Det är frostnätter,
jag ser -
jag ser dem från höjden, de är vita klumpar i vatten, de liknar stycken av snö, de väsen som lyser i mörkt vatten, de outsägligt rena som flytande, fruset stearin - som någonting som skall forma en framtid. Klumpar av ren elegans.
De är sen islossning fastän våren kom tidigt - hon kom iskall, av längtan till oss, iskall med famnen full av snödroppar, kom hon stark.
Jag kommer gatan fram.
Gatan kantas av purpurblå vårstjärnor, som skira klockor de klämta tyst.
Jag går invid & låtsas om att det är en grönländsk sommardag - det är förbannat kallt, jag söker romantiken & jag finner den, jag skapar den, med svanens fjäder skriver jag in den i min tidiga vår, med förfrusna fingrar var istiden dröjer sig kvar.
Ekot av urtiden.
Det är melodin de spela, det nordliga halvklotets klockspel i ton som söker indigo.
Blå bläck.
Svanhalsar som vita bläckfiskarmar som sträcker sig mot himlen.
Gatan kantas av stjärnor.
I havet skvalpa stjärnor på en natthimmel, de är bleka månar i rymden - de; all form av kosmos, av ovanförskap - de är moln; fjädern har snödroppens färg & den har molnets lätthet.
Det är det obetvingat vita. En eterisk existens här på jorden. De är ljus i mörkret & var dag är än ljusare än den föregående har varit.
Detta är mitt svanbrev.
Det är sommartid.
Klockorna i vårt hushåll ställer sig själva. Natten är oss fjärran; vi se blott aftnar, turkosa aftnar, purpuraftnar, aftnar som blåbläck.
Vi flyr den svarta natten, in i våren, i rosa kappa i rosa sidensjal.
Det var vintertid.
Svankropparna är de blanka rutorna i min vårkalender.
Jag skrev:
min från det finska gränslandet komna mormor skall fira sin 88:e födelsedag. Jag köper ett gratulationskort & jag köper ett frimärkesark, Elsa Beskow 2o24. Vår Elsa Maria skall fira sin 4:e födelsedag & vi skall sända ut inbjudningar, min dotter & jag. Hon skriver bäst hon kan - om jag stavar ut.
Hennes hand är med. Hon skriver med röd tusch.
Kartan av blomsterbarn skall gå åt, i Vaxholm skall en gul blank låda hänga tung.
De har flyttat lådan. Jag söker den. Jag skryter om hur jag behärskar rörelse men jag går vilse i rörelsen.
Jag skrev med blå bläck, till min mormor.
Jag önskade min lilla mommo att solen ville krypa in i hennes hem & att borden hennes ville blomstra av buketter.
Dagen därpå ankommer kortet till Kalix, & en solig lördag firas min mammas mamma. Dagen därpå är vi i sommartid.
Jag skriver i vintertid.
En servitris släcker stearinljuset som har brunnit sedan morgonen.
En annan servitris hämtar det. Hon hälsar: Det är ljust nu.
Servitrisen, hon den andra, hon skall få min vinterkappa. Det är en klassisk, gråkrullig fårpäls som min mormor bar i sitt sköna 6O-tal. Vi har samtalat & servitrisen vill köpa den - så hon skall få den, få den för att vårda den; pengarna.. de får hon ge till kemtvätten & till sömmerskan.
Min kärlekshistoria med pälsen har varat i 3 år, men min kropp är för stor & den är för frusen - ja, kappan räcker mig inte till men nog har jag hunnit slita den - & varit varmare klädd än de flesta, ändå går jag Grönland fram.
Jag tänkte att den skulle gå i arv, men mitt resliga barn.. hon kommer att passa in i den endast ett halvt ögonblick när hon är 14; det är inte en tanke som gör någon glad.
Nu skall jag bara bära kappan under vårens sista kylslagna dagar.
Kaféet är svalt.
Kappan ligger över stolen, som en fäll på barmark.
Närmst min nakna hud bär jag alpacka. Ovanpå tjock ylle från Färöarna. På ena axeln ett hål. Det är en oskriven regel att kvalitétsplagg får vara trasiga.
I lager på lager sitter jag & fryser halvt ihjäl.
När jag dagen dessförinnan satt på denna stol vid detta bord, kom en man förbi. Han var av mig väntad. Han bar ett budskap om tranor, vilket enligt gammal tradition hör vårfrudagen till. Det hör synkroniciteten till att han var omedveten om att han bar med sig ett budskap, när han innan han slog sig ned på en stol mittemot mig berättade om hur han hade sett tranor flyga över kaféet, denna vårfrudag.
Tranan är en fågel som följer solen.
Här förtäljer jag det budskap som är svanens.
Svanen skulle aldrig låta överge oss under den bistraste av tider. Allt hon begär är öppet vatten, så skall hon lindra vinterns kval.
De är bevingade, de är änglar. Ett himmelens offer.
Martyrer.
I sällskap gick vi till hotell Waxholms restaurang. Fönstren mot havet var höga & de var breda. De var generösa; allt var ljus.
På fatet simmade min strömming i smör.
I havet; vita klumpar i vatten.
Stycken av ren snö.
