Carl & Karin.

Ideligen yppas: Hon levde i hans skugga.
Är det en mer ogin variant av sanningen:
Hon levde som hustru åt en fullkomligt lysande man!

Det råder inga tvivel om att Carl Larsson ansåg att kvinnans plats vvar i hemmet & inte bakom staffliet & att han genom hela äktenskapet var den dominante artisten, kring vilkens arbete livet kretsade. Karin lade sina egna konstnärsdrömmar åt sidan när hon gifte sig med Carl, tog ett kliv åt sidan, för att främja Carls karriär. Men hon tog ett bestämt kliv. /Karin Larsson & blommorna i Sundborn / Christina Högardh-Ihr.

»Man räcker ej till på två håll. Då måste ettdera gå på slarv & man blir ledsen & utpinad i onödan. «

Karin.

Carl & Karin.

I Grez-sur-Loing, France, förälskade sig unge Carl (1853 - 1919) i mörkt sköna vallonättlingen Karin (1859 - 1928) - & jag älskar den sekelskiftessaga familjen Larsson- var; är, i folksjäl ännu livs levande, förevigade i herrens aquareller av skandinavisk, japoniserad jugend med djärvt nationalromantiska penseldrag.

(Älskar, utan att se rosenskimmer: i sektion ALLENA är skriften Tillsammans, var Larssons vedermödor inses & gemenskap avundas, publicerad.)

Fru Larsson var essentiell för hans framgång - & skildrad berättelse ger sken av att han förstod att uppskatta detta; bara se de älskvärda målningarna! Skuggköld känner kvinnan endast när mannen vänder sin lågas sken bort från henne; inte ser henne, inte belyser hennes inverkan & djupa värde.

Hos henne finns intet behov av världens åskådan - hon behöver inte omvärldens firande bekräftelse. Blott hennes Man & de barn hans närvaro givit, skall aldrig förglömma henne. Om så, skall hon aldrig förtvina. De kreativa kvinnor vilka när primära drömmar om berömmelse för konstnärinneskap, före de önska ett lyckligt familjeliv, är jämförelsevis ytterst få. Att prisas av sin make är den klassiska kvinnans triumf.

De hemvävda tyger Karins experimentella, fria händer lät bjärt brodera, som sedermera förevigades i Carls exceptionella Sundborn-verk, inte endast skapade familjen Larssons intima hemkärhet & bidrog till makens konstmässiga framgång; faluröda Lilla Hyttnäs & dess boende samt gästande,. De frös fast i tiden, som en form av nordisk, naturnära civilisations folkliga ideal för estetik, romantik & strävsamhet - som en dyrbar gåva till de efterlevande; till dig & till mig.

Ateljé-Idyll (Karin & Suzanne) / Carl Larsson.

Juni & Julius.

o15o61o Joline & junibebi.

4 år från denna juni kom Juni, i form av ett föl på fina unga ben. till vår jord förlöst av moder Joline. Denna juni sågs hon med broder Julius, under uppvisning vid ridklubb i Boden; nordsveriges hästtätaste kommun. De tre svenska varmblodens ägarinna, min moster Marja, blev belåten när Jolines avkommor rankades vara förstklassiga.

o19o615 Juni & Marja.

För mig var det muntert att se en stor Juni förr sedd som ett busfrö till föl, i sällskap med sin ståtlige broder i nougat.

o19o615 Lo & häst (Julius).

Hästbitna Marja hyste vid min nedkomst - som det första av Kallio-systrarnas flickebarn - hopp om att likaså jag kunde vilja umgås med pållar, men under min korta era inom Kalix ridklubb visades mer kärlek vid kel med Ponderosa-stallets kaniner, än gentemot Bronzo & Othello vars grimmor & sadlar gav mig huvudbry, & stora kroppar skrämde.

Cirka 1994 Ponderosa.

En av de mysigaste stunderna i mitt liv är ändock när vi i juletid for fram med släde, i sagolikt vinterlandskap. Som bruksdjur är hästen ett varmt, starkt underdjur som jag gärna ha i hage & skog - samt kullersten. Nog har det hänt - ty Marja drömmer så som vi visa om gårdsliv - att jag har fantiserat om att hon, som förr haft stall i drift & nu har tre förtklassiga djur, skall leva på framtida gemenskapsgården, & där ansvara för brukspållars väl & ve. Ynnest!

Tangokuningas

Uupunut matkaaja rannalla himmeän maan, astui aurinkolaivaan suureen valkeaan.*

Raimo.

Kalevaladagen ägde rum under torsdag, som var dagen en vecka sedan finsk & svensk släkt kom samman för att ta farväl av morfar Raimo. Ceremonin ägde rum i Sveas nordligast belägna medeltidskyrka; forngotiska Kalix kyrka, invid älv invigd 1471. Februari 2o19 var där kista vit & rosor röda.

Morfars senaste & sista födelsedag.

Samlade i lokal Valhall samtalade vi kring anekdoter, liv & död. Bror tror att det svartnar & jag tror på det eviga ljuset. Vid ena änden om mitt säte var morkusinen Sampo (namne med artefakt ur Kalevala) med familj, senast mött under hans student - när de matig finska mjölverken chockerade mig, som trodde de vara sockerbullar; finskt kärv föda kan vara en stor besvikelse för ett litet barn.

Raimo växte upp i de sydligare delarna av Finland, & for i unga år över gränsen, när änkemor Sylvi flyttade till sin nya kärlek (funnen medelst kontaktannons) i Norrbotten, Sverige. Till & från for han dock åter för umgänge, & mötte då sin blivande fruga: nordfinska (LAPPI) Anneli. Tillsammans fick de tre flickor, av vilka moder är mellandottern. När Anneli i sällskap med väninnor kommit vandrande en danskväll, mötte hon Raimo som erbjöd lift. Så som hon har berättat det skedde följande: han var stöddig & hon tyckte inte om det - sedan gifte de sig.

Bröllopsfotografiet.

Inte bara var morfar en KLOCKFANTAST & ett ess i schack (mor tog en gång över hans televisionsapparat på vilken spelschackrutor etsat sig fast i skärmen) - han var även tangokonung; tangokuningas! Vid en festiv afton dansade han så elegant tillsammans med Anneli, att en man bjöd de båda på alkohol för att ge dem bränsle att fortsätta sin excellenta tango. Hon var stolt när hon berättade om detta, men lika trumpen har hon varit när kvinnorna har stått på kö för att få en sådan säker förare.

o16 Tangoafton.

Tangokonungen var en fruntimmersmagnet, som ibland fick hemsamtal från för mormor främmande, ljusa röster. Vid dessa tillfällen ägnade hon nog en mer el. mindre flyktig tanke åt de från ungdomen »välbärgade friarna av hög börd«, hon ibland har talat om.. som det inte blev någonting av, kanske för att de var - som mor min tror - »tråkiga«, & en busschaufför med glatt humör kan vara mkt. - ja, till & med stöddig & kvinnokär - men inte är han tråkig.

Vila i frid, Raimo Kallio.
1936 - 2o19

Raimo med familj.

*Fritt översatt med hjälp av mormor:
Sömnens resenär, mot disig himmels strand i högan på det stora, vita solskeppet.