Vår.

Vår otacksamhet, mot henne. Våt, sval & med vind i trädlavslockarna skrider hon fram - våren - utan att vi vänder vår panna mot hennes första leendes kalla sol & välkomnar henne;
nu är hon här.

o1o1 Den första januaris solstråle

Länge har hon varit här. Hon kom med nyårsljuset. Hennes stråle mot mjölkvita ansikten. Mot skandinaviskt vita väggar, sobert trä. Hon spelade med töet i knuten, de dropparnas tangenter i en grästuva oblygt utfläkt i ett jorden skylande snöark. Hon skrattade med gässens struphuvuden när dess fylking åter flög in över Norden. En glädjens återkomst & hon var där, högt ovan havet nära vår mest jordnära längtan.

Hon föll ned över oss i en snöfallens sista suckan. Hon var där när tjälen kylde årets första barfotafot, hårt beredande oss för erkännandet av livet som övervinner döden ty blott dygn därpå skådas årets första tussilago i ett dike, & den som har druckit tussilagobrygd för att bota påskhostan beger sig ut för att hälsa det. Livet. Som osvikligt Är

& som bor i barnet när det rör sig mellan träden ned mot isen & ser att vattnet brutit upp i skarvar; som jublar över åsynen av islossning, över att våren kommer med

vatten. Lera. Eld & trä när gjutjärnsvåfflor gräddas. Att hon en dag klär av våra fötter, hon blottar våra halsar utan att det får oss att känna oss sårbara. Vi vilar i hennes värme.

o3 Våren skriver sin skrift i smältande is.

Hon för havet till jorden

o4 & överraskar oss dagen innan sommartid.

Hon är påskkärringens äpples ros, den nykläckta kycklingens pip & ett förlösande kvitter i närmsta nakna kvist.

Med påskfåglarnas ägg kläcks hennes livs varma sol. Dess födsloskri väcker de sista djuren i dvala. Videkissarna spricker fram som grå ull mot himlen. Asfalten torkar. Min dotter tar sin skinande blå väska & sin solhatt; hon gör sig fin, & samlar klibbig barmark under sina skor, på sina knän, i sitt minne. Känslan. Doften.

Livet.

A s N a t u r e R e t u r n s

Våren! Hon är här.

Länge har du gått vid vår sida.

Barnet föder jungfrun.

Avhållsamhet för himmelrikets skull är ett övernaturligt val, inriktat redan här på jorden mot det fullbordade tillståndet i det eviga livet. Ett sådant val måste därför vara förenat med en särskild nåd, en nåd som strömmar fram ur återlösningens mysterium. / Syster Sofie / Till man & kvinna skapade Han dem

o21o5 Förlossningsklänning i vårljus.

Barnet är himmelriket på jorden

inte för att ett barn är som luften, ej som molnet & inte heller är det som Gud. Inte lätt inte skirt. Barnet är inte eufori & det är inte bekvämlighet - inte heller är det vila. Det är en börda om dina axlar & du är i din panna ofta matt

men barnet är hemkomst. En moders ömmande axlar, hennes förnöjsamhets suck när hon får somna intill ett sovande barn, är hennes kropps vittnesmål om att hon har kommit hem. Min sidenhjässa, viskar hon i natten & barnets tafatta hand mot pannans krön är den lisa bara barnets lilla hand förmår.

Att se din röda, runda hjässa sprungen ur mitt liv var att skåda hemkomstens port. Porten har målats i passion av mitt blod men den bär dina unika ådror. Det är din blonda hjässas virvel som är den portal vilken leder mig hem & det är vår oefterhärmliga intimitet som är hemmets säng bäddad med välbekanta lakan ur ett linneskåp som alltid har varit låst. Allt mitt liv levde jag utan nyckel, innan Du.

Du kom till mig med nyckeln. Jag bäddar för oss med rena lakan. Kom, lägg din sidenhjässa ned vid din moders lättnads ansikte. Din moder har tvättat sitt ansikte rent för att hon älskar dig - & för att du älskar henne. För att hon älskar din far, vår fader herren Gud, för att hon älskar skall du smeka hennes renhets panna, & hon skall kyssa din.

För att du älskar steg du ned till jord, mitt barn.

& nu är du här, i vår säng. Den är bara vår. Det är vår intimitet. Våra drömmar. Jag välkomnar ingen annan, vill ingen annan, om denne andra inte är ett barn. Bara den rena människan får sova i renbäddad säng. Den rena människan med små fötter svarta av jord. Den rena människan med kinderna röda av bär. Det rena barnet sover nedbäddad med mig i det sänglinne som är nåd.

Barnet är det himmelrike som förankrar dig vid jorden. Med henne minns jag sällan mina drömmar & det bekommer mig inte. Det var en kär väninna vem drömde min flickas lillasyster. Hon drömde min gestalt som en stråle; jag var självlysande, sade hon. Lyckan skulle ha mig att lysa genom porer om jag kunde ge min dotter ett nära syskon. Min iris skall bli vit som stenen i en flickas knutna hand.

Lyckan, renheten bortom lait démaquillant et nettoyant, bortom lav, bortom Ordet. I skrynklade babyvåtservetter, lerfläckar, smulor i sängen & grädde under köksbordet har jag funnit det renaste jag sett & känt & hon är mitt livs första intimitet som till fullo ser på mig med kärlek. Ingen annan kunde bära den nyckeln - ingen annan kunde verkligen älska som barnet kan; ingen kunde väcka sådan kärlek hos mig.

I henne har frälsarfröet planterats. Det är i mull i var barn som leende ser ut över jorden & dess människor. Kristusgeometrin ses i det krön som är en barnmun som ler från kind till kind, över att solen gryr ny än en dag.

Hoppet om frälsning föds med barnet.

Skrev detta tidigt under årets första fastedag. Inför frukosten bad jag sedan en bön i vilken jag förtydligade att jag gärna föder ett till barn. Då får jag se en rådjursmamma med sitt kid - & bara lite efter dem trippar ytterligare ett kid. En hind & två kid, får jag se - & jag vet att Gud hör bön.

Vi delar en villkorslös kärlek. Hennes primala begär är att äta av mig & när hon äter av mig växer vi två av detta. Intet i henne är djur som inte samtidigt är ren ande.

När en man äter mig är det i en fåfäng förhoppning om ett själviskt gynnande - men det förgör oss båda. Honom, mer än någon annan. Hur väl han än tvättar händerna de sina & aktar de fina byxorna från markens jord, är han ändå intet annat än av tidens tand oren.

Han är inte välkommen. Han vem äter människokött för att stilla sina ådrors oro - & som sedan skrävlar om sin seger över kärleken till sin nästa, han vem i dödsdrift sliter de bröst i stycken som min dotter lever av med en kyss. Han vem bedrar den naïva för att han kan, han vem har förlorat sitt eget inre naïva barn till en otrygg värld, han är inte välkommen till de vita lakanens hem & han kunde aldrig öppna dess dörr om så med tvål, om så med tvång.

Hans fotsulor allt för putsade; de vet intet om jordens hjärtslag, hans händer allt för främmande för varandra; den vänstra känner inte den högras konturer.

Han saknar nyckel men om han söker skall han finna den i sina händers möte, åstundat.

Han är ingen särskild man alls, han är ingen man han är alla de män som har en kannibalisk hunger & alla de människor vilka söker Paradisets port i fragment, i skärvor, i köttstycken, i splittring - för jag fann den i en sfär de saknade tillträde till,

& de tror att det är Kvinnan som avundas dem deras svärd.

o22o4 Nydiad i påsksken.

Ambrosia.

Mellan björk & björk

mitt spädbarn har jag förlorat.

i ljuva juli.

Min pipande, morrande, kvittrande, feta gräddbulle av joller & i en yttepytte fransk overall viftande vinterstumpar. Borta. Det var om våren som hon försvann, vi bara somnade jag & hon & när vi vaknade så var hon inte där -

ändå grät jag ej. En långbent tulta låg snuttande vid min bleka barm & när solen blev varm blev hon ljusare om sin hjässas siden, när blusen knäpptes upp för di mörknade min barm.

Vi skydde inte solen. Av blåsky av björken av vaniljglassen av resorna var hon med välvd, gyllene panna välväxt.

Vi sky inte livet.

Jag inväntade björkens första knoppar. De är livet. Om våren kläcktes de som kycklingar av klorofyll, kvittrande en bröstets vällust på späda björkkvisten i vas i sovrummet i skärgården. Det var försommaren som kom klädd i lysande grönt flor.

Om försommaren ville vi

Hagaparkens nationaldagsopera & -balett, sällskap i Rosendals trädgård samt Carl Eldhs statykonst på Djurgården, Millesgårdens Capri, Skansens våfflor, italienska karusell & hula hula för en cirkusprimadonna till flicka

se rosor.

Vi såg vita, skära & i aprikos.

Nyligen har den första snön fallit & jag se julerosor blossa i min unges ansikte. I det blå ögats källa vilar vår sommar förborgad. Dess porlande å rusande fors, för vintern i tiden frusna för tiden för alltid stilla.

Elskas elektricitet vibrerar i det vatten som blev hon. Hon, det klättrande djuret - den besmyckade prinsessan. Barfota med silverbärnsten i sin hand. Hon, den förandligade kroppen, som bär på en liten bibel till morgonpottan.

Om midsommar ville vi binda en krans. Det blev en tafflig en, men krönt av ängen smilade min dotter som höjdens sol & det är allt vad jag minns; en rosa mun med vita pärlor, glad i livet. Som en bakelse i sin finklännig & av himlens smeksamhet jugendblond i virvelns lock.

Intet blomma i en sönderfallande krans finns att minnas för att glädje över var krokig växt. För att livet. Kransen badade hon i en balja, hon skrattade & hon skrattar än, med kalla klumpar av kristaller i yllevärmda små, kyssta händer. För att levande.

Också när var blomma är förtorkat vissen kvittrar ett barns stämma ur änglalik amorbåge inramad. Också när Norden träder in i natt & bäddar ut vita, svala lakan, glittrar ett barns öga klarare än midnattens stjärnor & allt vad is kan spegla.

Allt, fastän fullmåne.

I Norrbotten bodde vi mellan hägg & syren, innan vi glömde båd skärgård & björknäsgrind för vi fann oss parhus i hjärtat av Sverige. Vi hör kyrkans klockas klang - vi se dess torn resligt ovan björkar.

Ett helt liv kan relateras till björken.

& var växtlighet. På ena änden om björknäsgrinds lägenhetsbyggnad står häggen; om den andra - syrenen. De är nu nakna. När natten kommer klär naturen av sig & natten kommer tidigt till Norrbotten; tidigt lägges det nymanglade vita linnet ut över den närarktiska jorden -

men aldrig är natten ljusare än här.

I norr är natten alltid vit - ömsom i himmel ömsom i jord - & var vi nu söder om träsken har det blonda björkmöblemanget, motades det över alltinget fallande mörkret med lekfullhet, med

vänskap, fjällräven i klädnad grå som hos min tös i fransk ullkappa & björnar alldeles utan franska manér förnöjsamt lufsande på Skansens stenkullar, busfilm på biograf Capitol & icke att förglömma: besjälade Hilma af Klints seende av det osynliga, i ett Stockholm följt av ett åländskt dop i vintertid i

närvaro.

Det är i närvaro som jag ser att hon försvinner om natten, för att bli Hon. Vid björkens spridning tultar hon löjligt, vid dess skruds fall springer hon i livfulla skutt & när nysnö ha pudrat tar hon på sig sin lika vita sko med rosett, helt på egen hand.

Mellan björk & björk lämnar min bebi mig; mellan björk & björk blir Hon till. Vi vaknar, vi ser varandra, hon säger Mamma! & Titta & Va e de, jag säger: jag ser att du har blivit stor

men när hennes kinder har nypts att rodna av natur & hon värms upp av den hud hon känner som hemma, när de docklika ögonfransarna klipper om de blå innan locken faller ned samtidigt som läpparna undslipper en

pust

för susselull, när hon för min åsyn ett delikat porslinsanlete sakta faller till min arm med huvudet från min mjölk som tycks vara Ambrosia,

så ser jag att detta liv vid min barm, hon är inte just den där hos vem babel bubbla, jo hon med oljefärg på ullsilkesknäet, ja den där ungen som gör cirkus i sängen om kvällarna, nej hon är intet annat än min mycket lilla, högt älskade plutta till bebi - den som skrynklig & dan kom ned under fullmåne, & fick en spetsmössa.

Jag ser

då blott ett litet, så väldigt litet, oändligt älskat spädknyte, som har somnat sött i sin moders famn.

Snutt av september.

Au

Hon är hemkomst & lycka förverkligad; levande jord. Drömmen levandegjord - mina kyssar & händer nära på hårdföra om de trinda kindrosorna, för att bestämt gripa det obegripliga i att min dotter finns, i kött

alkemiskt.

Juli.

Ur hjässas jordmån; sockerkaka; som den nygräddade doften berusade mig i den nyutsprungna våren, reser sig mot himmelen en sensommarens råg

från nackes krön krönt av gull, ren

alkemi. En dunartad förädling av jord, himmel, att solen räcker sina brinnande armar mot oss här på Jorden

& nå hennes hår, dess flamma blända, när den nå hennes eteriska fjun. Ett glitter så lätt mot en moders mun. Min älskades hjässa, mitt livs skatt. Jordens guld, i mitt hjärtas skratt.

Om dina ögon skriver jag dikt. Min pensel målar guldet på din hjässa. Ditt skratt målar världen vår, förgylld sedan du.