosigt skära, stinna kind. I mina läppars fåror & formationer ses den formel som är ett kärlekens olösta mysterie, hur den så tätt har knutits vid pi & en potential för att älska.

Det är din tusende rosett under din söta haka.

Din mössa är grå, jag skymtar en korkskruvslock i guld.

Din kind är mjuk. Den är en frukt.

Din lock är len. Den är ett konstverk.

Jag är din mor, jag är kär i dig.

Mina skor är bekväma, fotriktiga skor. In i evigheten skall jag vara din följeslagare, jag bär min koboltblå IKEA-kasse & plastsked & tagg & min fårade mun & min varmaste, varmaste kyss tillsammans med dig på min höft, rakt in i evigheten tågar vi in, in i evig oktober till februari om jag så måste, in i evigheten skall jag följa dig varhelst din väg bär

eller bortom, bortom evigheten bortom sopstationen.

Livet är det här, mitt käraste kära barn, & jag finns vid din sida för att möta det.

Allt, alltid.

Bortom.

Tre svanar

ligare.

En möbel i intarsia.

Ett knippe vita stearinljus, en i en liten zip-påse av en auktionsfirma värderad ring, dessa fann jag ligga samman i en byrålåda.

Byrålådan var inte min. Den var till låns -

vad är då någonsin mitt, när också de ben som ger min kropp sin stadga inte tillhör mig.

Stearinljusen novembereldar. De ögats lågor. Att inför detta känna frid & vördnad, jag tror att denna känsla tillhör mig.

Den får jag ta med mig in i evigheten.

Vem tillhör en ring? Vem skall fastslå dess sanna värde?

Bara 1000 kronor är ringen värd.

Är inte en en gång buren ring alltid, egentligen, verkligt ovärderlig? En cirkel av ädelmetall med en ädelsten, buren av någon som har tillskrivit den någonting större än sin form; en bärare av symbolik. Om den skrivs epos. Det ger mig rysningar att en människa på de höga hästarna av expertis har betraktat den med en kritisk, värderande blick & därefter fastslagit

1000 kronor.

Jag öppnade upp zip-påsen. Med varsam hand lyfte jag ringen, betraktade den: oansenlig, men vem är inte det, ingen enda som har skelettet blott till låns är väl annat. Provade den:

att det känns, att bära en ring om det vänstra ringfingret. Omvälvande, nästan som bön, det är nästan känslan som svaret i omslutna händer, att bära ring är nästan allt detta. Som att vidröra en kristall vilken ens andekropp svarar på - ett svar på en naturens unika elektronik; på de metaller & de mineraler som ger kristallen sin egen kulör, en kittlande, hög känsla - så följer vetskapen: att detta är gott.

Denna naturens kunskap följer vår ande in i evigheten. Det sägs finnas hela planetkroppar som kristaller, var varelser av kristall bor. Det är de visa dårarna som har yttrat detta.

Sedvänjan att bära en vigselring om den vänstra handens ringfinger skall ha sin upprinnelse ur det antika Egyptens djupaste insikter, här en ven som strömma från detta finger till hjärtat. Allt livgivande vad ligger ovan kroppens hårda ben.

Att det är en definitiv härlighet som finns i att omsluta denna kärlekens ström med ett löfte om evighet! Det vet jag nu,

& jag skulle önska att få ge det löftet, & jag skulle önska att få ta emot det - inte önska en man i en evighet ägnad endast mig, endast en evighet i vilken också jag är nära honom, någon form av sammankristallisering med mannen - men det finns en trösterik & radikalt helande kraft i att detta inte är ett löfte som tvunget är ämnat en annan människa, denna makt ligger inte i en mans händer, kristallisering är någonting levande utanför honom.

Vetskapen om detta har en kraft lik bönens kraft - också i mina händer inneboende, ägd av mig i skenet av Guds ansikte. Saknar förankring i jorden, söker ej sin varaktighet i ett flyende kött, vad gravitationens ok söker.

Också nunnan får bära ring; avge ett löfte.

Leva ämnad.

När jag var en liten flicka drömde jag aldrig om giftermål, ej ens om kärleken som sådan - den var för främmande för ett barn.

Jag var ett barn som älskade sin katt.

När pubertal glöd väcktes var föremål för fantasierna alltid ansiktslösa, också jag - ansiktslös, för jag såg mig som något äldre - ett ansikte jag visste intet om, & jag var 18 när jag var samman, det var diffusa idéer, nästan likt en s.k. AI:s hallucinationer - men också kroppen var oviktig, min kropp hans kropp, kropparna, det var blott glöd vars bädd för brand var dynamik, att Han att Hon, & så.

En åtrå aldrig riktad mot en särskild var för flickan en ansiktslös vålnad, & en desillusionerad kvinna kan vifta undan sådan hemsökande gast ty den är blott en kyss & ett intet.

Tidigt fann jag avsmak för barnets & för ungdomens sätt att låta sig införlivas i ett kärlekens teater, för att det låg i deras natur att göra det till teater, för att jag i mitt avstånd - just därför - tog kärleken på sådant stort allvar; jag förstod att vad vi tar oss för i kärleken var livsavgörande, & vad vet väl ett mellanstadiebarn om att älska den andre? Bli ihop? Är ni från vettet, barn!

Vettlösa. Också jag, vettlös med insikt, livet genom insikt i min vettlöshet.

Det är förstås bara en lek, en nog så viktig lek - repetitionerna inför en ridå som går upp - men nog så vidrig ville jag mena ty vi befann oss i det utan masker, väl? & inte blev jag lättare till sinnes när klasskamraternas kroppar växte, de pyrde, svettades, & de började att strula; det skulle under rasterna skvallras om strul så att en kunde ta del av eländet fastän en inte hade varit där, på en fest som bjöd in till strul.

Min egen kropp växte utan en längtan efter en annan.

Sedan förföljs jag av denna avsmak inför det okända, det är min egen vämjelighet att bära, min avsmak & min avsmak inför min egen avsmak, hur jag inte kan möta det främmande som jag bedömer som en form av ravin med annat än avsky, som om kroppen söker sin vomering, söker kasta sig ut i ravinen - intetheten, bortom de sura adjektiven bortom kropparna, som om den som alls bär kropp någonsin skulle vara berättigad att äcklas av andra andar i andra kroppar, vi delar det vidrigas skepnad, de som jag i förruttnelse, det är bara en långsam, långsam akt,

bara något fulare än en stilla vals.

När vi dör är vår stank densamma & det är alltid samma kaos, sönderfall i en form som saknar steg att lära saknar all form av harmoni, vårt nedstörtande i ravinen, det gör detsamma det är samma skit.

En gång bad jag en man att knulla hålen som likmaskar skulle äta fram ur min kropp.

Är det att ha varit ett barn ställd inför hur barnet gör kärlek - det frågar chans & det lösgör sig lekfullt från föremålet för sin kärlek, & sedan inför hur ungdomen söker sin andre - den strular & nyktrar till & växer till sig & glömmer - men jag glömmer inte ert svek mot kärleken, som skall visa på min könets avvikelse, för att jag äcklades inför dessa faser & därför sökte fjärma mig - från att göra ett föremål av den andre, en annan som ett föremål för mitt växande, sminkad endast inför egen blick - tvingad till teater,

som mannen i mitt liv gjorde mig till ett föremål för sin växande kuk & sedermera sin växande ande, samtidigt som han fjärmade mig från sitt liv, ville älska en kvinna som ville fjärma mig från hans liv, ville leva med henne i detsamma hus som bestod av väggar vilka han hade strypt mig mot, för att jag var ett föremål för hans växande allena & han var inte mannen i mitt liv - det fanns ingen sådan, han var en ställföreträdande, intet annat än först en upprätthållare av illusioner & sedan dess förstörare, han var ingenting annat än det närmsta jag kom

någon som kunde knulla likhålen.

Det närmsta jag kom.

Det närmsta jag kom var en som sökte avståndet.

Under 4 års tid har jag vid två tillfällen klätt av mig & gått till sängs, med män.

En gång för att se om en själsfrände var menad för min framtid, men han var förfluten, vi var, vi var ingenting i denna värld; kanske var vi någonting var vi var kristaller men här i jord kände jag ingenting,

& jag ville veta om min dotter skulle få ett småsyskon, när hennes far & jag igen gick till sängs.

Aldrig gick jag till sängs med en man för att jag ville vara nära honom & endast detta. Detta är inte ett behov som jag har, detta är inte det djur som jag ser mig själv i, jag ser mig själv i djuret vid ravinen.

De enligt nymodern utsago inom sexualitet lärda benämner den lust som inte kan förbli brinnande i ett tillstånd av ansiktslösa vålnader, som är omätbar när den inte finner riktning, som ett varande inom asexualitetens sfär.

Det är så sällsynt som det infaller att det vedertagna är att det är närmre en form av karg jord än en form av eld &

det är givetvis nonsens, det är vad jag vill mena, ty vad kan vara omätbart kan likaledes vara helt omättligt, hos mig. Jag vill argumentera för att det är ett underminerande av den lustfylldhet Kvinnan i sitt väsen står nära, att förvisa den till karg mark av intet annat skäl än att den nödgar riktning, att benämna en mans sexualitet som pur sexualitet & en kvinnas sexualitet som demisexualitet, faktiskt ett nonsensord - vilken form av identitet behöver du bygga baserat på ditt könsliv?

Ett demoraliserande av kvinnan; skall hon anses vara en fullödigt sexuell varelse skall hon vara lik mannen, som är lik djuret när han kläs av, klär av.

I särskiljandet stå vi åtskilda vilket är en nödvändighet för att kunna mötas.

Inte heller nu drömmer jag om bröllopsceremonin som en form av firande; det är ett trivialt kalas & jag skulle inte bära vitt, kanske som min mormor i marinblått förvisas till utanför kyrkan - med en växande mage. Den smuts som går i arv.

Löftet om att tillhöra själva löftet är det stora men också det är en illusion, att acceptera den låga människan är att förvägras sina illusioner.

De skall kläs av, verklighetens beskaffenhet skall förödmjuka dig, ödmjuka dig, ty visst skall väl var tillstymmelse till fantasi om vigsel sluta med att jag sitter där & känner avsmak inför att en idé på något vis skall ställa mig högre än mina systrar. Förbannade egenkärhet, jag spottar på dig. Vad är det att alls eftersträva, att göda en form av drottningkomplex, att tro sig vara förmer, upphöjd - var är då mina systrar, är de lägre än jag? Jag vill se dem i ögonen, ingenting annat.

Endast inför mannen skall jag niga men endast så om han följer den smordes steg.

Varför leder mina vägar alltid till ett äckel inför ett vedertaget älskande, varför är jag ett äcklat djur när de andra är älskande,

om så bara i illusionen, det låter ändock vackrare.

Ett antal droppar mjölk från kaféets blåkanna. Téet tar sig en utmärkt kulör; en form av kolaton, mörkare än bibliotekets träbord, jag skriver i många världar.

Det tar udden av tristessen.

Det saknar var spår av ersättande karaktär. Det finns ingenting som ersätter mannen. När vi väljer bort varandra så står vi förutan, intresset för att skriva är inte detsamma som nöjet i att olja in hans fotsulor & grundligt massera dem, glädja honom, förbannade illusion,

& att älska min dotter det är någonting annat.

Det har följt ett mönster:

Jag möter en man. Han blir förälskad, det blir inte jag.

Vi lever här i olika världar.

Ändock slår jag följe, har jag nu inte lämnat honom; han har all potential. Nu är jag ömsom utmanande, ömsom följsam. Om han håller ett högt tempo - det är kyssar, kroppar, bo samman - skall han känna sig desto mer utmanad - detta står utanför min makt, han skall nu visa mig vem han är - nu måste jag få veta! Vem är jag med honom. I hans själ skall min kärlek slå rot.

I honom slår min kärlek rot & detta är ingenting som kan göras oskett, roten kan inte slitas sönder inte ens i det andetag då han hävdar sig vilja slita loss ett element från väggen för att krossa min skalle med det.

Han tröttnar nu på mig, det är väl det värsta för nu kommer han att gå. Förälskelsen falnar. Det var berusning; han tog mig för att han var berusad & lite jävla låt, han ville få kuken sugen.

Det är normalt; han har inte gjort någonting fel om rätt & fel är att förhålla sig till andra.

Det är jag som skall skämmas för att jag är annorlunda, nu gör jag allt som oftast inte det för att jag inte har vett till det, jag skiter tillräckligt mkt. i de konventioner som dussinmänniskan förhåller sig till - får jag kalla dem så, dussinmänniskorna, får jag kalla en spade för en spade när jag gräver min egen grop

men för vem, & för vad.