Eden.

Rakkaus.

 
 
196O Bröllopet.

196O Bröllopet.

 
 
 

Den unga, till sin natur vackra Anneli - i lockar av mörk koppar & tjocka ögonfransar av ricinolja stärkta - bördig från lantliga Ruohokari i LAPPI, befann sig i dans med den dåvarande fästmannen & blivande bankdirektören Paavo, när hon fann sig i tanken att Detta blir det ingenting av.., ty hon bar ett första barn, med en annan man; min morfar, den blivande busschauffören Raimo.

 

(Inte vilken busschaufför som helst; Kalix populäraste busschaufför, tåls att sägas)

 
 
 
196O Den unga skönheten & det unga paret.

196O Den unga skönheten & det unga paret.

 
 

De möttes sedan en dansafton i Kemi, när Anneli tillsammans med nära väninnan, blonda Marjata, erbjöds skjuts hem av Raimo med vän. Anneli fann dock sin blivande kära vara en kaxig munsnattrare, så de unga damerna bestämde sig för att tacka för sig & ta tåget hem.

 

Men Raimo gav sig ej. Enträget kom han att uppvakta sin flamma, & inte bara var han en kaxig munsnattrare med en dåres envishet; han var lika fullt en charmör.

 
 
196O Höggravid en vår.

196O Höggravid en vår.

 
 
 

Morfar äktade min mormor en decemberdag under 195O-talets sista år & i den fjärde månadens havandeskap. I grosses tilläts hon ej stå jungfruligt vit brud i kyrkan; i en kyrklig församlingslokal i norra Finland, klädd i marinblå & i på egen hand rullade hårlockar, blev hon hustru & han blev äkta man.

 

Raimo tog Anneli till sin fru. Han tog ansvar för sitt livs val, & hon i sin tur sade Ja till sin ansvarslott - att de valde varandra, redan innan de inför vittnen sade Ja.

 

Detta är en giftermålets kvintessens; att i nöd & lust taga ansvar. Detta är att i andens namn älska.

 
 
 
196O Lillan i Raimos famn.

196O Lillan i Raimos famn.

 
 

Att säga Ja till det ansvar det är att värna varandras hjärtan, & än mer så det lilla hjärtat hos ett skapat liv. Att inte förkasta ett av Gud givet band, sammanlänkande två själar inom evighetens cirkel.

 

Detta är vad kärlek är.

 
 
196O Med den förstfödda dottern.

196O Med den förstfödda dottern.

 
 
 

Detta är den kärlek som jag aldrig har mött.

 

Fadern vars famntag alstrat vårdotter - mitt hjärta, i min kropp buren - kände blott kärlek som ett rus; som en i ett begynnande möte väckt eufori inför föremålet för en lättsinnighetens fetischering av främlingskapets förälskelse,

 

av äkta intimitet bleknande till ett intet. För honom var ordet Käresta blott en stilmässig accessoar av elegant språkbruk, ty

 

ingenting betyder någonting.

 

När han såg in i de ögon han sade sig känna intet inför, var det med det ratande yttrandet att han mer gärna valde att dö, än att äkta mig.

 

Så för hjärtat frånstötande fann han den kvinna som han för endast ett par en den flyktiga sommarens ögonblick sedan, in till vår värld famnat fram ett litet liv med.

 

Mina ögon väckte intet.

 
 

 
 

..stor längtan; så storeligen glädjande när iseras nordankomst bjöd herre vem bjöd mig en uppvaktnings afton. Han beundrade min själ & han bar begär för min kropp - han ägde imponerande intelligens & tilldragande gröna ögon. Vi lever sedan maj i sällskap. Vi plockar körsbär i vår trädgård.. / GRÖNÖGD o18o724.

 
 
o19o5.

o19o5.

 
 

Fransk Michel Cluizel & italiensk Amedei ur näve till mun & sparat i flätad björknäver; kolanots Vahlrona Dulcey samt rödfruktig Amedei cioccolato con fragole, lamponi e ciliegie inhandlade. Goda val. I synnerhet Italiens cioccolato, prisad av generöse herrn tronande över kioskriket Odens frukt & konfektyr - även så, att den man vem bebor mitt hjärta älskade den bit Toscano 66% en gång serverad till kaffet.

 
 
 

Vårens nakna morgnar & nattlig badkarsvy över körsbärsblomster, yppigt i det träd som under sommaren skänkte skugga när jag serverade kardemummakaffe, tillgivet kröp upp i famn för kyssar. / SOM EN BLOMMA VID SIN STJÄLK o19o915.

 
 
 

Kaffe & kardemumma, lite grädde & lite mjölk; ren mjölk är för pöbeln, ren grädde lika så; kaffegrädde & lite kakao till, är adekvat. De gröna bar glimt, när han talade. Hans smak är god. Som smekande det bara inunder alla mina underkjolar, njutande av fett & päls & svett. Hans smak är god, när hans mun möter min. Finge vårat farväl bara ha smakat som vi - men det smakade råchokladfabrik & vitt té; men det ljöd av Gustav Vasa kyrkas strängar & det kändes som en ström. Min längtans äpplens décolletage, yppade

 

»Jag har fått ett nytt födelsemärke; ett litet. Det är rött

 

Kyss mig.

 

»Så passande

 

Smek mig.

 

»Azemine har även hon ett nytt; på det andra bröstet

 

Tag oss.

 

Så passande.
Så opassande.

 
 
 

Våra tungor var känsliga för varandra, i Klevgränd. Lårens nylon var känsligt för marken, på Skeppsholmen. / ÖGON KÄNSLIGA FÖR BLÅ o19o713.

 
 
 

Hans smak är perfekt; han smakar perfekt. Andra män är amoraliska grotesker med slemmiga tungor & motbjudande olater; men hans brister, de är älskliga - de farliga, de skall förrinna. Han passar mig perfekt. Honom passar ett oräknerligt antal lika väl; just jag är inte så noga. Att han om att vi är menade att sammanstråla hjärta mot hjärta ej känner väsensskilt, ej hävdar detta vara osanning, är honom oväsentligt. Det passar sig ändock inte.

 

Han säger att Hon inte är skälet. Det är det jordiskas gravitation som skrämmer. Han säger sig vara för stor, för sådant - inte ha tid, för sådana petitesser. Han säger sig vara allt för liten; en allt för skrämd gosse, utan omistlig stadga - för min min livs önskan: grossess, i min kropp & ur mitt väsen.

 

I djupandning höll jag min anda helt blått, för att stilla betvinga bröstkorgens skenande hjärta få ro. Visualiserande ett ljus, lysande nog att undsätta GISELLE; lysande likt chakra मणिपूर av Arianna Savalls L’Amour & av ROSALE; dess dryck & boquét, rosenkvartshjärta, rosenkindade väninnor, blonda karlars rosande leenden - innan de visar sig fashionabelt fallna, ger mig beska - & Amedei, tröstar mig.

 

Det var under avskedsaftonen med & från min älskade, som jag presenterades för Vasastans konfektyrkonung. Ivrande plockade han mig nordisk bjudlakrits & ivrande frikostig var han lika så, den afton när jag trippade in tillsammans med fröken Feral. Lät då påminna min nye vän, om den älskades önskemål:

 

»Gustaf väntar på att du skall beställa hem den danska tobaken. Det skulle glädja honom; han har det inte så lätt..«

 

»Stackars Gustaf«, sade vår vän, medkännande. & lovade.

 

& stackars mig. Utan dig är jag halv. Ändock är det med ett helt hjärta som jag skall sörja, ty sedan nu är jag hel. Att hjärtat helt & fullt förr förkrossats, blottat förtäljt -

 

ty han svek, så som en man vem stjäler köttsligt utan att ge sin kvinna sann mening, i ande i blod, sviker; han bedrog, så som en man - vem ur värde skall sällskapas av flerfallt av vackra - vänder blicken bort från en kvinna vars framtid han har karesserat, för att endast sova intill en endaste; ty han låter förråda essensens frihet & själens sanning, när han innerst ändock önskar mig. Det förnedrade mig, till min innersta märg & essens, att försummas som om intet värde finns hos mig. Det var fatalt att ha hört det sägas, att han under vår tid växte som man, en man vars attraktionskraft är omfångsrik, en kraft brukad för att möta den kvinna som han lämnade mig för -

 

& jag var tillintetgjord, utan tro på romantikens under men obevekligt trogen min tro på Gud; Gud, Gud; Gud har förbarmat sig över oss, när han lade sin hand över mitt hjärta: det varde ljus; varde helt; varde kärlek.

 

Du är högt aktad & älskad.
Evigt skall du fattas mig.
Evigt är jag din.

 
 
 
 
 
 

Symfonier, & Ane Bruns spröda version av Leonard Cohens Ain’t no cure for love begråter dig, förlåter oss; tillåter mig,

 

k ä r l e k e n .

 
 
o19o5.

o19o5.

 

I walked into this empty church, I had no place else to go

when the sweetest voice I ever heard whispered to my soul.

I do not need to be forgiven for loving you so much;

it is written in the scriptures.

It is written there in blood.

I even heard the angels declare it from above.

 

Det svarta hålet.

 
 

Vi tu vandrade mot en stuga, var den andra kvinnan för hans famn, väntade. För egen del behövde jag dröja; månne bad han mig att invänta, & han for före för att mötas av henne. Jag har blivit ombedd att vänta, att vänta, att vänta.. Hon sade till honom, att jag omöjligen var välkommen. Han sade till mig att hon ej dikterar hans liv. Han sade till mig, att jag omöjligen var välkommen; jag skulle lämna dem i fred. Han lämnade mig, för henne.

 

Jag skrek rakt ut för skogens vilda djur att lyss till min panik, ett skri som väckte mig till nattens skenlugn. Jag drömde, att.. sade jag till mannen. Stämman varm som drömmens sol, när han svarade mig som om det vore det dummaste att tro. Aldrig skulle han vara en förlupen.

 

Olyckligtvis drömmer jag sanndrömmar. Han lämnade mig. Gustaf lämnade mig för att han mötte en kvinna som inte välkomnade min kärlek. Han lämnade mig för att han inte välkomnade min kärlek.

 
 
Tapio Tapiovaara Litografi.

Tapio Tapiovaara Litografi.

 
 

Det är inte sant att han sade att han lämnar mig. Jag blev ombedd att vänta, att vänta än mer, att vila i min förnedring. Förnedringen i att älska en man vem lever med en annan kvinna, en kvinna vem vill beröva mig honom; & jag vill vara hans kvinna, & jag vill att hon skall vara hans kvinna, & jag såg henne som min syster - hon såg mig som sin rival. Förnedringen, att han vilade hos en kvinna som önskar mig undan, när han sade till mig: vi.

 

När vi var nya, glittrade de gröna ögonen rikligt vid uttryckt uppskattning över min önskan att älska en man vem älskar flera. Alldeles nyligen lös han alldeles när han sade sig vara innerligt tacksam över att i mitt sällskap ha insett att en värdig Man skall ha flera kvinnor; ANDROMEDA POLIFOLIA; polygyni - & att han är en värdig Man. Ej lika så lysande värdig, när han försummar mig & smusslar med mig som vore jag en förbjuden älskarinna - vars kropp han ägnar ingen tid, vars känsla förargar honom & vars tanke han inte får ta del av, ty den kvinna han sover hos skall om han alls knystar med mig beklaga sig över att hon ingenting får - fastän hon somnar & vaknar i hans famn, den giriga hyndan.

 

Faktumets förnedring är vad jag får. Tacksamheten tog han från min hand till sin mun, tuggade till bitar, loskade ut i mitt ansikte & kallade för psykos. Detta solk var ett chiffer, i vars skrift det gick att uttyda att han ämnade fortsätta med en kärlekens kannibalism, i vilken människor äter varandra, överger varandra - när nästa själ skall smaka. En socialt accepterad form av kärlek: hagalna honor, fruktan inför giftermål, älskog utan befruktning, lust utan lojalitet. Den moderna romantiken är ett svart hål som har slukat mig.

 
 

Elfenbensvart.

 
 

Den mannens lynne var en pendel. De svarta ögonen & den svarta tungan genomsyrade hans motgångar. Giftet färgade aldrig hans hjärta svart, & därför kunde jag inte annat än att älska honom. Vad bryr sig kärleken om en blicks förmörkelse, en tungas skitiga beck, om den unga bröstkorgen rymmer ett alldeles lysande ädelt hjärta som bär all universums mytiska glans..

 
 
 

Hur jag kan älska dig?
Hur skulle jag annat kunna!

 

När jag älskar är det försent. Om mor ville mena allvar med att jag inte skall älska en man som sårar mig, voro jag annorlunda fostrad. Det är så dags att be en vuxen kvinna vars själ tätt sammanflätats med en spektakulär själsfrände, att upphöra att älska. Den å barndomens vägnar hänvisade kärleken, lärde mig om en kärlek som existerar var även våld existerar. Att jag villigt har sökt våldet är en de simpla sinnenas missuppfattning, men det är sant att jag inte kan se dess tidiga tecken, det är sant att jag inte kan skygga undan, inte upphöra att älska ett rent hjärta. Jag såg honom, & sedan den dagen..

 

Det är sant att jag är särskilt känslig. En man vars tunga är giftig, är en våldsam man. Giftigt spe med avsikt att såra hör inte till grälets natur, så som jag känner den - spe är en skedformad tunga, urholkande min känsla av värde. Det är inte tango. Den jag älskar är min sanning & en förgiftad tungspets målar mina konturer krokiga. Att av en älskad, enligt en älskads goda preferenser, formas är gott & det stammar ur kärlek. Det är god jord att växa i. Formar den fasta handen leran el. krossar den kärilet? Den är stark & allt kan ske.

 

Mannens händer formar framtiden. Det tycks falla män in att av ren lystenhet hänge sig åt en oskyldig kvinnas kind, mer gärna än att friskt leverera detsamma lavett, när kvinnan i fråga bär skuld & skall veta så. Detta bringar hennes kompass ur spel. Är en kärleksfull lavett av sämre slag än den älskades giftiga tunga? Är en den sexuella lavetten mindre smärtsam än den aggressiva; är sexuellt våld höjt ovan handfast fostran?

 

Min kompass är känslig & den söker sanningen - varför slår du mig om jag intet ont har gjort & varför slår du mig inte när jag ju har gjort fel? Hur skall jag veta hur du vill ha mig & hur skall jag veta vem jag är. Hur skall jag veta vem du är.

 
 
 
Våren 2o17 hittades i Tessininstitutets arkiv tre kopparplåtar till etsningar av Anders Zorn. / NATIONALMUSEUM: GULDKORN I KOPPAR.

Våren 2o17 hittades i Tessininstitutets arkiv tre kopparplåtar till etsningar av Anders Zorn. / NATIONALMUSEUM: GULDKORN I KOPPAR.

 

Zorns (186o - 192o) konstverk I sorg visat att det svartaste svart är det brända vitaste vit: elfenbensvart, förkolnat elfenben. Zorn porträtterar sorgen så som den idealiseras; svalt återhållsam - ingen till besvär, blyg inför tomheten. Den dräpande sorgen saknar sorgeflorets skimmer; den är motbjudande, säger de väluppfostrade.