II

Om de knoppar som skall brista;
än så är det långt till vår.

Nära & kärlek.

Under Vattumannens nymåne ~2 månader till nedkomst av en vårens tidiga blomma, vårflodens klarast skimrande pärla, det största av små hjärtan;

Vårdotter.

Naveln min är en vårvinterns djärvt putande blomsterknopp. En sprickande vitsippa; den vill öppna sig för en lika vit februarisol. Ljusan sol smeker min pannas tyngd att falla, till snön, att som om en den lättaste av snöflingor smälta samman med vårfloden.

Hon är min vårflod; mitt livsflöde. Ett ljuvligt öde av sömnlösa nätter, för att undkomma ett upplösande av själva livets sömmar, & i detta en ålderdomens oändliga besvikelses oupphörliga sömnlöshet. Hon är min framtids goda natt ty hon är mitt livs morgon.

Hennes navel skall vara den käraste jag vet.

Hennes navel är den rosa rara ros som nu binder henne vid mitt hjärtas stjälk; i mig är hon rotad - för alltid skall hålla henne förbunden vid min hjärterot. Så som jag känner formen av ett hjärta skall jag känna formen av hennes navel. Av vår länk.

Mitt hjärta, det vill nog gärna brista ut i sång som om lärka, när vårsolen är en gul lilja på blå himmel, när den värmer mitt blottade, mjölkvita bröst, när mitt blottade bröst när mitt Hjärta, & jag blickar ut över reservatets betande djur med juver.

Än har vi vinter. Räven raskar över isen & jag promenerar ut i Kullö skog med varm kakaodryck i termos. Granarna likna snälla spöken & fastän inte ekorr’n skalar kottar i granen, hör jag mystiska ljud från topparna; det är fågeln, som skalar själva tallegren. Denna fågel & dessa toppar, kan höra mig sjunga barnvisor för vinden & för lillan; omslutet vaggad i min inre famns djupa ro.

Ur den isglimmande vassen ses två bredbevingade hägrar lyfta. Om detta berättar jag för min vilande vårblomma, & sedan tänds saunas eld. Hon är svensk, finsk, estnisk & rysk; naken tar jag henne med mig ned i vinterhav, pudersnö, till tjära & till träbänken i det vedeldade.

Vi lever.

Vi lever i en ljusan dagens dröm, men nog saknar lillan & jag de i lä heta oktoberdagar när skogssländorna cirkulerade kring min kropp & kula; vilade i den navel än ej en vårblommas sprickfärdiga knopp. Värmen skall berusa mig. Det ha mig berusad att hon nalkas med värmen, med de kulörta påskliljorna & -karamellerna.

Än var min låga navel blott den snurras ros, som förbinder mig vid min egen moder, & minner mig om min eviga mänsklighet & borna själ.

I Danderyd kan jag höra mitt Hjärtas hjärta slå & barnmorskan säger, att lillan trivs mycket gott i mig. Hon säger även, att hon ser att jag mår mycket gott. Stormagens ärr av egg är bleka; mitt bleka anlete lyser av rodnade kinder & en glädjes klara blick. Auran är en påskens kulörta förspel.

Alla de som jag möter, kan känna att jag är närmre att vara en hel människa

ty hel är man som två.
Ensamhet är intethet.

Näring & kraft.

I Danderyd berättar de för mig att jag behöver järn. Varken favoriterna ekopäron el. havtorn ger järn. Attans! I Norrbotten åts hemmatillverkad renblodpudding & leverpastej, utöver all julig prinskorv et cetera - men det räcker ej till, likväl gör ej heller variation av näring från den wärmländska bovetegröten & de gröna grödorna.

Dock lyckats äta upp mig ~ +14KG från BMI ~19, varav ~2 av dessa är barnkilon (edit: ~1,7KG tolkades min petita bebi ha, den 18:e februari). Feta ha lår nuddat lår - men kära mommo tycker ändock att jag är på tok för smal. Jag får be henne att sända mig en semmelpeng (jag har redan ätit 4 st. & Güntherska Hovkonditori i Uppsala besegrar Vete-katten i Stockholm).

Fett var redan innan grosses essentiellt för mättnad & tillfredsställelse. Är nu än mer så - bebba skall ha fett främjad hjärna, jag bör ha dihull. Från v.7 - v.2O leds dock ett illamående som försvårade för fet kost - & all kost. Jag var då en hungrig stackare, kräkandes i buskaget bakom busskuren, kl. O5.5O.

Hemmets fett är i skrivande stund rökt makrill & kalamonoliver, grädde & feta, avokado- & kokosolja, macadamia- & paranötter samt tahini & jordnötssmör som jag brer på rå kål samt morötter - & så givetvis fisk-/algolja, intagen med nattljusolja + D-vitamin.

För 1 år sedan uppmättes min balans av omega 6/omega 3 vara 5:1. Om än ej optimal (1:1) så är det ändock sällsynt friskt i västvärlden var kritiska 2O:1 är desto vanligare. Sill & Möllers Tran, samt omega 6-nätt kost, gav mig sådant värde. Dock precis bytt till algolja, för ett skifte från animaliskt omega 3-tillskott; för ren perfektion. Renheten är viktig & som alltid prioriterar jag ekologisk kost. Ej heller har jag nyttjat läkemedel & det vatten som jag dricker smakar ypperligt.

I trimester no. 1 samt no. 3 tar jag en tablett Thorne Prenatala/dag. Rik på järn, med mer. Även mineraler (lika så MSM i nätt dos), Biotin & L-Lysin - samt Reserol & kollagen då & då - has nu i lillkistan för det lilla extra. Betänker även pro- & prebiotika, & kryddar quinoan med näringsjäst.

Under havandet har det varierat vilka tillskott som har prioriterats & när så, beroende på upplevt samt uppmätt behov. Nu i trimester no. 3 så maxas det, ty såg tecken på brister - nervkramp (adderade magnesium + kalcium + zink = synergetiska) & sår i hud (adderade B-vitaminer via de prenatala, Biotin samt Bjäst) - fastän kosten var rik. Omega 3-olja bör vara konstant - för envar, men det fanns en period på ett par månader - ä.k.s. perioden av att huka i buskaget bakom busskuren kl. O5.5O - då jag mestadels kastade upp den. Inte trevligt.

Bortsett från ett tidigare utdraget & påtagligt illamående, som nödgade mig att vara i vila, har jag varit skapligt fri från här nämnvärda besvär. Önskar dock att helt befrias från de mardrömmar som har gäckat nätterna sedan månad 7. De berör tack & lov ej barnet, så de ingjuta ej oro inför framtiden, men de är misshagliga syner som väcker mig till hög puls.

Än är jag stark & än är det vinter; med lätthet pulsar jag det vita landskapet fram. Rygg- samt bäckensmärta är sällan & subtil; kinkigare vore den nog med än en liten parvel att bära omkring på höften. Ej heller has svullnad; månne eftersom min sovposition är sådan som allas skall vara - med den övre samt den nedre delen av madrassen någorlunda upphöjd, lite likt en hängmatta.

Detta frigör kroppens fulla förmåga till nattligt flöde av lymfa samt blod, & motverkar morgonpuffiga ögon likväl som en havande moders ansamlande av vätska - utöver all långsiktig hälsovinning ett friskt flöde ge.

Välmågan finns i det friska flödet av liv

&

kärleken flödar i vårfloden fram.

v. 3 3.

Den sedan v. 28 rynkade hjärnan gror gott: huvudomkretsen skall under blott en veckas förlopp växa med cirka ~1,3 centimeter.

III

Det lilla liv som är det stora hjärtat, & jag, har gjort entré i havandeskapets - skapelsens, slutkapitel: trimester no. 3. Lillan har burits i över ett halvårs tid; i över ett halvårs tid har jag varit en havande moder - hon en skapelsens under. Om detta må jag berätta att

o2oo716 Gamla Uppsala rosor.

jag visste.

Fastän sådan liten chans, visste jag.

Cykeln om 25 dygn, go & regelmässig, menade den fertila månadsfasen allaredan vara passerad - med ett helt knippe dygn till godo. Kan hända kände min vaksamma kropp av att den man som jag sällskapade ej hade varit nära mig under en längre tid, varför den inväntade att känna hans doft; hans hand. Om inte hans doft & hans hand, varför alls brådska med att ha dyrbara ägg att löpa fritt?

Så kändes åter hans doft. Hans hand. Hans närvaro; en av årets vackraste sommardagar var han mig nära.

För att min längtan var all min intention, visste jag att jag blev befruktad. ~1v. därpå fick jag en liten nidationsblödning - några droppar blod kan komma när ägget fäster i livmodern; nu visste jag än mer så. Än tidigare inpå närheten, drömde jag vår dotter; då visste jag nästan helt säkert.

I sena juli, på Uppsalas kafé Linné med en påse från Svartbäcksgatans apotek, hypnotiserades jag av två små sreck. Vad jag visst visste var verkligen verkligheten. Inom 9 månader skulle två stora blåa ögon hypnotisera mina mörka.

För St. Maria tände jag ett ljus. Ett tack. Under året fanns hon, moderskapets helgon, vid min sida. Välsignandes mig, som levde i älskoglig armod; i den fattigdom som det är när män nyttjar ens kropp, men förvägrar en barn. Förvägrar en äkta närhet, & mening.

Naturliga avbrott av sexuell samvaro är - om nyttjat enligt den generösa marginalens regelverk - den säkraste preventiva metoden någon finge finna. Där ges föga utrymme för vare sig en kvinnas längtan & slarv, el. för Guds hand: allt beror på mannen.

De tillfällen som en man har givit mig sin säd, har varit sorgesamt sällsynta & ej tidigare givits inom cykelns fertila fas. Den lyckosamma fröjd jag känner av att ha befruktats vid livets första chans till liv, betryggar.

Eftersom jag aldrig förr har varit havande, kunde jag förr icke säkert veta om jag kan bära frukt. Lyckliga jag kan! Lyckliga jag kan njuta all livets frukt - & som jag njuter! Som jag redan nu njuter.

Att icke ha nyttjat preventiva medel vilka är ingrepp på min kvinnokropp, så som koppar & de hormonella är, & ej heller ha aborterat ett liv - inte enbart ett angrepp mot det ofödda livet; även så ett angrepp mot den egna kroppens kvinnofrid - samt icke heller erfarit märkvärdiga besvär med min hormonella hälsa, är god grund för god jord. Även att jag i stort månar välmågan, med nyttigheters skafferi & yoga, betyder.

Men! Allra mest betydelse har lyhördhet inför äkta attraktion. Vi skall lyssna till kropp, vi skall lyssna till själ. Vår essens vill oss väl. Intet yoga kan frälsa oss med fertilitet om den hand vi håller inte är en för oss sann hand.

Lyssnar jag till de nattliga drömmarna, kan jag höra en förberedelsens melodi. I synnerhet under trimester no.1 drömdes åtskilligt berörande omhändertagandet av ett litet barn. Drömde tröstandet; att vara närvarande. Om att bära. Om byte av blöja. De vardagliga göromålen välkomnades till min psykedeliska drömvärld.

Jag drömde hur hennes morbror höll henne i famn. Hennes ögon tindrade i ett leende när hon sträckte sin knubbiga bebihand mot mitt ansikte, & gjorde min lycka när fingrarna smekte min kind. Hennes lilla hand var min existens hela sol.

Jag kände att det var för denna stund som jag kommit hit till jorden. Att denna gyllene stund var var mödas sekund värd.

Jag drömde om henne. Min flicka. Jag visste det hela tiden; en rar flicka med rosiga kinder. Hon kom till mig i en dröm, för att göra min dröm till verklighet - & för att ta sin plats på vår Jord. Det känner jag innerligt, att hon liksom jag har längtat. Hon liksom jag, har väntat.

Vi har väntat på att bli till.

& jag längtar efter att få lära känna henne, närmre. Hon är tämligen lugn. Hon tycker om kristaller, akupunktur & änglasopraner; hon är mammas flicka, & tenderar att spritta till i dans, om så. Hon är så välkommen till världen, för att visa mig mer, om vem hon är. Om vem jag är -

om allt vad vi tillsammans kan åstadkomma, på vår gemensamma Jord.

o2oo716 Gamla Uppsala sädesäng.

v. 3 O.
Barnet kan nu andas.

Rakkaus.

196O Bröllopet.

Den unga, till sin natur vackra Anneli - i lockar av mörk koppar & tjocka ögonfransar av ricinolja stärkta - bördig från lantliga Ruohokari i LAPPI, befann sig i dans med den dåvarande fästmannen & blivande bankdirektören Paavo, när hon fann sig i tanken att Detta blir det ingenting av.., ty hon bar ett första barn, med en annan man; min morfar, den blivande busschauffören Raimo.

(Inte vilken busschaufför som helst; Kalix populäraste busschaufför, tåls att sägas)

196O Den unga skönheten & det unga paret.

De möttes sedan en dansafton i Kemi, när Anneli tillsammans med nära väninnan, blonda Marjata, erbjöds skjuts hem av Raimo med vän. Anneli fann dock sin blivande kära vara en kaxig munsnattrare, så de unga damerna bestämde sig för att tacka för sig & ta tåget hem.

Men Raimo gav sig ej. Enträget kom han att uppvakta sin flamma, & inte bara var han en kaxig munsnattrare med en dåres envishet; han var lika fullt en charmör.

196O Höggravid en vår.

Morfar äktade min mormor en decemberdag under 195O-talets sista år & i den fjärde månadens havandeskap. I grosses tilläts hon ej stå jungfruligt vit brud i kyrkan; i en kyrklig församlingslokal i norra Finland, klädd i marinblå & i på egen hand rullade hårlockar, blev hon hustru & han blev äkta man.

Raimo tog Anneli till sin fru. Han tog ansvar för sitt livs val, & hon i sin tur sade Ja till sin ansvarslott - att de valde varandra, redan innan de inför vittnen sade Ja.

Detta är en giftermålets kvintessens; att i nöd & lust taga ansvar. Detta är att i andens namn älska.

196O Lillan i Raimos famn.

Att säga Ja till det ansvar det är att värna varandras hjärtan, & än mer så det lilla hjärtat hos ett skapat liv. Att inte förkasta ett av Gud givet band, sammanlänkande två själar inom evighetens cirkel.

Detta är vad kärlek är.

196O Med den förstfödda dottern.

Detta är den kärlek som jag aldrig har mött.

Fadern vars famntag alstrat vårdotter - mitt hjärta, i min kropp buren - kände blott kärlek som ett rus; som en i ett begynnande möte väckt eufori inför föremålet för en lättsinnighetens fetischering av främlingskapets förälskelse,

av äkta intimitet bleknande till ett intet. För honom var ordet Käresta blott en stilmässig accessoar av elegant språkbruk, ty

ingenting betyder någonting.

När han såg in i de ögon han sade sig känna intet inför, var det med det ratande yttrandet att han mer gärna valde att dö, än att äkta mig.

Så för hjärtat frånstötande fann han den kvinna som han för endast ett par en den flyktiga sommarens ögonblick sedan, in till vår värld famnat fram ett litet liv med.

Mina ögon väckte intet.

Sinivalkoinen.

o19o619

Svea nationaldag röjde blodsälven moders & mitt ärliga arv; hon spelade finsk tango & jag svassade omkring i skrud vars rutors ton i tusensjö & kalk. Begäret för blåvitt släckte vi tillsammans med mormor Anneli & norrbottniskt gästande Azemine, när vi mer sen juni korsade gränsen, Haparanda/Tornio; till melodia av finsk tango, i tyg av blåvitt; sinivalkoinen.

o19o619 Sininen, Tornio. Fotograf: Azemine.

Tornio ARBORETUM är en vacker botanisk park vars mängd av bleka björkar kontrasterar rosa rhododendron, & Ortodoksinen kirkko är ett stiligt snickeri (skåda: RAJA) kontrasterande omgivande dystopiskt skurna byggnadsgestalter. Också ovanfotografiets blåståt är ett imponerande undantag (skåda: LAPPI) av byggnadskonst.

o19o619 Detalj från ortodoksinen kirkko, Tornio.

Ödets tragiska ironi, att den ryska armén under seklet 17oo brände ned Tornios samtida träskapelser & av Tsar Alexander I år 1825 förärades en militärkyrka, som sedan historisk aska är ett av få granna verk att skåda. Allt ter sig i dag osedvanligt tokigt: en rysk kyrka är belägen på finsk mark & i motsträvig oflit restaureras den av araber.

o19o619 Aine taidemuseos allmogekonst. Tornio.

Krigsspår tog än vid vid Aine taidemuseo, som presenterar finsk - särskilt tornedalsk - estetik & historia, utöver kamp även berörande allmoge & gränshandelsepok. Det hade mig stort stolt att få höra att en avlägsen släkting burit framstående roll vid initiativ för muséet, likaså att få se mödernets hembygds rika tidevarvsskildring - en historisk rikedom sorgesamt nog osynlig vid blotta beblickandet av det moderna Tornios anskrämliga konstruktioner & feta herrar.

o19o619 Taavolagården, Haparanda. Azemine.

Beläget om svenska sidan är kafé Taavolagården en pärla, som sommartid huserar spräckliga ankor - & vid tid för vår visit en oklanderlig hallonkaka som njöts med grädde. Som en karaktär sade till Azemine & mig, vid ett i ort & tid skiljande kafé, så skall inte den generösa grädde som bevarar kindernas ungdomliga äppelrondör, dumt förglömmas.