O

Barnet föder jungfrun.

 

Avhållsamhet för himmelrikets skull är ett övernaturligt val, inriktat redan här på jorden mot det fullbordade tillståndet i det eviga livet. Ett sådant val måste därför vara förenat med en särskild nåd, en nåd som strömmar fram ur återlösningens mysterium. / Syster Sofie / Till man & kvinna skapade Han dem

 

o21o5 Förlossningsklänning i vårljus.

 
 

Barnet är himmelriket på jorden

 

inte för att ett barn är som luften, ej som molnet & inte heller är det som Gud. Inte lätt inte skirt. Barnet är inte eufori & det är inte bekvämlighet - inte heller är det vila. Det är en börda om dina axlar & du är i din panna ofta matt

 

men barnet är hemkomst. En moders ömmande axlar, hennes förnöjsamhets suck när hon får somna intill ett sovande barn, är hennes kropps vittnesmål om att hon har kommit hem. Min sidenhjässa, viskar hon i natten & barnets tafatta hand mot pannans krön är den lisa bara barnets lilla hand förmår.

 

Att se din röda, runda hjässa sprungen ur mitt liv var att skåda hemkomstens port. Porten har målats i passion av mitt blod men den bär dina unika ådror. Det är din blonda hjässas virvel som är den portal vilken leder mig hem & det är vår oefterhärmliga intimitet som är hemmets säng bäddad med välbekanta lakan ur ett linneskåp som alltid har varit låst. Allt mitt liv levde jag utan nyckel, innan Du.

 

Du kom till mig med nyckeln. Jag bäddar för oss med rena lakan. Kom, lägg din sidenhjässa ned vid din moders lättnads ansikte. Din moder har tvättat sitt ansikte rent för att hon älskar dig - & för att du älskar henne. För att hon älskar din far, vår fader herren Gud, för att hon älskar skall du smeka hennes renhets panna, & hon skall kyssa din.

 

För att du älskar steg du ned till jord, mitt barn.

 

& nu är du här, i vår säng. Den är bara vår. Det är vår intimitet. Våra drömmar. Jag välkomnar ingen annan, vill ingen annan, om denne andra inte är ett barn. Bara den rena människan får sova i renbäddad säng. Den rena människan med små fötter svarta av jord. Den rena människan med kinderna röda av bär. Det rena barnet sover nedbäddad med mig i det sänglinne som är nåd.

 
 
 

Barnet är det himmelrike som förankrar dig vid jorden. Med henne minns jag sällan mina drömmar & det bekommer mig inte. Det var en kär väninna vem drömde min flickas lillasyster. Hon drömde min gestalt som en stråle; jag var självlysande, sade hon. Lyckan skulle ha mig att lysa genom porer om jag kunde ge min dotter ett nära syskon. Min iris skall bli vit som stenen i en flickas knutna hand.

 

Lyckan, renheten bortom lait démaquillant et nettoyant, bortom lav, bortom Ordet. I skrynklade babyvåtservetter, lerfläckar, smulor i sängen & grädde under köksbordet har jag funnit det renaste jag sett & känt & hon är mitt livs första intimitet som till fullo ser på mig med kärlek. Ingen annan kunde bära den nyckeln - ingen annan kunde verkligen älska som barnet kan; ingen kunde väcka sådan kärlek hos mig.

 

I henne har frälsarfröet planterats. Det är i mull i var barn som leende ser ut över jorden & dess människor. Kristusgeometrin ses i det krön som är en barnmun som ler från kind till kind, över att solen gryr ny än en dag.

 

Hoppet om frälsning föds med barnet.

 
 

Skrev detta tidigt under årets första fastedag. Inför frukosten bad jag sedan en bön i vilken jag förtydligade att jag gärna föder ett till barn. Då får jag se en rådjursmamma med sitt kid - & bara lite efter dem trippar ytterligare ett kid. En hind & två kid, får jag se - & jag vet att Gud hör bön.

 
 

Vi delar en villkorslös kärlek. Hennes primala begär är att äta av mig & när hon äter av mig växer vi två av detta. Intet i henne är djur som inte samtidigt är ren ande.

 

När en man äter mig är det i en fåfäng förhoppning om ett själviskt gynnande - men det förgör oss båda. Honom, mer än någon annan. Hur väl han än tvättar händerna de sina & aktar de fina byxorna från markens jord, är han ändå intet annat än av tidens tand oren.

 

Han är inte välkommen. Han vem äter människokött för att stilla sina ådrors oro - & som sedan skrävlar om sin seger över kärleken till sin nästa, han vem i dödsdrift sliter de bröst i stycken som min dotter lever av med en kyss. Han vem bedrar den naïva för att han kan, han vem har förlorat sitt eget inre naïva barn till en otrygg värld, han är inte välkommen till de vita lakanens hem & han kunde aldrig öppna dess dörr om så med tvål, om så med tvång.

 

Hans fotsulor allt för putsade; de vet intet om jordens hjärtslag, hans händer allt för främmande för varandra; den vänstra känner inte den högras konturer.

 

Han saknar nyckel men om han söker skall han finna den i sina händers möte, åstundat.

 

Han är ingen särskild man alls, han är ingen man han är alla de män som har en kannibalisk hunger & alla de människor vilka söker Paradisets port i fragment, i skärvor, i köttstycken, i splittring - för jag fann den i en sfär de saknade tillträde till,

 

& de tror att det är Kvinnan som avundas dem deras svärd.

 
 

o22o4 Nydiad i påsksken.

 
 
 

Ren.

 

Att födas till moderskap är katarsis.

 
 
 

Andens källas djup nås här det primalt ursprungliga: födelsen av kropp ur kropp; synen av en liten krona i blodvåta fjun, trängande ut. Jag såg & skall det aldrig glömma.

 

Från navelsträng till sammanlänkande behov.

Däggdjursungens di av mödrakroppen. Den bleka mjölk som strömmar till min dotters kropp är min kropps gåvor till det växande. Tio små växande tår. En växande varelse, en växande kärlek. Det växande livet. Det är mig en sällsam erfarenhet då det har varit sällsynt att få ge min kropp till vad som växer.

 

Aldrig så, ty den har skänkts till vad som förtär; mig. Kärleken. Livet.

 

Den har sökt det växande, & aldrig så till dess att Du.

 

Att amningen när barnet med närhet, näring - allt är oss nära att förstå. Men ingen sade mig, hur det diande spädbarnet skänker sin moder den renaste av själslig näring, tillsammans hud mot hud,

 
 

Knappa 2 månader.

Knappa 2 månader.
 

hjärta för hjärta.

 
 

Det paradoxala med barnet & med modern; hos de bägge det diametrala i jordisk & i himmelsk essens. Att alstra & att föda är mirakulöst & stort & alldeles banalt & vardagligt. Barnet är det renaste vi har - men bär blöja, behöver de storas hjälp för att inte leva i smuts; de stora behöver barnets hjälp, för att inte leva i smuts., men nitiskt tvaga vi våra händer.

 

Modern är ett däggdjur. Hon kryper fram på de fyra, råmar, frustar, föder, förändras; förvandlas från kropp - genom kropp - till ande. Identifierar sig inte mer med kropp, genom en kroppslig erfarenhet.

 

Hon föder mig som väsen, dottern.

 
 

I januari ljusan tid.

 

Ett helat hjärtas kyssar strösslat på ett 9KGs hjärta i min famn.
Hon, i morgon 9 månader utanför min kropp.
Jag, nu utanför min kopp.

 

d ◯ p

 

E l s a M a r i a
Odila Bergliot
.

En blond blund.

 
 

Den 24:e juli i norrbottniska Gammelstad med dess av röda kyrkstugor & smäckra björkar omgivna medeltidskyrka (invigd 1492), döptes Elsa Maria Odila Bergliot:

 

Namngivningsinspirerad av mormors mor, jungfrun, farmor samt en karaktär i en 1OO år gammal älsklingsbok.

 
 

Bergliot betyder Beskyddare av ljus.

 
 

Psalm 391: Blott en dag.
Psalm 21O: Jag lyfter ögat mot himmelen.

Fars tumme & mina underkläder kikar fram. Den hedrade, sover.

 
 

Dopet var ett vackert litet spektakel.

 
 

Min dotter blev döpt in i den kyrkliga gemenskapen, iförd samma vita stass som min mor & hennes systrar döptes i, i 196O-talets vigvatten.

 

Dopklänningen var stjärnan på spektakelhimmeln, då 6O-talet var lite ett spektaklens tid; men fastän fallande glitter & små ärmar för en trind kerub, är det näppeligen något spektakel att få bliva döpt i sin mormors dopdress.

 

Vid min obesmyckade; ty i all hast glömdes mitt åländska blomstersmycke bort - barm bar jag min Elsa Maria fram till dopfunten i marmor. Sedan psalmerna spelats vågade jag a cappella sjunga min Junivisa, kreerad på Norrkulla skogsstig med lillan i famn.

 

Kyrkans gråvalv var goda för min stämmas klang & jag brast inte alls av nervositet, för jag var hemma.

 

Ett par gästande gossebarn fick hjälpa prästen att ge mitt barn det heliga vattnet för själ & hjässa. Viggo tog uppgiften på stort allvar.

 

Organisten tog ton för Ted Gärdestads vemodiga, hoppfulla; så som livet, Himlen är oskyldigt blå.

 
 

Som ögon när barnen är små.

Bror är alltid så fin med lillan.

 
 

I bystugan ställdes det bland sten & rallarros till med ett de femtioelva fikabrödens kalas, för släkt & vänner med silver & leksaker till det nydöpta livet.

 

Min bror lyfte sin yngsta systerdotter mot himlen, & log.

 
 
 

Vita.

 

Främling, hör hvad jag vill säga dig:

 

på det slott du ser har naturen byggt lika länge som hon låtit krafter dana jorden.

 
o21o4 God morgon. Fotografi: Feral.

o21o4 God morgon. Fotografi: Feral.

 

I dess marmorstenar ligga minnen af de lif, som för alltid svunnit bort från planetens yta.

 

Om din blick far ut från slottets torn, når den mången plats där mänskor lefva. Släkten dö & nya släkten följa i de gamlas spår. Dessa skola vidga slottet, resa det än högre upp, så som människan har gjort från den stunden då hon föddes.

 

Allt skall bli förändradt - utom de som härska här.

 
RÁNDOTTIR Kullö brygga. II.jpg
 

Styrkan skall förblifva konung & hans drottnings namn skall alltid vara: Lust-att-lefva.

 
 

Konungen av livets slott bär en de massiva molnens mantel; hans gigantiska fötter är evig sten & förgänglig lera. Den blå pannan: en portal. Jämte ståta drottningen i krona av juvela stenar. Hon hålla i sin famn det lilla liv vars kinder skära så som av sol & syre spunnet silke, körsbärsblom;

 

17:e april.

hon är våren,

 

hon bär en drömsk slöja av fågelsång. Hon beslöja dessa dygn nära innersta knoppens totala bristande ut i livfull rodnad inför Jorden bortom livmodern &

 

hon är mig obegriplig.

 
 
 

Ofattbar är den välsignelse av liv i vilken en karg vinter falna för späda vita björken att slå ut i savs & lövverks läkande välsmak. Vitsippa & magnolia snöa över ny mark & all min blick beslöjas av väckande fågelsång; väckande mig till drömmen att .

 

våren bär jag inom mig.

 

Jag är det träd vars synaptoriska kronverk slå ut i rodnad, i Taurus april.

 

Våren skall förlösas ur mig & så förlösa mig, ur mig; förena mig med ett vi; ett 1, förgrena mig med livsvävens skapelse;

 

före henne - jag var en utriven trå’, ur väv fördrivet villebrå’.

 

utan henne:
atomvinter.

 

27:e april.

Med aprilnatten kom vårdagningen. Med dess käraste skära knopp av andetaget driven till bedårande blom, lämnade våren min inre kropp för att, gryllig & späd & helt livsbejakande, fästa sig vid den barm frodig blott för hennes livshungers skull.

 
 

Välsignad vare våren. Välsignat vare livet.

 

Främling,
gläd dig att ha funnit denna plats, gläd dig at få hvila här. Du skall skåda många ting, som du aldrig anat.
/ Människosonens lefvnadsdröm / Poul Bjerre