/September, 2o21/
Det är den 4:e september, skyn hänger demonstrativt i full sol framför blådunkla moln, när jag återvänder till försommarens skrynkliga blad: datumet 31:a maj - 6:e juni. Inför nationaldagen varnas det i en rubrik ståndmässig för en svensk kanon: Så köper du jordgubbar - utan att göda gängen (Lokaltidningen Mitt i - Vaxholm / Österåker
Vi firar på Vaxholms hembygdsgård & allt vad min flicka vill ha är små flaggor & jordgubben på min gräddbakelse.
Allt som jag önskade veta, då, det var var jag kunde köpa goda, söta jordgubbar, som de smakar sedan våren har varit varm, sådär som ölandsjuvelerna en gång på Kalmar domkyrka stentrapp. Vi led i år en kylig vår, som krum & stel av barske Bores behandling släpade sig fram längs marken, i motvind, dess stjälk ödmjukt böjd för naturens nycker.
Datumet den 21:a maj undrade min dotter, än i österrikisk yllejacka i gott snitt, stämman modfälld när yllefingrar trummade mot varandra, hättan knuten i rosett under hakan: När blir det sommar?
Nästa vecka.
Du ställer de rätta frågorna, mitt barn. Mamma svarar så gott hon kan.
Vi steg in.
Vi värmde oss på Linné café, i hörnet utmed Uppsalas Svartbäcksgatan. Min vän Nikolas tilldelades en födelsedagspresent, en rosettprydd amerikansk tidningsrulle från datumet den 16:e november 2o16, plockad ur ett fritt, slitet tidningsställ i San Fransiscos Financial District. En min souvenir från PRESIDENTVALET - för snart ett decennium sedan. Då läste jag Corneliu Zelea Codreanu & bjöds med vagt intresse på kokain.
/en present/
Åter nutid, i Sverige. Ett ointressant kyrkoval sker. Inte heller kokain intresserar mig.
Än vid midsommar var luften alltjämt mer sval än het. Till midsommar betalade jag 99KR för ett paket sura, gotländska gubbar med tuggmotstånd - till vilka jag vispade äkta grädde en masse & skyndade, med en hop blomster i famn, ned till firandet i Rindö hamn. Jag lövade tillsammans med en kunnig dam, & band sedan in blomstren i en av majstångens ringar. De delikata nyponrosorna allra sist - också i min dotters krans - i cerise & i vitt.
Jag, kranslös, bar öronsmycken med månsten ljust rosa som kinderna hos en blek porslinsdocka. De som jag bar vid förlösandet av barnet, de som jag fick i gåva, det barn som jag fick i gåva; hon kom med ett huvud rött & runt & nu bar hon omkring sin blonda hjässa en krans av junifägring, samtidigt som hon vandrade kring & bjöd de andra på sura gotlandsgubbar. Tillsammans med de andra öborna engagerade i firandet, dansade vi med yviga, lustiga rörelser den inre ringens dans, för de yttre ringarna att följa.
Därefter sökte vi oss till att huka bakom fiskedammsskynket & min dotter hukade sig över sin påse.
Knäpp på, fiska, knäpp på, fiska, knäpp på.
Vår gåva till vår ö.
När vi kom hem lade jag smyckena i en stor snäcka. Metallen skadar mina öron; bara ibland bär jag dem.
/smyckessnäcka, i april/
/St. Tropez måldepå/
Intet regn föll över firandet, & den nu vakna sommaren följde sedan solens exempel. Midsommardagen var varm & stimmig på Östra Kaserns ena hörna, med konstnärsgäster i rymdsilver & lime, med berättelser som saknade datum - de tidlösa, bortom, tungans gåvor jämte fisk & frukt för tunga; tack, för avokado & för allt. Drömsyner. Det smakade.
Under helgen följde de mig förbi havspassagen Oxdjupet, mot stranden Måldepån, ett pittoreskt stycke av lilla St. Tropez med björkar & över öppen eld gjutjärnsgräddade våfflor.
Den äkta grädden plockades i kallhållen glasburk fram.
En konstnär sjung om Kalle på Spången.
Också sommaren är en passage, av oxars stenar av ett norrbottniskt böljebränt gräs av böljande skär av härbres blå dörr.
Av kostsamma jordgubbar av grädde i glas.
Någon sjunger en sång som den minns den,
de minnen.
Så en dag september.
Elsa Maria & jag besökte hennes morfar Ingmar i Minneberg. Han visade henne de barndomsbilder på vilka han sitter i en lådbil samt poserar med en träbössa. Han visade mig sina olästa böcker & menade sig inte behöva fler från mig; de skall hinna läsas i detta liv - men är det inte så, att alla de människorna som är i mitt liv skall leva i de 120 år, att detta skall vara ett helt liv, ett liv för en hylla dignande av litteratur.
Inte sedan skeppet dignande av djur, inte sedan vi djur.
Hem bar jag med mig intet bok utan Bromma lokaltidning, slarvigt bläddrad i utmed 274 & hav, på båt med bara någon hund utöver vi andra.
Vi kom i skymning när vi kom till bryggan. Det var av en händelse som vi kom att se den skära blodmånen stiga i östlig sky, fastän vi tänkte oss hem - det var söndag & dagen därpå skulle vår dag börja kl. 04.40, om än att en av oss ligger nedbäddad när himlen än är mörk, hon hör morgonens ljud från köket,
hon - bakom mörkblonda dockfransar som möts i ögonlockens tysta bön - skyddad från ett vuxet syfte, barndomen en sköld, hon i gryning lystrande till en livlig vattenkokare, en trummande tvättmaskin, P1 el. P2; ibland så tidigt som Notturno, ett rågbröd som hoppar upp ur rosten, ur kranen spolas vatten till den flaska som sättes i hennes skolväska,
de puttrande morgonljud som ackompanjerar barnets tidiga morgon.
Jag drar i en låda i garderoben. Hon, då alltid i moln hon i sköld. Ett huvud på en kudde.
En passage. Barndomen en passage i livet. Hon vid foten av minnesberget.
En urvuxen barnblus plockar jag ur. Garderobslådan stängs.
Nedanför den: hyllan med små dockväskor, dockunderkläder, den lilla gunghästen.
En dag skall en sådan morgon vara henne passé; vad är passé, är stunder & tillstånd vilka vi inte kan återbesöka, inte intakta, vi kan söka dem i minnet & för var gång vi för fram dem i ljuset förvrids de, är slutligen oigenkännliga, som barnet sedan livets passage.
En trind mjölkkind. Löst skinn under knotiga ansiktsben.
En korkskruv i nacken. Lockar som faller av som vore existensens alla bördor bundna vid de stackars hårrötterna. Förtorkad jord.
Alla mina murgrönor har dött, för jag slutade att vattna mina växter.
Vår sommar är nu passé. Den är nu ett minne; ett fotografi, en särskilt len sten. Min ungdom en särskilt len sten.
Det är mitt i september. I spegeln är jag smal. I att vara smal utan att ägna det en strävande tanke, känner jag mig rik. Jag är den rikaste fattiga som jag vet.
Jag borstar mitt hår, det faller av.
Alla mina strån - vad det tycks - har samlats upp av hårborsten men ändock har jag en hel lejonman kvar, den reser sig av våt höstluft - jag tycker om det, puffar den extra. Bara jag kan känna att jag verkligen har förlorat hälften av allt vad jag i juli än hade, allt alltid; aldrig förr har mitt svall fallit. I lockarna stod sommarens alla bördor bundna. De var oxen som drog lasset & sedan stupade.
Min ungdom är en särskilt len sten & min kropp vill inte hålla fast vid någonting som den kan släppa taget om, men i spegeln står jag blek & smal.
Dagen då lockarna dog stod jag i stan. Jag läste på Ritorno Odengatans toalettvägg, att pengar inte kan köpa lycka -
men de kan betala din hyra, tänkte jag, & mina hårsäckar låg döda av chock.
Pengar kan ge dig tak över huvudet, ett golv, väggar, en säng, näring för din kropp.
Men naturen ger. Pengarna tar. Vi köper. Det är en komplicerad historia, men jag behöver bara ha någonstans att bo - den berättelsen är enkel att berätta.
Nu bor vi här var vi kan höra mistluren. Än.
Den 15:e september har mistluren redan ljudit under många disiga gryningstimmar. Den är min portal till barndomens puttrande morgnar; ett ljud i fjärran, någon som tar ansvar tidigt - som är i rörelse när jag ligger nedbäddad som barnet, utan skuld & utan ansvar.
Detta är den morgon som jag läser ur en tidning från den 1:a september - i fjol! Vilket glömt hörn har jag grävt fram detta datum ur? Plötsligt låg den bara i min arbetsväska.
Bladet hanterar krisen när asiater ej samlar ihop de svenska skogarnas skörd, när inte heller björnarna tar tillräckligt ansvar. Så många blåbär som förgås. Ukrainskor plockar bär & intjänar tusentalet kronor, uppbär skogens välstånd & nationens, berättades det om i september 2o24.
Jag tänker på när de ryska trupperna byggde en ortodox kyrka i Tornio - staden som de brände - som cirka 135 år senare restaureras av afghaner.
Passé.
I klasar hänger nu rönnbär, lysande & tålmodiga inväntar de årets första frostknäpp.
Idag den 18:e september bar jag min basker, av kaninpäls.
Min arbetsväska är bra till skogs. Den är ett hantverk, en ryggsäck i mjukt läder, i färgen hos djurhud - men den följer mig i städer, djurkropparna följer mig, jämte en högblank röd lackväska i vilken jag smög ned en lokaltidning för Värmdö. Den låg slängd på en sits på båten hem från Strömkajen den lördag vi besökte Skansen, & såg lo & björn.
Dessa tunna tidningar är portar av papp, de leder till andra, om än närliggande, världar. Vad sker på Värmdö; hur mår vår grannö, som vi en gång om året besöker för att ta del av Arkipelag?
Min dotter längtar alltid till dess guldägg & visst vore det fint att se en oktober.
Hon mitt guldägg. Hon kallar sig själv för Guldlock, men jag sade det först.
Hon anammar de rätta idéerna -
de rätta idéerna är barnets frihet från ideer.
I hörnen i hemmet samlas mina lockar. Jag samlar ihop dem, ukrainskor plockar tusen kilo bär & jag plockar upp tusen hårstrån ur hemmets hörn, tjänar ihop till denna berättelse.
Det är guld -
därom tvista de lärde.
Det är skräp.
Det är skräp. En stor, full IKEA-kasse bär jag till återvinningsstationen. I tidningscointainern kikar två rena Svenska Dagbladet fram; de vill berätta om säkerhetsläget i Europa. Dessa sticker jag ned i lackväskan, jämte fjolårets septemberblad.
Den enes skräp är den andres guld.
Den enes sanning är den andres lögn.
Två dagar passerar. De ligger kvar var jag lade dem, mot väskans väggar pressade; orörda jämte en apelbumling. För allt vad jag vet så kan de bli liggande där i ett års tid. Då vet vi mer om säkerhetsläget i Europa, än vad jag får veta om jag läser dem nu.
Realiteter i rörelse, tidningar i stiltje.
En rörig hall.
En hättaknut under hakan, den tvåtusende av ett livs alla rosetter. Nu i vit virkad ylle.
En stor, prasslig kasse med återvinningsmateriel - så är hallen desto mindre rörig,
& allt, alltjämt, förgyllt.
Allt, en dag, ett datum oss förbi.
För mig känns det som om livet börjar gå mot sitt slut,
säger en äldre dam vid ett bord på Boulangeri. Brusten röst.
Om..kriget..kommer..
stavar bibliotekaren ut en sökning, & hon slår,
& i väskan, ett stort, rödrosigt äpple vilande till den stund då jag sätter tänderna i det.
Idag var den dagen.
/Livet är svanmötena kl. 07.20/
