Nuage de rêve.

M o n p e t i t p o u l a i n ,

din mor biter i pennan; läser franska, latin & analyserar svenska klassiker för resten av året - et encore! Det är du med din vokalglädje från en fjolårsjollrande tunga, du bara du är virtuos & din moders musa. Den rena berättelsen om världen bebor barnets strupe. Din faders mor talade 7 språk; Cleopatra 9 - du, du finner orden för de oräkneliga livets ting

du älskar

soda
vatten
klänningen
regn
frukt

& din mamma, allra mest din mamma ej förr & aldrig någonsin älskad
av någon som du.

Som jag älskar att höra dig älska. Kärlek är ljudet av en septemberutsprungen rosenknopp som öppnar sig för livet, vars mjölkmun biter i ett saftigt, solmoget plommons purpurrodnad. Fruktträdet växer lågt & knotigt intill orangeriets knut, i en av blomsterblad strösslad trädgård.

Här skall vi bo, mitt barn. Här ställde jag efter en månad i vänners bäddar & kök ned din potta på kaklat golv.

Här fann jag sinnesro.

Här omges vi av ett drömmarnas moln, mjukt i mitt bröst. Nu har en mamma tryggat sin dotters leende. En dag skall du med talet säga dig älska att plaska uppkrupen på diskbänken, av ett hundraårigt fönster skyddad från vind & storm, med vy över de bohuslänska, knöliga bergens grönska.

Din tungas tal skall måla världen för mitt öra, ditt minnes gladlynthet skall smeka din åldrade moders sköra öra, den dag jag ej mer reser mig ur sängen; jag lämnar alla skor till dig.

Du vandrar ut.

Men inte än!

Än är vi i lyckan, vi är i det moln av skum som i havets våg bubblar till i skäret, i den keramiska skål med såpa som du doppar tårna i.

Ditt glödgande minne skall gro i detta vårt bo. Kanske är det här som jag i placentas jord planterar ett ryskt päronträd, ett Moskovskaja, & dess rotsystem söker sig ned till underjorden, dess kronas anlete lyser sitt leendes klorofyll mot vår himmelska faders ömsinta öga, djupare större högre för var år din lock växer

till dess att din moder kan fläta ditt hår, ett svall

din moder aldrig förr älskad av någon som du - översvallad

din moder vars lock en dag skall vila i din hand, din flitigt flätande hand,

din moder vars lock en dag vila grå i din hand, din hand som känt mitt hjärta slå,

från dag 1.

Nimbostratus.

1O-talets betongprojekt stå stumt, tigande mot vindens envetna viskningar, de viskningar som vina kring nattsvarta sjok & min på sval mark förfrämligade dotters gula lock. Om morgonen fräser en gjutjärnspanna sin brusande melodi. Mjölk & grädde är slut; en plättsmet har vispats samman av ursköljd fil - ett vitt vatten tillsammans med fylligt ekoägg & pudrigt mjöl.

Med sockerkristaller till är smaken densamma. Värre är det då att även smöret är slut; att stekfettet till det vita vattnets plättar är av raps - genmodifierad raps, förmodas om det som är norm. Modern, infertil. Bara för att vi inte är hemma - hemma skulle jag aldrig ha en sådan flaska. Min dotter skall föda tre vackra barn. Vackra, välnärda med gyllene lockar.

Med packning för en månad for vi bort; för min sinnesro gjorde jag oss bolösa med en potta under armen, som hon aldrig skulle sakna & aldrig saknade vi säng. Alltid var min barm ett hem för henne. Det nedrigaste av gissel det var att jag stekte plättar i het raps, vilket jag ändock stod tacksam för; tacksam inför att få stå i min alltid välkomnande gode väns kök & använda hans rapsolja för min dotters plättfrukost, från en helt utmärkt gjutjärnspanna.

Ur ugnen tar jag fram två skivor bröd som breds med körsbärsröd marmelad. Innan den lilla & jag kom på besök hade min vän bjudning. Det stod helt säkert - utöver brie, salta kex & St. Dalfour - ett rollspel på bordet. Till en sådan träff skulle jag aldrig vara bjuden - skulle jag intet tillföra. Han är en annorlunda vän & det är fint så. Vad vore världen annars.

Lilla Elska äter av marmeladbrödet, som en baby Paddington. Blicken stråla bus när hon tassar bort mot televisionens bjärta ljus, när hon vet att hon inte får sitta i soffan & grylla - fast hon äter ganska duktigt & håller ganska så noga koll på sina nalletassar. Hon är ganska så stor för att vara så himla liten. Filmen är Min granne Totoro, på originalspårk - となりのトトロ.

Hon är grå augustihimmels klara sol; den evigt närvarande strålande, fastän dold i nimbostratus hölje - men då hon söker sig till min famn, då det är mitt bröst hon klättrar upp till & mina lockar som är det tagel hon griper tag i, min hud det i stormtid bleknande skinn hon med mjölktänder märker, när hon söker just min närhet finns för mig en alltid närvarande sol,

o23o5 Angoras rosa moln.

för henne ett alltid närvarande rosa moln. Ett moln av angora, av mohair, av moderns ihärdigt strålande bröst &

o2308 Mohairs rosa moln.

o23o8 Modersfamnens rosa moln.

efter regn kommer solsken & däromkring

r e g n b å g e n

Cumulus.

»Jag ser en lekande kattunge.
Ett starkt lejon.
Springande tassar«,

berättar jag för min dotter. Hon lyssnar till mig. Hon kysser mitt bröst & jag lånar henne mina ögon. De fästes vid himlavalvet & ser det bortom det blå.

»Jag ser en lila himmel«,

en fluorescerande syrénbukett i Jordens rymd. Ultraviolett genom ett pulserande pannchakra; mitt seende öga, &

Jag ser gröna träd
hörs musiken spela,
i blomningstid
som blir till glöd
när höst tar vid

& jag ler för mig själv, & hon får låna mitt leendes mun ty i hennes är mjölken, i en underbar värld där vattnet söker sin cirkel & så formaterar moln, fostret, synkrona skeenden & skapelsens ordning.

Ordet för ‘Ordning’ |…| är grekiskans physis, som har en speciell innebörd. Enligt Aristoteles är physis substansen som ger all materia den kraft som behövs för att sätta den i rörelse. Rörelsen får materian att anta olika former som egentligen går emot materians formlösa natur. I denna bemärkelse syftar physis alltså inte på något materiellt, vilket vi kanske kan tro när vi tänker på det moderna ord som det är besläktat med: fysik. Physis är snarare lagarna som avgör materians gräns. / s.63 Maria Magdalenas Evangelium / Paul Linjamaa

Likt vattnet söker sin cirkel, så gör också skeendet; som en droppe, som synkroniciteten i din hand, rör den sig omkring hela sin värld för att sedan återförenas med sitt ursprung. Det är vätskan & dess rörelse inom väggar som ger allt sin form. Gav mig min form & inom mig min dotter sin.

Inom skapelsens väggar, en gudomens kupade hand, görs det osynligas idé manifest. Det osynliga, eter, är vätska; vi är ovetande nära på sjöjungfrur som simmar omkring också över gulnande junigräsmattor. Nå, grannarnas gräsmattor; just min är frodigt grön då den får växa sig rik & slås med lie - så ses de små smörblommorna som gladast, nedom glimmande cirklar av såpbubblor, som om fiskens spår i sitt hav.

Att blåsa en kaskad av såpbubblor är att dra i min dotters mungipor utan att verkligen röra den. Min mun formas till en kyss som genom en liten pust har hennes hjärta att skratta; så drar jag i hennes ansikte, drar ett mjölktändernas leende fram.

Bubblorna svävar mot rymden som nätta farkoster ovan en mumindal, konstruerade av en ihärdig uppfinnarsnork. Den älskade svävar i sin barndoms la la.

Jag ser vita moln
på himlen blå
Hur måne & sol kan hand i hand gå

& hon hoppar mellan kritkonsten framför ett parhus med vita knutar. »Måne, stjärna, måne, stjärna«.. från måne till stjärna i kvarterets kosmos nedom svarta Mary Janes är hon min underbara värld, & den - från måne & stjärna till puderlätta fröblommor & skrubbade knän - är hennes.

Allt som solen rör vid.

Allt utom det blonda silkesgarn som faller ur hennes hjässa mjukt i en älskande moders ansikte, genom vilket guds hand smeker sitt barns kind. Min kind, din kind. Herrens kinder. Ditt silke är också mitt, det är mitt lika säkert som att min kind också tillhör dig, mitt barn.

Lika säkert som att alltet söker sin cirkel, är det mitt.

23.4

.o4|o5|o6

De starka norrskenen beror på att en bit av solen har lossnat

En bit av solen har lossnat
& fallit ned till din lock & lugg
har stigit upp i din panna
belyser mystiken i pärlerands glugg

Om dig skriver jag dikten, mitt barn & du Auroras sken över den mörkaste av själasky, du som bär mig fram i livet fastän det är mina starka mödraarmar som lyfter så som de har lyft sedan din blodiga hjässa kom som en rosenknopp ur en bärande kropp

. (& alltid bar du min havande gestalt)

De spänner om dig där du sitter mot din moders höft. Vi bestiger den bleka Fiskarbastionen, tar skydd från regnet. Bastionen har 7 torn & mången valv - jag ammar dig i ett av de valven & minns att Kristus är bland oss, i en hop av turister där hjärtan slå i takt. Om så bara två, han stå mitt bland oss då, bland de 7 tornen & de 7 lekparkerna, alla de 7 dagarna, i 7 toner i de 7 skyddsvokaler du jollrade som späd.

Så stråla solen åter

& detta överraskande starkt. Det är april, nästan maj men än april, & din 2:a födelsedag firas när du lyftes upp för att gladlynt pipa över att beskåda de asiatiska elefanterna - & begråta att du inte får leka med dem; du är så lekfull & så hoppfull, mitt barn - & de har en stor rolig boll som far omkring i elefantpoolen, snabel mot snabel.

Kär i djuren, du min unge, jag ser dig barfota jaga din första fjäril; den är vit liksom din fot, din fot möter marken som vit magnolia. Din mor betraktar dig på avstånd när du tar spjärn från området av de späda björkarnas pärlband av klorofyll; de som har fångat ljuset, för att söka fånga den luftens blomma, & hon tänker

Tänk! H O N är min.

En tanke som fångar ljuset.

Mitt barn, du är generös. Du räcker din hand fram till de andra. En liten flicka med far sitter intill oss varpå du erbjuder henne ditt vatten. Ni delar detta vatten & ni bryter hennes bit bröd, så självklart som bara de små barnen kan. Som de som helt självklart erfar närvaron, kan.

Du smakar av brödet så som ni smakar av att vara av samma stjärna; det är din födelsedag & det är den lilla flickan Helgas födelsedag likaså, när ödet har fört er att mötas på ett art nouveau-arkitektoniskt Zoo:s elefantbänk, i ett varmt Europa.

Ni. En sammanstrålad stjärna på jorden.

o23o4 Elsa Marias 2:a födelsedag - ovan bakelsen à Valhrona.

o23o5

Vägen till kyrkan.

o23o6 Det blå ovan leken i det gröna.

Så går 1 månad, 1 vecka & ett par dagar & du är hela tiden 2, vilket verkar vara en mycket trivsam tid - trivsamt så som livet är när en inte mera bits som ett otämjt ungdjur, inte smakar skinn i tänder nedgrävda som en märkning i ens moders kött, & istället lyssnar, lyder & talar så att en blir förstådd. Äter sin mat, tvättar sina händer, sover sin natt & gläds åt sin dag.

När den tidigare jagande, nu förmildrade, entusiasmen inför mötet med djur låter en komma nära, får ens för världen nästan nya hand smeka det lena som är de fyrfota.

Så är i mötet, 1 månad & 1 vecka & ett par dagar sedan livets 2:a födelsedag, kärleken nära - från busande elefantsnabel till blyg kattanos, från att erfara ett stycke kosmisk fullkomlighet när ens far på födelsedagsaftonen med ömsint hand ger en presenter; en speldosa, vars musik minner om att det i ett hjärta bor ett stycke oövervinnerlig evighet ty

kärleken är evigt nära

& du är hans

& hans hjärta tillhör dig, i evigheten sammanlänkade, & den rosenbukett dina små händer får att hålla doftar gott. Med ditt ansikte i den somnar du i en taxi på väg till Uppsala. Det är aprilnatt

& klockan står på 23.18.