Kröning.

Tre systrar.

Den ena systern älskade de söta smultronen,
den andra systern älskade de röda rosorna,
den tredje systern älskade de dödas kransar.

Den första systern blev gift:
man säger, att hon är lycklig.
Den andra systern älskade av hela sin själ,
man säger att hon blev olycklig.

Den tredje systern blev ett helgon,
man säger, att hon skall vinna det eviga livets krona.

Edith Södergran (1892 - 1923)

19O5 The angel’s message / George Hillyard Swinstead, 186O - 1926.

Under detta nådens, prövningens & den paradisiska ävlans 2O-tal skall vi tala om proportionen versus depressionen, Nostradamus profetiska fladdermus, murars gräns kontra militaristisk gränslöhet kontra oss. Om kronan & coronan. Från mun till öra till mun, om fallet i förfallet.

I detta nu icke så. Statsanalys skall schasas undan & andes anda skall belysas.

Vår själ vibrerar.

Två vägar.

Du skall överge din gamla väg, 
din väg är smutsig; 
där gå män med lystna blickar 
& ordet: lycka! hör du från alla läppar 
& längre fram på vägen ligger en kvinnas kropp 
& gamarna slita den sönder.

Du har funnit din nya väg, 
din väg är ren: 
där gå moderlösa barn & leka med vallmoblommor, 
där gå kvinnor i svart & tala om sorg 
& längre fram på vägen står ett blekt helgon 
med foten på en död drakes nacke. 

Edith Södergran.

Vi kan åstunda välsignelsen av att hemkallas till urmoderns eteriska sköte, till allfaderns elektriska famning. En urladdnings sista gnista. Hos mig är denna åstundan sedan 1 år särskilt nära. Att i ett väl avvägt skede av livet absorberat upptas av obeskrivligt ljus, alldeles fjärran från karnalkardio & dettas sot över envars handflator; allt vad vi rör blir till smuts, i vår yttersta tids strid. I mäkta ringa grad kan vår synd tvagas av med tvål - & skulle vi alls bemöda oss att försöka? Vi snyter vår synd ut i näven & tar sedan i hand.

Vår synd är den smutsiga luft som kväver Gaias blå & gröna lungor. Våra egna skära blir till sot. Det är en perversion av det goda, det sanna, det sköna; en kullkastad existens. När Lucifer uppviglade oss till revolution bad han oss kräla [tyd etymologi] fram i dy, likt han, den satans ormen. Vi väljer fritt vår riktning men vi når den ravin dit den ofrånkomligen leder, oupphörligt krälande.

Känslan av sorg inför all Jordens smuts tränger ut till den jordiska vardagen, när synen av arrogant slängda fimpar, flaskor & plastfragment havererar mig emotionellt (om du törstar efter skönhet skall du sluta ögonen & blicka in i ditt eget hjärta..). Att se sabotage av parkernas träbänkar; att se träbänkar fastkedjade vid träd som om fångar i en bisarr tidsanda (..dock tål ej skönheten buller & alltför många rörelser / Färgernas längtan), har mig modfälld till den grad att jag med vassa stick vid var inandning av luft tänker

Må det vara lunginflammation. Edith dog av lunginflammation.

Den speglade brunnen.

Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö!
Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva.
Nu bor jag i landet, där allt är ditt,
döden träder aldrig in i detta rike.

Hela dagen sitter jag med armen vilande på brunnens marmorrand,
när man frågar mig, om lyckan varit här, skakar jag på huvudet & ler:

lyckan är långt borta,
där sitter en ung kvinna & sömmar ett barnatäcke,
lyckan är långt borta,
där går en man i skogen & timrar sig en stuga.
Här växer röda rosor kring bottenlösa brunnar,
här spegla sköna dagar sina leende drag & stora blommor förlora sina skönaste blad.

Edith Södergran.

Hon dog av tuberkulos, 31 år ung. En lungsäcksinflammation skall hos den kraftfulla läka ut efter 1-2 veckor, men kan hos den svaga & hos den hos Gud så högt älskade att denne tidigt välkomnas till intethetens kära sfär, utvecklas till dödlig tuberkulos. Det vore nog för underligt, hos lilla mig; det är inte ens hosta som jag har i min kropp - det är knivar & endast knivar.

Men jag vet inte om huruvida jag är kraftfull, om jag är svag, & jag vet inte om huruvida Gud högt älskar mig. Jag vet om att jag är ung & har knivar i min vänstra sida.

De går nära revben, nära bröst, nära hjärtat; i linje från vänster av panna & öga, i vänsters region av bröst & lunga - & jag ber att Gud skall älska mig. I natt vaknade jag av att jag inte fick luft, i dag promenerade jag okuvlig till blomsterträdet. Sedan dagens skymning har jag lite ont i denna lungsäck vid var anda, men desto mera ont i min pannas vänstra punkt, & än mer så i min andes vibrerande mitt.

1863 - 1865 Last rays / Ivan Shishkin, 1832 - 1898.

Sången om de tre gravarna.

Hon sjöng i skymningen på den daggvåta gården:
I sommar växa tre rosenbuskar över tre gravar.

I den första graven ligger en man -
han sover tungt...
I den andra ligger en kvinna med sorgsna drag -
hon håller en ros i sin hand.

Den tredje graven är en andegrav & den är osalig,
där sitter alla kvällar en mörk ängel & sjunger:
oförlåtligt är att underlåta!

Edith Södergran.

Ekleipsis.

“The word “eclipse” comes from ancient Greek ekleipsis, “a forsaking, quitting, abandonment.” The sun quits us, we are forsaken by light.” — Anne Carson (*195o), “Totality, The Colour of Eclipse”, in Decreation.

Cassini Orbiter Saturnus ekleipsis.

Vi har genomlevt detta nådens sekels mörkaste november. Bittermandelns cyanidhalt är avsevärt högre än den hos körsbärskärnor, & en vått förfrusen kropps hjärta slutar att slå inom en knapp kvarts tid. Mitt hjärta slår, obönhörligt obarmhärtigt, slår det sig ut ur min bröstkorg, i natten, när mardrömmen är sann: stugan existerar - i just denna skall de, som i mardrömmen, bo - bortom symboliken. Paniken. Skriken. Så efterskalvet; det skälver under skinnet när själen söker en väg ut; ett hål i min hud - men min hud är intakt.

Det finns ingen väg ut.

Under kvällarna somnar jag in i godan ro, tillfreds med att det dagliga lidandet är till ända. Aldrig grubblar jag, vaken - tacksam försvinner jag så snart de melerade blundar. I drömmen möter jag de gröna när han kärleksfullt smeker mina bara fötter. När vi sågs kysste jag hans fötter. Han sade till mig, Jag vill se in i dina ögon & jag kände att detta är kärlek. När jag reste från oss & Stockholm var jag trygg, viss att

detta var kärlek.

Från sekunden som mina ögon slås upp till en ny, mörk novemberdag, vill jag - om jag vågade, så skulle jag, men det vågar jag ej; vem är jag, att - förbanna Gud. Att han kan! Att han kan väcka mig till mina obönhörliga hjärtslag, till min förnedring, till detta det jordiskas djävla lidande & dess profana pöbels relativa moral trivialiserande romantik & äkthet, till min relativa tid..

som sölar, sniglar, krälar. Jag är tvungen till att vakna till att Kärleken är förljugen, hans fantastiska ansikte så flammande djuriskt; förljuget - allt var en lögn, sanningen är relativ, romantiken är död - länge leve seklets mörkaste november. Vi fick hjärter ess, men det gör honom detsamma, att mörda magin gör honoom detsamma. Det gör Gud detsamma, att tvinga mig till att vakna till, till en erinran om att ingenting betyder någonting.

Utan att möta min blick.

Utan att kyssa mig farväl.

Utan att smeka mina fötter.

Det svarta hålet.

Vi tu vandrade mot en stuga, var den andra kvinnan för hans famn, väntade. För egen del behövde jag dröja; månne bad han mig att invänta, & han for före för att mötas av henne. Jag har blivit ombedd att vänta, att vänta, att vänta.. Hon sade till honom, att jag omöjligen var välkommen. Han sade till mig att hon ej dikterar hans liv. Han sade till mig, att jag omöjligen var välkommen; jag skulle lämna dem i fred. Han lämnade mig, för henne.

Jag skrek rakt ut för skogens vilda djur att lyss till min panik, ett skri som väckte mig till nattens skenlugn. Jag drömde, att.. sade jag till mannen. Stämman varm som drömmens sol, när han svarade mig som om det vore det dummaste att tro. Aldrig skulle han vara en förlupen.

Olyckligtvis drömmer jag sanndrömmar. Han lämnade mig. Gustaf lämnade mig för att han mötte en kvinna som inte välkomnade min kärlek. Han lämnade mig för att han inte välkomnade min kärlek.

Tapio Tapiovaara Litografi.

Det är inte sant att han sade att han lämnar mig. Jag blev ombedd att vänta, att vänta än mer, att vila i min förnedring. Förnedringen i att älska en man vem lever med en annan kvinna, en kvinna vem vill beröva mig honom; & jag vill vara hans kvinna, & jag vill att hon skall vara hans kvinna, & jag såg henne som min syster - hon såg mig som sin rival. Förnedringen, att han vilade hos en kvinna som önskar mig undan, när han sade till mig: vi.

När vi var nya, glittrade de gröna ögonen rikligt vid uttryckt uppskattning över min önskan att älska en man vem älskar flera. Alldeles nyligen lös han alldeles när han sade sig vara innerligt tacksam över att i mitt sällskap ha insett att en värdig Man skall ha flera kvinnor; ANDROMEDA POLIFOLIA; polygyni - & att han är en värdig Man. Ej lika så lysande värdig, när han försummar mig & smusslar med mig som vore jag en förbjuden älskarinna - vars kropp han ägnar ingen tid, vars känsla förargar honom & vars tanke han inte får ta del av, ty den kvinna han sover hos skall om han alls knystar med mig beklaga sig över att hon ingenting får - fastän hon somnar & vaknar i hans famn, den giriga hyndan.

Faktumets förnedring är vad jag får. Tacksamheten tog han från min hand till sin mun, tuggade till bitar, loskade ut i mitt ansikte & kallade för psykos. Detta solk var ett chiffer, i vars skrift det gick att uttyda att han ämnade fortsätta med en kärlekens kannibalism, i vilken människor äter varandra, överger varandra - när nästa själ skall smaka. En socialt accepterad form av kärlek: hagalna honor, fruktan inför giftermål, älskog utan befruktning, lust utan lojalitet. Den moderna romantiken är ett svart hål som har slukat mig.

Gösta, Oscar & Johannes.

& ljuset lyser i mörkret, & mörkret har inte övervunnit det.
Johannesevangeliet 1:5 B2ooo.

De tre herrarna har följt mig. Ett evangeliets & namnets kvanteko, uppenbarat även i lektyr Hymner & Visor - tolkningar av Johannes Edfeldt (19o4 - 1997) samt de tirolska blåbergsmassiven. Vid ett krigsmonument skiftades från funktionellt till rosettprytt nätt för fot; för entré i Johannes kyrka, St. Johann, Österreich. Rosig i stuckaturer, livsbejakande altarkrönt av duvan i solen. Psalmboken viskades. En ung mans leende mötte mina ögons yra, vid kyrkosortin. Hans hjärtligt utforskande blick var förtröstan men ändock kom total förmörkelse över det jordiska livet, i en månes tid.

En liten hand var blidhet. En liten hand som knackade på, för att se om allt var väl med mig; grannen, under tiden som gästande i Kalmar. Hon hörde mig gråta. »Jag är olycklig«, sade jag & log ursäktande. Hon såg en systers sorg. Hon gav mig en chokladkaka; jag gav henne Gösta Berlings saga. Sagor & sötma är vår lindring men endast ljuset av hennes vänskapliga gest, kan läka.

I kullerstensbygden inleddes en häftig romans med den söte, fete & smått farlige Oscar II; hans hyllnings gräddbakelse på kafé Kullzénska var kel för gom hos en olyckligtvis osmekt. När jugend-estetikens historik berikade - någonting skall en göra & att läsa är någonting; någonting monotont & ovidkommande - ekade han, nämnd i artikel. Ändock, alldeles utan bryderi tog jag farväl av den fete när jag tog farväl av Kullzénska, innerlig i min åstundan att ersätta grädden av Oscar II mot en kyss av Gustaf III. Endast hans bröstkorgs ljus, kan läka.

Mor förbjöd mig från att vara samman med Gösta, som hon i feberyras misstag kallade den störste av stoft. Jag svarade med stort fnitter; med ögons glitter, varse om att en sådan veklig varelse som jag omöjligtvis kan motstå magnetismens osvikliga naturlag. Mor vill inte att vi skall ses, sade jag i sommarljus; han kysste mig. Hon kallade dig för Gösta, sade jag i dunkelhöst; han kysste mig. Det var kärt att ägna mig åt syssla av äkta värde; hans mun min mun - annat än septembers monotona författande av min ovidkommande berättelse. Jag skrev

Ingen annan, ingen annan, ingen annan..

Ingen annan än Han, lös just så om hjärtat. Denna man med detta sköra, av ljus förgyllda hjärta, talade till mig med en stämma så smeksam att den blivit mig främmande; blivit till någonting jag endast kände som saknad. »När du är glad, & skrattar..«, sade han. Hans blick ren, hans tunga ren. Ren, varm, allt vad jag älskar. Han sade, att när jag fnittrar var det som i klang från en annan, högre dimension. Tänk, en sådan ynnest! Tänk att han sade så om mig.

»Det låter som ljus, som glitter.«
Som glitter.